Mariovo – i Itar Pejos fotspår

I söndags vaknade jag tidigt. Skulle möta mitt sällskap vid hotell Holiday Inn, tidigare Grand Hotel. Utanför entrén väntar Tashko Jovanov och ett tiotal för mig nya personer. Samtliga kommer från den Egeiska delen av Makedonien, där jag har mitt ursprung. Mormor föddes på makedoniska sidan av den nuvarande gränsen och morfar på den andra. Deras barn föddes på andra sidan gränsen.

Tashko kommer från makedoniska byn Setina som idag ligger i Grekland. I samma by är morfar född. Hans fru Vangelica är från Popadija där mamma är född. Kvällen innan var jag hemma hos dem och fick boken ”Setina och Popadija förr i tiden” som han skrivit. I boken finns allt om traditioner, sånger, namn på byborna, familjearkiv, fotoarkiv, mellankrigstiden, andra världskriget, inbördeskriget i Grekland, deltagare i striderna, stupade bybor och mycket mer. På flera ställen hittar jag morfar Filip Parchev och hans bror Gele (Vangel). Släkten kallades för Parchev vilket sedermera blev Pargovski.

Idag tar färden oss mot det bergiga området Mariovo i södra Makedonien, ca 180 km från Skopje. Mariovo gränsar mot Pelagonien och Grekland. Efter andra världskriget flyttade de flesta invånarna till städerna eller utomlands. I dag har hela trakten knappt 1000 invånare. Mariovo är känd för sin honung, ekologiska odlingar, undersköna natur och floden Crna som är en 207 km lång biflod till Vardar. Mariovcite (Mariovoborna) är kända för sitt mod och för att inte underkastas ockupanter. Redan på 1500-talet väckte de uppror mot ottomanerna. En välkänd mariovec i litteraturen är ”Itar Pejo” (Finurlige Pejo) som gäckar ottomanerna och makthavarna. Itar Pejo är en av Stale Popovs karaktärer. Författaren föddes i Mariovo 25 maj 1902 och dog i Skopje 10 mars 1965.

På bussen växlar diskussionerna mellan Eurovision song contest, Makedoniens historia och det stundande valet den 1 juni. Bakom mig sitter Gjorgi vars morbror jag talade med häromveckan. Morbrodern, dvs Pando Atanasovski, 87 år, har skrivit en bok om min mormors födelseby Sovic. Jag fick boken hemskickad och kunde till min förvåning se att även min syster och jag finns omnämnda. Det visar sig att Gjorgi kände min morfar. Världen är liten. Medan vi tar en paus och äter chorba (köttsoppa) berättar Lena om familjens flykt från Grekland under inbördeskriget och hur hon hamnade på barnhem i Tjeckien. Sina bröder återfann hon efter många år i Ungern. En storvuxen man, som också heter Gjorgi, berättar om hur hans mamma lämnade honom i snön när han var spädbarn. De skulle fly och hon hade tre andra småbarn och packning att ta hand om. Någon hade hittat honom och lett honom tillbaks till sin mor. Jag har vuxit stor och stark för att de ska hitta mig om jag hamnar i snön igen, säger han leende. Jag ser en tår glittra till i ögonvrån.

Vi fortsätter vår färd genom Mariovo mot byn Vitolishte som ligger 46 km från Prilep och befolkas av ca 200 personer.

Landskapet är som ett sagoland, vägen kantas av johannesört och stora trollika stenblock dekorerar sluttningarna. Jag förstår varför regissören Milcho Manchevski valde att spela in delar av filmen ”Dust” just här.

Från motsatt håll möter vi massor av motorcyklar. Vi får veta att man dagen innan organiserat MC Tour Mariovo med deltagare från flera länder.


Vitolishte - Mariovo

Mitt sällskap makedonier från Egeiska Makedonien

Framme i Vitolishte möts vi av solsken, glada människor, matos och musik.


Vitolishte - Tashko Jovanov i mörk kostym och solglasögon

Det är Mariovsko-Meglenski sredbi 2008 som hålls för 25:e året i rad. Syftet är att förena de som har sina rötter i trakten och långsiktigt återuppliva området. Mötet inleds med Makedoniens nationalsång varpå Prileps borgmästare hälsar alla välkomna.


