Hos farfars far i Barovo

Idag fortsatte sökandet efter förfäderna på pappas sida. Farfar var född i byn Barovo och inte i Sushica där pappa föddes. Kontaktar samma kvinna som jag träffade i förra veckan. Hon tittar i pärmen för Barovo där det står att farfar Bozin Ivanovski föddes 17 december 1905. Hans far hette Velko och hans mor Bozana. Han var gift med farmor Naska, född Cimburovska. Hon föddes 26 oktober 1902 i byn Dobridol som ligger längre ner på Vodno. Hennes far hette Gjorgija och hennes mor Guga.

Barovo ligger ca 20 km från staden, nästan högst upp på Vodno. Alldeles i närheten ligger Millennium-korset. Här promenerade jag alltså igår ovetande om hur nära jag var pappas rötter.
Jag ringer min trogne chaufför Jotso som kan Vodno och alla som bor där på sina fem fingrar. Vi beger oss upp på den slingriga vägen, passerar byarna Koshtan, Sonje och Chiflik. Naturen är vacker, det finns jordgubbsland, körsbär, persikor och andra odlingar. Slutligen kommer vi fram till Barovo som vilar på en sluttning. Här föddes farfar och farfars far. Vi välkomnas av en port som det står Barovo på, bredvid ligger kyrkan Sveti Nikola. Kyrkan är från 1300-talet men restaurerades och återinvigdes i november 2007. Vi ser en man och frågar efter någon äldre bybo vi kan prata med. Han hänvisar oss till ett gammalt trähus. Går upp för en knagglig trätrappa och knackar på. Inne i huset sitter familjen Lazarovski, Mihajlo och Zlata, och äter lunch. Jag berättar mitt ärende och plötsligt lyser Mihajlos ansikte upp.

Han berättar: Åh, din farfar Bozin minns jag mycket väl. De bodde alldeles bredvid, i huset som hans far Velko byggde. Jag minns Velko också. Huset finns kvar men ingen har bott där på åratal. Din släkt hade många ägor och deras hus var det finaste i byn med två våningar och stor chardak (terrass) alldeles intill kyrkan. De ägde förutom mark också kreatur och får. Din farfar var en flitig man. Även sedan de flyttade till Sushica kom han tillbaka med sina oxar för att plöja åkrarna. Han började plöja innan solen gick upp medan alla andra låg och sov. Det stämmer, tänker jag, farfar arbetade lika mycket även när han fyllt 80 år. Hans flit ärvdes av pappa som alltid sa att man ska arbeta, skapa och göra rätt för sig. Då Barovo ligger högt upp på Vodno var det ont om vatten. Därför flyttade Velko och hans familj till Sushica där de bland annat ägde en valskvarn (vattenkvarn som mal mjöl). Där maldes allt mjöl i trakten. Velko var alltid välklädd med flera utmärkelser på sin väst och snodde alltid sin yviga mustasch. Han var kmet (huvudman) i Sushica, vilket var den finaste positionen man kunde ha i byn.

Efter en stund reser vi oss från bordet och beger oss mot huset som farfars far byggde för över 100 år sedan och som farfar föddes i. Det ligger intill vägen och är det första huset efter kyrkan när man kommer in till byn. Inne på gården ser jag hönor gå med sina nykläckta kycklingar. De är också på väg in till huset och jag låter dem visa vägen. Trots att huset är gammalt och övergivet kan man se att det en gång varit vackert. Vi går upp på chardak. Utsikten över dalen tar andan av mig. Mihajlo pekar på ett valnötsträd, i hela det området låg Velkos mark. Popplarna där nere planterade jag som liten pojke. Se så höga de blivit, säger han stolt. Det finns flera trädörrar med fina järnbeslag uppe på terrassen. Dessa har Velko gjort själv. Han lade ner mycket jobb på huset, titta bara på de tjocka träbalkarna, säger Mihajlo.