Folkdans

Folkdans

Därefter följer flera folkdansuppvisningar och musikuppträdanden. Jag minns danserna från barndomen när jag själv uppträdde på många festivaler som medlem i Goce Delcevs folkdansgrupp i Göteborg.


clic to see movie
Folkdans från Egeiska Makedonien

Solen lyser stark och jag tycker mig se skuggan av Itar Pejo där han skuttar i dansen. Bredvid honom dansar vackra Maria stolt och rakryggad. Det var i henne begot (den ottomanske härskaren) blev förälskad och ville ta till sitt harem. Maria ställde dock som krav att befolkningen skulle slippa islamisering och att inga turkar skulle bosätta sig i trakten. Begot uppfyllde hennes önskan. Som tack för att hon räddat dem uppkallade befolkningen till hennes ära hela trakten för Mariovo.

Lyssna på sången Po pat odam za Mariovo (På väg till Mariovo) och andra makedoniska sånger.

Skupi – en hemlig juvel under vallmofälten

För en månad sedan besökte jag utgrävningarna på Skupi, Colonia Flavija Skupinorum.

Idag ville jag se hur långt de kommit i avslöjandet av hemligheterna som döljer sig under vallmofälten.

Utgrävningarna består av tre sektioner, den ena sektioner utgör gravar med ca 1 200 gravplatser. Den andra delen är Skupis stadsmur och den tredje delen är själva stadskärnan. Det är imponerande att se hur långt de kommit med utgrävningarna på bara fyra veckor.


Stojmir Davidov, Kiro Ristov och teamet

Stadsmuren beräknas vara från slutet på 300-talet och början på 400-talet, när romarna regerande över armén och administrationen.

Arkeologen Kiro Ristov berättar att de hittills grävt ut en stor del av muren, samt ett runt vakttorn. I Skupi stad har man grävt ut huvudgatan som är flera meter bred, bestående av enorma stenblock och kantad av höga pelare.


Skupi

Huvudgatan kantad av pelare och vallmo

Utgrävningsteamet består av ca 120 personer, varav 25 experter såsom arkeologer, arkitekter, konservatorer, etc.

Samtliga föremål märks och registreras noggrant i pärmar. Keramik sköljs, rekonstrueras och konserveras.


Rengöring av keramikföremål

Jag träffar Milica Pandilova som är känd konservator och keramiker. Hon har arbetat med många föremål som bland annat finns i Skopjes stadsmuseum. Milica älskar att tålmodigt studera och rekonstruera keramikföremålen. När jag träffar henne arbetar hon med en keramikhäst som troligtvis varit en leksak. Man har funnit två hjul till vagnen och Milica kommer att rekonstruera de saknade två hjulen. Hennes ögon glittrar när hon berättar om sitt arbete.


Milica Pandilova med en häst i keramik

Jag får också träffa en ung kvinnlig arkitekt som noggrant ritar upp området allt eftersom de upptäcker och gräver ut gator, basilika, badhus, etc. Kiro och jag sätter på terrassen med varsitt glas lemonad. Vi har Skupi framför oss och ett eldrött vallmofält till höger.

Kiro berättar om sin vision att rekonstruera stora delar av Skupi för att ge besökarna en glimt av stadens forna skönhet. Utgrävningarna kommer att fortsätta en bit in på nästa år. Efter det hoppas han att Skupi ska vara ett naturligt resmål för historiker, arkeologer, turister och andra som besöker Makedonien och vill lära sig mer om landet och dess gömda skatter.

Efter att vi skiljs åt beger jag mig till fortet Kale för att se de imponerande murarna och få en glimt av moderna Skopje från ovan. Kale är renoverat som en park och det finns en restaurang intill. Några meter därifrån ligger Moderna museet. Nedanför flyter Vardar. Det är ganska varmt och få människor i området mitt på dagen.


Vy över Skopje från fortet Kale. Längs till höger bakom träden är vårt hus

Vy över Skopje från fortet Kale

Jag plockar en bukett klarröd vallmo och fäster en blomma i håret. Promenerar längs med de steniga och igenvuxna stigarna istället för i parken. Under århundradena har det på samma stig promenerat romare, barbarer, thraker, slaver, ottomaner och makedonier- långt före mig.

Varje år på våren växer klarröd vallmo ur marken och täcker varenda vrå. Det är i dess rötter, kronblad och frön hemligheten och berättelsen om Skopje och Makedonien ligger gömd.

Zdravko lindrar allt

Det finns ting man söker och ting som kommer till en. Zdravko Čolić och jag både söker och finner varandra oavsett var i världen vi befinner oss. Är jag i Göteborg kommer han dit, är jag i Stockholm eller Skopje har han konsert där. Jag har skänkt honom en ros, han har tagit min hand och sjungit för mig. En puss ledde till att jag inte ville tvätta kinden på flera dagar.

I år trodde jag att vi inte skulle ses men ödet ville annorlunda. Medan jag var i Bitola och utforskade släkten på mammas sida fick jag ett sms mitt i natten: Čolić kommer den 17:e maj!

Zdravko Čolić föddes den 30 maj 1951 i Sarajevo. Han var en duktig fotbollspelare innan han, till hela Balkans glädje, bestämde sig för att ägna sitt liv åt musiken och sjunga oförglömliga sånger. Det finns ingen Balkan-bo som inte har någon association till hans sånger: första kärleken, första hjärtesorgen, skolavslutning, fest, resa, allt.

Europapubliken mötte honom första gången 1973 då han deltog i Eurovision Song Contest i Luxemburg med låten ”Gori vatra” (Elden brinner).

Igår lanserade T-Mobile, den största mobilleverantören, T-Home, dvs fast telefoni. Som en del i kampanjen anordnades gratis konsert på Plostad Makedonija med Zdravko Čolić och Sugababes.


Innan konserten

En väninna och jag träffas och tar en drink i närheten före kl 20.30 då konserten börjar. Tidigare under dagen hade jag sprungit runt på stan, fikat, handlat och varit på presentation av en ny produkt som ska detoxera kroppen. Hela tiden i mina högklackade sandaler. På kvällen börjar fötterna domna i väntan på att konserten ska börja.

Torget är överfullt av äldre, yngre, tonåringar och barnfamiljer. Många har kommit från andra städer vilket hörs på mångfalden av dialekter. Alla har kommit för att njuta av sin idol.


Publiken

Äntligen kommer Zdravko ut på scenen iklädd svart kavaj och svarta byxor. Fullmånen lyser över Skopje. Publiken jublar och sjunger med i ”Moj mjesece evo pada vece a gdje si ti”. En efter en väcker låtarna minnen hos publiken: E draga draga, Glavo luda, Ti mozes sve a jedno ne, Merak mi je, etc. Varje textrad ackompanjeras av tusentals röster.


Clic to see movie

Efter en dryg timma är det paus och Zdravko byter om till vit kavaj. Mina fötter skriker att de inte orkar stampa och dansa mer. Men så snart tonerna av Moja draga ekar i högtalarna har de glömt smärtan och rör sig i takt med musiken. Efter två timmar avslutas konserten med den lugna klassikern Ti si mi u krvi (Du finns i mitt blod). Publiken vaggar i extas.

Vi lämnar Plostad Makedonija och beger oss ut på Ulica Makedonija där caféer och klubbar lockar med skratt och klirret av glas. Efter 50 meter säger fötterna STOPP och vi sätter oss på en bänk bredvid ett äldre par. Jag tar av mig sandalerna för att återfå känseln i tårna.


Två par trötta fötter

Vi kanske ska nynna på någon låt av Zdravko så att vi kan ta oss till klubben en bit bort, säger jag.

”Za setanje visoka ti peta, za plesanje haljina ti smeta…” (För promenad – dina klackar är för höga, för dans – din klänning är i vägen) - Zdravko lindrar allt!

Makedonsko devojce – hjärtat slår i takt

Igår var jag bjuden på slava (högtid) i Pintija, ca 1 mil utanför stan.

I Makedonien firar man helgonen högtidligt, antingen som namnsdag, familjetradition eller bytradition. Igår firades Prorok Eremije (profeten Jeremia) som är beskyddare av Pintija. Enligt traditionen ska man väsnas och klappra med kedjor och svärd för att jaga bort det onda och få ormarna på flykt. Om det regnar på St Jeremias-dagen är det ett tecken på att alla ormar sköljts med och dränkts i vattnet.

Tidigare under dagen hade det regnat men nu var det bara svalt och fuktigt i luften. Väl framme möts jag av en imponerande syn. Området består av sten, trä och glas. Det är som en enorm terrass med insprängd vinkällare i berget och träbalkar det krävs tre starka män att omfamna. Utsikten över Skopje är magnifik. Vi möts av svirachi (romsk blåsorkester). De är utspridda i varje hörn i den enorma trädgården och blåser i sina mässingsinstrument. I mitten slår man på tapan, traditionell makedonisk trumma. Hjärtat slår i takt med trummorna och blodet rusar i takt med trumpeterna.