Uppe på terrassen undrar jag om pappa någonsin varit i sin farfars hus i Barovo, men jag tror inte det. Bredvid mig känner jag hans närvaro och hans hand som läggs på mitt huvud. Du är en modig flicka du, säger han, som tagit dig ända hit upp. En tår rullar ner för min kind.



Ingången till Barovo


Kyrkan Sveti Nikola i Barovo


Fresk från 1300-talet


Velkos hus från vägen


Hönor och kycklingar visar vägen


Mihajlo och jag uppe på chardak



Mihajlos popplar


Valnötsträdet på Velkos ägor

Vodno – viloplats för hjältar

Idag behövde jag samla tankarna och syresätta blodet med frisk luft. Beger mig därför till berget Vodno som reser sig 1066 meter ovanför Skopje.

Där Skopje ligger idag fanns enligt sägnen ett jättestort huvud. Folket kallade det för Huvudet. En trollkarl hade kastat en förbannelse över huvudet så att dess sju ingångar var slutna: ögonen, öronen, näsborrarna och munnen. En dag kom en hjälte utrustad med ett stort svärd. Han bekämpar Trollkarlen och öppnar Huvudets sju vägar, varpå sju vindar blåser igenom öppningarna. Därför kallas Skopje också för de sju portarnas huvudstad. Trött efter kampen lägger sig hjälten med ena armen under huvudet för att vila. Hans värme och svett ger näring till jorden och Vodno reser sig ovanför huvudstaden.


Vodno och Millennium-korset

På toppen av Vodno reser sig Millennium-korset som med sina 66 meter är ett av världens högsta kors. På natten är korset upplyst och syns tydligt på många mils avstånd. En imponerande syn!


Naturligt källvatten

På väg till Vodno skönjer jag hjältens konturer där han vilar. Vi parkerar bilen ett par hundra meter upp på berget. Här finns en naturlig källa där vi fyller på våra flaskor innan vi beger oss vidare till fots. Naturen är magisk, Vodno är iklädd sin vackraste vårskrud, fjärilar dansar och fåglar lockar med sin sång. Vi möter Skopje-bor på vägen: några på kortare promenad före middagen, vissa med picknick-korgar och andra på väg till toppen. Efter ett tag känner jag mjölksyran i benen och stannar till vid en glänta.


Vy över Skopje

Nere i dalen ser jag staden breda ut sig. Vi dricker lite vatten och fortsätter på den slingriga vägen. Skam den som ger sig!


Uppe på toppen

Äntligen kommer vi fram till toppen och korset. Kan inte motstå att göra en Rocky och lyfta upp armarna i segertecken. Eller kanske liknar jag mest en ”rookie”…


Darko, jag, Annie och Vasilka

Vi tar en snabb fika tillsammans med några bekanta och beger oss ner en annan väg än den vi kom från. Här finns naturliga stigar som är skonsammare mot knäna än asfalten tidigare.


Hjärtat på kullen

På en kulle ser vi ett stort hjärta med initialer gjorda av stenar. Kärleken talar. I bakgrunden hörs bjällror plinga, bara några meter bort går kor och betar mellan träden.


Sagoträdet

Det är som i ett sagoland. I vinden hörs hjältens tunga andetag. Löven vinkar och blommorna niger när vi går förbi. I en glänta reser sig ett jättelikt gammalt träd upp mot himlen. Jag får en ingivelse att klättra upp. Om jag når till toppen kanske jag får se en skymt av hjälten där han vilar efter att ha öppnat de sju portarna till huvudstaden.

Христос воскресе! Навистина воскресе!

Hristos voskrese! Navistina voskrese! Dessa ord uttalades vid midnatt av alla makedonier som samlats utanför landets kyrkor. Samma ord, som betyder ”Jesus har återuppstått! Sannerligen han har återuppstått!”, ekar i natt och under Påskdagen i den kristna ortodoxa världen.