Slava Sveti Eremije

Värden hälsar alla välkomna till sin hacienda som han byggt för att ge näring åt själen. Bland gästerna finns ett antal prominenta personer, vilket märks på de kubikformade muskelberg som kretsar området med vaken blick. På borden ett överflöd av grillat och fyllt lamm, fläsk, hemgjort vin i lerkrus, hembakad zelnik och rakija (brännvin) lagrad i 30 år. Vi välkomnas till bords och skålar med rakija. Min vän lovar att han är min beskyddare i kväll med tanke på blickarna mina guldlockar och röda klänning drar till sig.


Orkestern och gästerna



Clic to see movie

Efter en stund kommer orkestern till bordet och spelar traditionella makedoniska sånger. Jag känner igen de flesta och sjunger med. Några av gästerna undrar hur det kommer sig att jag kan sångerna och jag berättar att vi i vår familj alltid värnat om traditionerna från hemlandet.

Kvällen blir till natt och de mer utomstående gästerna har lämnat festen. Kvar är de närmaste vännerna och jag. Medan orkestern klättrar upp på bordet kommer gårdsföreståndaren fram och skänker mig en röd tröja det står Komiti på. Jag tar på mig den och får en spontan applåd av de stora männen kring bordet. Hon är en av oss, säger de stolt!

Någon viskar till orkestern och de börjar spela Makedonsko devojce (den makedoniska flickan). ”Nema zvezdi po licni od tvojte oci, da se noke na nebo den ke razdeni”, sjunger de för mig. Ögonen fylls av tårar och mitt hjärta svämmar över av lycka. (Det finns inga stjärnor vackrare än dina ögon, vore de på himlen om natten skulle dagen gry)

Innan vi lämnar festen får jag en enorm bukett rosor av värden. Gårdsföreståndaren följer oss till bilen. Jag tackar för gästfriheten och berömmer de fina stenblocken som huset och gården är gjorda av. De har vi burit från Markova reka, säger han. Det är därför de är så fina, säger jag. Min pappa är född vid Markova reka och farfars far Velko hade en kvarn vid floden. Han stannar upp tvärt. Herregud, säger han och tittar på mig, vem är Bozin för dig? Det är min farfar, säger jag och ler. Vi kommer fram till att han själv kommer från farmors by Dobridol och att hans farbror är gift med pappas kusin.

Rosorna i famnen påminner mig om livets överraskningar och gåvor. På väg hem ekar hjärtat av nattens sång: ”Makedonsko devojce kitka sarena, vo gradina nabrana dar podarena.” (Du makedoniska flicka, du färgglada blomma, plockad på ängen och skänkt som gåva)

Moder Teresa – en av Skopjes döttrar

Igår hade jag stämt möte med journalisten Stojan Trencevski.

Han är direktör för Moder Teresas museum och en av de ansvariga för projektet Moder Teresas minnesbyggnad. Moder Teresas barndomshem är modell för den nya byggnaden. Det första spadtaget togs på Europadagen den 9 maj 2008 i närvaron av premiärministern och hans närmaste medarbetare.


En ung Gonxha tillsammans med sina föräldrar

Gonxha Bojaxhiu föddes i Skopje den 26 augusti 1910 som dotter till Nikola och Dranafile. Som 18-åring lämnade hon hemmet för att ägna sitt liv åt att tjäna Gud och hjälpa de fattiga.

För världen blev hon känd som Moder Teresa och tilldelades Nobels fredspris 1979 för sitt humanitära arbete. Hon dog i Calcutta den 5 september 1997. Hon saligförklarades av påven Johannes Paulus II den 19 oktober 2003.

När jag bodde i Skopje fanns det på vår gata ett hem för Moder Teresas nunnor från hela världen. De var lätta att känna igen på sina vita dräkter med blå bård. Inne i trädgården fanns det alltid fullt med blommor. Nu står byggnaden tom och väntar troligtvis på någon köpare som ska rusta upp eller riva den.


Jag och Stojan Trencevski

Vi går in i Feudalna kula som är tillägnad Moder Teresa. Ovanför porten har Zivko Popovski-Cvetin målat röda rosor. Rummet är fyllt med tavlor, fotografier och brev tillägnade Moder Teresa. Det är också ett meditationsrum där besökarna kan sitta ner och samla sina tankar. I mitten finns en bok där man kan skriva ner sina tankar eller skicka en hälsning. Det finns också skulpturer av Moder Teresa, Boris Trajkovski och Tose Proeski. Samtliga skulpturer är gjorda av den unge talangen Mitko Tosev.

Stojan beskriver entusiastisk alla detaljer i rummet och berättar stolt om alla delegationer som besökt platsen. Det ligger mycket arbete och engagemang bakom skapelsen.


Moder Teresas bok

Vi sitter ner en stund och samtalar, det är fridfullt i rummet till skillnad från trafiken och människorna i city. Jag skriver ner mina tankar i boken och beger mig ut i Skopjes puls. I handen har jag ett ark med Moder Teresas fotografi, ord och välsignelse:

"The good that you do will be forgotten tomorrow, it doesn’t matter – be true;

Honesty and sincerity will make you vulnerable, it doesn’t matter – create!"

Fredens blomma

Innan vi lämnar Plostad Makedonija i samband med Skopje Marathon blir jag presenterad för konstnären och humanisten Zivko A. Popovski – Cvetin. Vi kommer överens om att träffas i hans ateljé senare under dagen.


Zivko A. Popovski-Cvetin på Plostad Makedonija

Zivko möter oss utanför ateljén. Han berättar att han genom Fredens blomma stödja freden i världen och öka kunskapen om Makedonien.

Han föddes 1944 i byn Brezovo. Till yrket är han agronom och arbetar inom lantbruksministeriet. Han var ordförande i Röda Korset åren 1992-1996. Konsten har dock alltid haft stor betydelse i hans liv. De första blomstermotiven målade han i samband med sin 39-årsdag då han sågade ut 39 plattor från en gren som han färglade. Dessa växte snabbt till 500 som han gav bort till släkt och vänner.

Den 10 oktober 1985 ställde han ut 160 verk i samband med FN-konferensen – ett verk för varje land. Namnet på utställningen var Fredens blomma. Budskapet löd: ”Fredens blomma tycker inte om krigets vindar. Jag uppfinner inte nya blommor, jag avbildar blommor som finns i människorna som älskar freden och friheten.”


Ateljén

Hittills har Zivko haft ca 300 utställningar runt om i världen och skänkt över 30 000 konstverk av Fredens blomma. Bland mottagarna av hans verk finns bland andra Indira Gandhi, Moder Theresa, Kofi Annan, Michail Gorbatjov, Richard Gere, BB King och andra celebriteter. Hans konst finns också avbildad på frimärken och som bokomslag.

Medan vi sitter i hans ateljé tar han fram några färgburkar. Du inspirerar mig, säger han, lägger några pappersark på golvet och börjar måla. Den första tavlan blir i havets färger som påminner om mina ögon. Han hade lagt märke till att jag fäst en röd ros i håret och målar ett ark med rosor. Det är inte många som ser skönheten omkring sig och fäster blommor i håret för att glädja sin omgivning, skrattar han.

Jag berättar för honom att jag älskar konsten och tycker om både ordet, bilden, naturen och djuren. Men mest älskar jag människorna och att utbyta kunskap och tankar med dem som vill uttrycka sig.


Ett konstverk i havets färger blir till

Innan vi skiljs år väljer Zivko ut en tavla åt mig från väggen. Denna är till dig, säger han, för att du är en person som sprider en hel äng av blommor omkring dig. Jag rodnar lätt och tackar för ett inspirerande och givande möte.


Tusen blommor blommar

På väg från ateljén tänker jag på alla möten med fantastiska människor, gamla och nya bekantskaper, släktingar och vänner. Varje möte är som en blomma som läggs till livets bukett.

Idag har jag famnen full!

Skopje Marathon – en blivande tradition

Igår, 11 maj, hölls för andra året i rad Skopje Marathon 2008 eller rättare sagt Skopski Maraton 2008. Staden har tidigare anordnat maraton i även år 1997 och år 1998.


Skopski Maraton 2008 medalj

På morgonen ringde jag en god vän och bad honom möta mig utanför huset inom en kvart. Vi promenerade till torget Plostad Makedonija för att få en glimt av evenemanget. De olika loppen hade redan startat och folk var samlade vid mållinjen och kring sponsortälten. Huvudsponsor var Swedmilk som lyste upp området med sina blågula färger.