Jag mötte upp släkt och vänner i ett café vid boulevard Partizanska för att vid 23-tiden tillsammans promenera till kyrkan Sveti Kliment Ohridski, stadens juvel, ett par kvarter hemifrån. Det är enda gången boulevard Partizanska, som motsvarar Sveavägen i Stockholm, är avstängd för trafik och människor promenerar mitt på gatan.


Sveti Kliment Ohridski

Tidigare idag hade jag målat ägg som jag nu tog med till kyrkan. På vägen köper vi ljus som vi ska tända utanför. Ljusstumpen som blir kvar kommer alla ogifta att lägga under kudden inatt för att drömma om sin prins eller prinsessa.


Folkhav utanför kyrkan

När vi närmar oss målet liknar folkmassan en flod som sveper runt kyrkan. Det är som att Vardar svämmat över sina bräddar och förvandlats till ett folkhav. Folk tänder ljus av varandra, några ungdomar dricker öl och man står och pratar. Dock är de flesta mer lågmälda än vanligt.


Hoppets ljus

I bakgrunden hörs prästernas ord och sånger. Enligt traditionen ska man vid midnatt, efter att prästen har sagt ”Hristos voskrese!” tre gånger, lyckönska varann och knäcka ägg sinsemellan. Det är nästan overkligt att höra ljudet av äggskal som krossas i varje kvinnas, mans och barns hand i den stora folkmassan.


Mina Påskägg

Jag berörs av stundens allvar och skönhet. Ser hopp och glädje i ögonen på folk omkring mig. Det är som att vardagsproblem och bekymmer lyfts från våra axlar och alla skämtar och är glada.

För ett ögonblick står tiden stilla och Universum viskar:
Hristos voskrese!
Makedonien svarar högtidligt: Navistina voskrese!

Skopje förtrollar och förför

Vaknade imorse av kyrkklockornas dån som trängde in i huvudet. Vad har hänt, varför låter de så högt. Efter en stund kommer jag osökt att tänka på vinet, mojiton, tequilan och de små dekorerade shotsen från kvällen innan. Ett party i Skopje är något som man inte behöver söka efter, man blir funnen och dras in.

Då det var Långfredag var det ganska lugnt. Stämde träff med en väninna för shopping och en sallad på en restaurang intill Vardar. Vi satt och pratade om dåtid och nutid och avslutade måltiden med min favoritdessert – pannkakor med honung och valnötter. Lycka som smälter i munnen! Vi kommer överens om att gå ut senare på kvällen.

Väl hemma knackar det på dörren – ett oväntat besök. På Balkan frågar man inte om gästerna vill ha kaffe, man korkar upp en flaska vin och ställer fram pistagenötter. Det blir ett torrt, vitt Traminec-vin från Kavadarci. Vinet väcker minnen och tiden flyger iväg. Bara en kvart kvar tills jag ska vara vid köpcentret för att möta vännerna. Byter snabbt om till fest och litar på mina röda lackskor som förvandlar varje kvinna till en femme fatale. Min gäst skjutsar mig till stan, till nya äventyr och nytt sällskap. Han sneglar på mina skor och skakar på huvudet.

Silvija, Djurdjica, jag, Maja, Dule och Robert
Kvällen fortsätter med latinorytmer i högtalarna. Träffar några irländare som pratar fotboll och ska vidare till Irish pub. Därefter ser jag flera andra bekanta ansikten från förr, en granne, en skolkamrat som satt i bänken framför mig på gymnasiet och flera andra som kommer fram och hälsar. Hade glömt att jag känner så många i stan.

Glada mojitos-virtuouser i baren
Temperaturen i lokalen stiger i takt med musiken och klirret från glasen. Kyparna slänger servetter som konfetti i luften. En av dem tittar på mig och säger ”samo za tebe” (bara för dig) innan han slänger upp 100-tals servetter som regnar ner som fjärilar. Flera färgglada glas ställs fram.

Vi bestämmer oss för att gå vidare till Hard Rock Cafe. Vakterna vinkar fram oss. Natten fortsätter - vi har ett val, antingen gå hem eller låta oss förtrollas och förföras av stämningen, glittret, skratten och musiken. I tankarna formulerar jag den sanna axiomen: man lever bara en gång!

Ett besök på mammas och pappas jobb

På väg hem från Rakotinci är det mycket trafik. Skopje-borna börjar fira helg och många reser bort över Påsk. Taxin rullar långsamt fram, efter ett tag blir det tvärstopp. Av en händelse tittar jag upp och läser på en röd skylt på kyrilliska: ”Mirka Ginova”.


Skylt: Mirka Ginova

Mirka Ginova 1918-1946

Otroligt, det var där mamma arbetade innan vi flyttade till Sverige. Jag ber chauffören parkera så jag får titta närmare. Mycket riktigt, säger mannen i receptionen, här låg tidigare textilfabriken men idag är det flera andra företag som har sin verksamhet här. Tänk, jag har kommit till mammas jobb som jag hört så mycket om under min uppväxt! Skylten och statyn av Mirka Ginova måste mamma ha gått förbi tusentals gånger.

När vi åker vidare berättar chauffören om vilka andra fabriker som är nerlagda eller sålda. Han berättar och Staklara, Progres, Crvena Zvezda, etc. Den enda fabriken som har kvar sin forna glans och är riktigt lönsam är Cementara, cementfabriken, säger han. Vänta lite, Cementara känner jag igen, det var där pappa jobbade. Vi åker dit, chaufför Jotso och jag.


Cementara
Utanför huvudingången trängs lastbilar med cement, på p-platsen flera fina bilar. Uppenbart går det bra för firman, även idag. Jag berättar för mannen vid ingången att min pappa jobbade här på 60-talet och att jag gärna vill veta mer. Han är hjälpsam och säger att jag är välkommen när som helst. Får numret till HR-avdelningen och ska besöka dem om ett par veckor då hon som är ansvarig är tillbaks från semestern.

Det fanns trots allt en orsak till att jag blev lämnad av min förre chaufför ”in the middle of nowhere”. Om han väntat på mig hade jag varken sett den röda skylten eller cementlastbilarna på mammas och pappas jobb. Tackar honom inombords och ångrar tankarna jag tänkte om honom tidigare.

Byråkrati – en utmaning för mitt tålamod

I dagarna har jag blivit varse om att myndigheter och instanser inte alltid har effektiva metoder, ifall någon trodde det. Mellan besök på museer, utställningar och utgrävningar tänkte jag påbörja själva släktforskningen, dvs. ta reda på mer om min familj. Då pappa är född i Skopje-trakten börjar jag här. I förrgår åkte jag med en vän till huvudarkivet. De är “bara” ett arkiv men letar inte bland dokumenten, berättar kvinnan i receptionen. Det görs av en statstjänsteman på skriftligt uppdrag. Blir hänvisad till MVR, inrikesministeriet, alldeles i närheten. Där är fullt med människor i de olika kassorna för medborgarskap, födelsebevis, dödsattest och alla andra dokument som medborgarna kan tänkas behöva. Konstaterar snabbt att det inte finns nummerlappar, köerna är diffusa, folk överallt och i trapporna röker man. Väl framme vid kassa nr 3 framför jag mitt ärende. En man försöker tränga sig före mig samtidigt som jag pratar med handläggaren. Jag ger honom en inövad sträng balkanblick och frågar med ljudlig stämma ifall han tror att hans tid är mer värdefull än min. Han ber om ursäkt och backar, de andra i kön har förstått budskapet. Djungelns lag!