Svalka efter loppet

Hand i hand i mål

Jag träffar Sasho som är sportkommentator för Sportsko Radio 90.3. Han berättar att evenemanget består av fyra lopp: maraton 42,2 km, halvmaraton 21,1 km, 5000 m och 2000 m.


Heather Tomlins, Montana och Kathy Zaleski, Indiana USA

Antal deltagare på samtliga lopp är ca 1 500 personer. Det finns hela 21 länder representerade. Till det längsta loppet är det 70 anmälda, varav åtta kvinnor. Ca 700 skolbarn från hela landet springer loppet på 2000 m.

Jag träffar ett antal Skopje-bor i publiken också. Många av dem är eller har varit aktiva idrottare. En man i 70-årsåldern berättar om alla maratonlopp han sprungit runt om i världen. Nu joggar han mest utmed Vardar för att det är viktigt att hålla kroppen i trim.

Musiken dånar i högtalarna och publiken jublar när moldaviern Roman Prodius springer i mål på tiden 2.29.26.


Vinnaren i damklassen Lidija Miklosh, Montenegro

Bland damerna är det montenegrinskan Lidija Miklosh som tar hem segern på 3.19.34.


Katarina Dimovska, tvåa och rekordhållare för Makedonien i damklassen

Blott 18 år gamla Katarina Dimovska kommer tvåa med 3.21.29 och slår därmed det tidigare makedoniska rekordet.

Jag tackar Sasho för gott samarbete och lovar att lyssna på sportradion i fortsättningen. Han ler hjärtligt och säger att nöjet var helt på hans sida.

Mina första trevande steg som sportkommentator är förverkligade.

Pappa och kung Marko

Branko Jovanovski

Igår var det pappas födelsedag. Därför begav jag mig till byn Markova Sushica, ca 18 km söder om Skopje, där han föddes den 9 maj 1936. Genom byn rinner den 29 km långa floden Markova reka. Här finns också klostret Markov manastir som grundades av kung Volkashin och färdigställdes av hans son Marko åren 1366-1371. Inne på klostergården finns bland annat kyrkan tillägnad Sveti Dimitrij byggd år 1345 av huggen sten och tegel. Den mest iögonfallande fresken är scenen med Rakel som begråter sina barn. Till höger ovanför kyrkporten är kung Marko avbildad i helfigur och till vänster hans far Volkashin.

När kung Marko föddes förutspådde, enligt sägnen, tre ödesfeer att han skulle bli kung och ersätta sin far på tronen. Då Volkashin hörde detta ville han göra sig av med sonen och kastade honom i floden. En samovila (fe) vid namn Vila räddade honom och ammade honom så att han fick övernaturliga krafter. På sin bevingade häst Sharkolia kämpade kung Marko mot turkarna.


Ingången till Markov manastir

Kyrkan Sveti Dimitrij

Det var till byn Sushica som farfars far Velko flyttade med sin familj från Barovo. Velko och hans fru Bozana hade barnen Boris, Dime, Bozin, Persa och Sanka. Farfar Bozin och farmor Naska fick barnen Trpe, Branko, Ilija och Stana. Sönerena föddes i Sushica, dottern Stana föddes i byn Rzanicino dit familjen flyttade efter några år.

Min chaufför - och numera gode vän – Jotso (Jordan) och jag beger oss mot Sushica för att besöka huset där pappa föddes och se den gamla valskvarnen. Framme i Sushica kör vi långsamt för att få syn på någon av byborna. Plötsligt dyker det upp två katter, en vit och en grå, och ställer sig mitt på vägen. Det måste vara här tänker jag och ber Jotso att stanna då katterna välkomnar oss till huset. Han tittar på mig och skakar fundersamt på huvudet. Jag plockar upp den vita katten i famnen och går in till huset där en kvinna sitter i trädgården. Hon bor inte där och hänvisar oss till ett gammalt hus längre bort där en äldre kvinna bor.