Handläggaren måste fråga sin chef då hon aldrig hört talas om någon som är intresserad av sina förfäder. På en följdfråga går hon in till chefen igen. Tredje gången föreslår jag att få tala direkt med chefen så hon inte behöver springa fram och tillbaka. Hon går in och frågar honom om det går bra. Blir hänvisad till rum nr 7 där det sitter en trött liten man bakom ett alldeles för högt skrivbord. Jag förklarar mitt ärende, han drar alla paragrafer som finns och talar om personskydd samt att de personer jag söker uppgifter om måste ge mig fullmakt. Jag upprepar så tålmodigt och milt jag kan, att jag släktforskar och att min far, farfar och farfarsfar är döda och omöjligt kan ge mig fullmakt. Han drar paragraferna en gång till. Plockar fram en massa blanketter som jag kan fylla i men som vi båda vet inte kommer att hanteras utan fullmakt. Pust! Jag går därifrån. Den lille mannen väcker beslutsamheten i mig. Det kommer att ta längre tid och innebära omvägar, men jag ger inte upp på grund av några blanketter eller en liten man som rabblar paragrafer.


Opstina Rakotinci

Idag går jag till kärnan, till myndigheten närmast pappas födelseby Opshtina Rakotinci (Rakotinci kommun). Rakotinci ligger uppe på en höjd, ca 10 km från city. Tidigare var det en fattig by men nu har man byggt många lyxiga villor, vissa av dem med bevakning dygnet runt. Vyn är fantastisk när jag stiger av taxin, jag hör tuppar gala. Ett gott omen. Chauffören lovar att vänta på mig. Går en trappa upp, där träffar jag en kvinna i ett rökfyllt kontor. Förklarar att jag vill titta i böckerna efter min pappa och farfar. Först är hon skeptiskt men hennes hjärta mjuknar. Hon plockar fram en pärm med födda 1902-1956. Det är den äldsta pärmen de har. På sidan 82, rad nr 6 står det Branko Jovanovic, pojke, född 9 maj 1936 i byn Sushica. Far Bozin 33 år, mor Naska 35 år. Inskrivningsdatum 7 juni 1936. Efter Versaillesfreden år 1919 delades Makedonien skoningslöst upp mellan Serbien, Bulgarien och Grekland. Skopje, dvs Vardarregionen, tillföll Serbien. Därför skrevs pappa in som Jovanovic i stället för Jovanovski som är det makedoniska familjenamnet. Efter andra världskriget tog makedonierna tillbaka ski-ändelsen i sina namn. Vi letar vidare efter farfar Bozin, men han finns inte i boken. Dock hittar vi pappas bror Trpimir född 9 augusti 1930. Där står också att farfars far hette Velko. Jag blir rörd och har svårt att hålla tillbaka tårarna. Kvinnan blir också rörd och klappar mig förläget när vi skiljs åt. Väl ute upptäcker jag att chauffören åkt sin väg. Men inget kan grumla glädjen. Jag beställer en ny bil och tar mig sakta hemåt. Börjar planera nästa steg, måste ta reda på mer om farfar och farfarsfar. Det får bli i nästa vecka. I helgen firar vi den ortodoxa Påsken, idag är det Skärtorsdag.

Skupi - en oslipad diamant, ett stenkast hemifrån

Idag besöker jag utgrävningarna av antika Skupi som ligger ett par kilometer bort. Där har jag stämt träff med Stojmir, min kusin Veras man. Han är för dagen iklädd i en röd Nike-tröja. Tidigare arbetade han med utgrävningar på Kale, men började i mars i år i Skupi. Utgrävningsplatsen består av två sektorer.


Teamet med Stojmir i röd tröja och Kiro med röd keps



Kiro Ristov

Blir presenterad för Kiro Ristov, ansvarig arkeolog för projektet. Utgrävningarna är en del av hans doktorsavhandling om senantiken i Skopje-regionen. Han har även varit ansvarig för utgrävningarna på Kale och i Tauresium (Taor) och arbetar idag även med ett amerikanskt team från St Louis, Missouri, med utgrävningar på berget Vodno. Vi sätter oss i skuggan på en träbänk och samtalar - mitt i antikens Skupi. Hans intresse för arkeologi började redan då han som barn samlade olika “skatter” i en påse. Hans mamma tyckte det mesta var skräp men lille Kiro fortsatte. Jag frågar honom om hans bästa minne hittills i karriären. Som arkeolog blir jag lycklig varje gång vi hittar spår från det förflutna, säger han. Men ett av mina finare minnen är när jag hittade 365 mynt i Stobi tillsammans med två silverkors från 500-talet. Nu förvaras min upptäckt i Stobis museum, berättar han stolt.