Lenka Gasparic

Vi går upp på chardak i det gamla huset där 81-åriga Lenka Gasparic bakar zelnik i köket. Hon kommer ut på altanen och framför mig ser jag den vackraste gumman jag sett. Jovisst kände hon farfar Bozin och farfars far Velko. Hon berättar om sitt liv och hur det var förr i byn. Hon önskar mig all lycka i livet. Hon säger att det bara finns ruiner kvar av huset och kvarnen. Promenera två hus bort, direkt efter mullbärsträdet låg din pappas hus, säger hon. Därefter pekar hon ner mot floden: nere vid popplarna och det gamla akacieträdet kommer du att hitta den uttorkade bäcken och kvarnen. Jag börjar känna mig som i Underlandet.

Vi promenerar bort, utanför det första huset vi gick in i finns ett stort mullbärsträd och intill ligger ruinerna. Där står vår bil parkerad. Katter är kloka djur, säger jag. Jotso gör korstecknet.


Rester av det gamla huset i Sushica

Kullen där fåren vallades

En igenvuxen stig leder ner mot floden. Jotso, vars respekt jag vunnit, skingrar grenar, taggar och nässlor. I en glänta växer höga popplar och en flera hundra år gammal akacia. Där ligger resterna av kvarnen.


Ruiner av kvarnen mellan popplarna

Det gamla akacieträdet

Intill hörs bruset från Markova reka. Jag undrar hur många gånger pappa som liten grabb följde med sin far och farfar till floden och lyssnade på samma brus.


Markova reka brusar-Natasha Jovanovska

På väg hemåt tar vi en omväg till byn Dobridol. Där föddes farmor Naska Cimburovska den 26 oktober 1902 som dotter till prästen Georgija och hans fru Guga. De hade sönerna Sande, Nikole och Atanas, samt döttrarna Naska och Fotka.

Vi stannar till vid en äng där jag plockar en vacker bukett. Pappa skulle ha blivit glad över blommorna från sin mammas födelseby.


Ängsblommor från Dobridol

På väg hemåt tänker jag på kung Marko, folkets hjälte. När jag växte upp var pappa min hjälte som gav råd och insikter om livet. Han kallade mig ofta för Herkules, trots att jag var liten och tanig, och lärde mig att respektera människor och lita på min inre styrka.

Kung Marko och pappa har mycket gemensamt och är säkert goda vänner i himlen. Undrar vems idé det var att skicka varsin katt att möta mig. Jag tror det var pappas.

Sjungom studentens lyckliga dag!

Maj förknippas ofta med syrendoft och studenttider. Och vad vore mer lämpligt en solig majdag än att bege sig ut på en historisk tillbakablick till mina egna studentdagar.

Efter att ha bott i Sverige en längre tid tyckte mina föräldrar att vi skulle ge moderlandet en chans igen. Resultatet av den planen blev att min syster och jag flyttade till Skopje i samband med gymnasiet, medan föräldrarna pendlade fram och tillbaka.


SEPUGS Vasil Antevski-Dren, fd DSEUB Boris Kidric

Den första tiden i den nya skolan var allt nytt: land, stad, människor, språk, bokstäver och uniform. Skolan hette DSEUP Boris Kidric och var gymnasium för ekonomi och juridik. Den byggdes 1980 och ansågs vara det finaste gymnasiet i stan. Det gick ca 1 900 elever i I-IV klass i två skift. I varje klassrum fanns det ca 35 elever. Jag började 14 år gammal på ekonomisk linje i klass I 5. De andra eleverna hade hört talas om att det fanns en tjej från Sverige i skolan och alla skulle kika in i klassrummet för att se hur hon såg ut. I klassen fanns tre Natasha och jag fick snabbt tillägget Shvedska (Sverige).

Hemma talade vi alltid makedoniska, men vi brukade inte diskutera celler, äggviteämnen eller kemiska formler. Jag hade kunskapen på svenska, vilket innebar att jag fick lära mig alla begrepp på nytt.

Jag minns när magistern i biologi skulle fråga ut mig första gången. Jag reste mig upp på skakiga ben. Eleverna viskade till honom att jag var från Sverige och inte kunde makedoniska så bra. Han utbrister högt inför klassen: ”Vad spelar det för roll att hon är från Sverige, hon ska väl kunna detta lika väl som alla andra.” Min underläpp började darra och jag sjönk ner i stolen – i den stunden bestämde jag mig att aldrig mer tillåta en liknande förolämpning. Jag gick ut gymnasiet med 4,8 i snitt. De två ämnena jag hade betyg 4 i valde jag frivilligt, för att inte drabbas av för stor avund eller onda ögat.


SEPUGS Vasil Antevski-Dren, fd DSEUB Boris Kidric


Utanför klassrummet

Idag heter skolan SEPUGS Vasil Antevski-Dren. Namnet ändrades 1991. Jag anmäler mig i receptionen och ber att få träffa någon av de gamla lärarna. Min gamla klassföreståndare kommer och hämtar mig. Han minns mig väl och vi talas vid en stund. Efter en stund kommer an annan lärare fram, han heter Miodrag Petrovski och var lärare i ONO (allmänt försvar). Han kommer ihåg mig och blir väldigt glad att se mig. Han visar stolt vilka krisplaner han har gjort för skolan. Jag får träffa rektorn som ger tillåtelse till att fotografera.


Dagens elever. Jag satt alltid på andra bänkrad, bredvid killen i svart tröja

Professorerna Olgica Vukasinovic och Miodrag Petrovski

Två glada elever i bakre bänken

Miodrag och jag går till klassrummet där jag spenderade fyra år. Vi går in och jag möts av ett helt gäng glada och nyfikna elever. Uniformerna är sedan länge borta och det är ganska livligt i klassrummet. Jag berättar för klassen om mig själv och varför jag är där. För varje mening ställer de hundra motfrågor. En elev springer och hämtar kritor så att jag kan skriva upp adressen till bloggen. Tar farväl av klassen och Miodrag och beger mig till universitetet Sveti Kiril i Metodij.


Universitetet Sveti Kiril i Metodij

Här läste jag på ekonomiska fakulteten som grundades den 14 november 1950.

Jag minns första ämnet jag fick 10:a (högsta betyg) i. Det var juridik och tentamen var i Försäkringsrätt. Universum har humor!


Universitetet Sveti Kiril i Metodij

Jag går uppför trappan till dekanaten. I ett av rummen ser jag ett bekant ögonpar, det är en klasskompis till min syster som jag inte träffat på många år. Vi hälsar glatt och pratas vid om allt mellan himmel och jord. Hon berättar att det idag finns 5 000 studenter på universitetet och att de är 103 anställda professorer och stab.

Efter en stund är det dags att bege sig hemåt. På väg ner för trappan nynnar jag: ”Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår!”

Bunjakovec – en fröjd för ögat och gommen

De senaste veckorna har jag inte ägnat så mycket tid i hemmet. Imorse upptäckte jag att kylskåpet börjar bli tomt.

Några kvarter hemifrån ligger grönsakstorget Bunjakovec som etablerades 1974 på de nya lokaliteterna. Det gamla torget blev förstört i jordbävningen. Kommersen är som störst på tisdagar och söndagar men det är öppet varje dag. Här handlar de flesta Debar Maalo-bor och de som bor i Karposh. Jag tillhör de förstnämnda. Magen kurrar och jag bestämmer mig för att ta en rask promenad dit.

Beger mig först till fiskhandlaren. Han känner igen mig från sist och undrar om det blir forell idag också. Jag nickar och han ber mig komma tillbaks när jag handlat klart så kommer forellerna att vara färdiggrillade.


Regnbågen

Torget lyser upp i en kaskad av färger. Regnbågen representeras av röda jordgubbar, rädisor och tomater, vita lökar och fårost, grön broccoli, gurkor och squash, gul ost och citroner, brandgula morötter, ljusgröna paprikor och vårsallad.


Jorden

Jorden visar sina färger bland valnöt, hasselnöt, mandel, kikärtor, oliver och kryddor.


Metallerna

Koppar, mässing och guld finns i de uppradade burkarna med honung.

Allt är ekologiskt odlat och tillverkat i Makedonien.

På Bunjakovec finns allt man kan önska sig. Längre ner finns bland annat strumpor, pyjamas, handdukar och hygienartiklar. Allra längst ner hittar man allt från batterier och sladdar till bildelar.

Jag njuter när jag går i de trånga gångarna mellan stånden. Handlarna hälsar och erbjuder stolt sina varor. Idag kallar de mig för devojce vilket betyder flicka eller fröken. Det måste vara mina jeans, jympaskor och vita skjorta som bidrar till epiteten. De dagar då jag är lite hängig eller har högklackat och smink är det gospozha som är tilltalet, dvs frun.

Efter att ha fått med mig två stora kassar med frukt, grönt, ost och blommor går jag tillbaks till fiskhandlaren. Forellerna är färdiggrillade och han räcker mig kassen.

Bon apetit!