Skupi

Ställer några frågor om Skupi (Colonia Flavija Skupinorum), en av antikens största städer på Balkan. Hittills har utgrävningarna visat att staden var på 43 hektar, omringad av en stenmur som var 4 km lång, 8 m hög och 3,6 m bred. Det är Kiros team som upptäckte muren och hittills har de bara grävt fram en liten del. Man har funnit mynt, vapen, smycken, skellett, etc. från 300-400 talet. Skupi var en välmående stad med amfiteater, basilikor, badhus och torg. Man ägnade sig år många yrken: läderi, sadelmakare, keramik, smedjor och mycket annat. Kvinnorna vävde, färgade tyger och sydde med nålar gjorda av ben. Jordbävningen år 518 ödelade staden, men den byggdes senare upp av bysantiske kejsaren Justinianus I (Flavius Petrus Sabbatius Iustinianus, 11 maj 483- 14 november 565), även kallad den siste romerska kejsaren. Han föddes i Tauresium i närheten av Skopje och är mest känd för att ha sammanställt Corpus juris civilis, byggt Hagia Sofia och gift sig med Teodora - dotter till en björntämjare på Hippodromen i Konstantinopel, prostituerad och sedermera medregent.

Stojmir kommer fram till Kiro och mig där vi sitter på träbänken fördjupade i vårt samtal. Arbetsdagen är slut och det är dags att bege sig hemåt. Jag tackar dem båda för hjälpen och min nyvunna kunskap om Skupi.

Justinianus I, tsar Dushan, moder Teresa och jag - börjar ana en röd tråd…

En annorlunda födelsedag

Imorse ringde telefonen tidigt, det var mamma och syrran som väckte mig med ”Ja, må hon leva” och skålade i luren, därefter följde släkt och vänner. Tack alla, ni är bäst!

Funderar över hur jag ska tillbringa dagen. Börjar med en stadig frukost och promenerar till stan utmed Vardar. Solen skiner och det är varmt. På torget är det liv och rörelse, man har Day of environment and recycling. Letar rätt på min väninna som står vid Swedmilks stånd och delar ut mjölk till barnen. Vi tar en snabb fika. Kommer överens om att ses senare ikväll i en kubansk restaurang där vi ska fira min födelsedag.


Plostad
Tar en taxi till födelseplatsen, dvs Drzavna Bolnica (Statliga sjukhuset). Är nyfiken på om det finns något arkiv jag kan titta i. Mannen i receptionen ber mig återkomma på måndag då de ansvariga är på plats.


Drzavna bolnica
Här föddes jag alltså den 20 april för några decennier sedan. Pappa kom och hämtade oss i ny, vit Fiat 1300, dåtidens lyx. Han ägde, köpte och sålde otaliga bilar till sig själv och sina kunder, men Fiaten 1300 hade en speciell plats i hans hjärta. Vi bodde på 699:e gatan, hus nr 4. När jag var sex månader kom kostymklädda farbröder från Sverige och värvade kvalificerade resurser. Pappa åkte iväg. På Torslanda flygplats väntade en delegation med blomster. På torsdagen landade han, på måndagen började han på nya jobbet. När jag var 15 månader följde resten av familjen med. Mamma skriver i sin dikt Makedonien sjunger: ”Det var den 4:e juli när solen sken och vetet mognade; tåget stannar med en viskning på stationen…”


Ul 699, zgrada br 4 / Naroden heroj 21

Jacqueline, jag och mamma
Utanför sjukhuset ber jag chauffören ta mig till 699:e gatan. Där har jag inte bott sedan vi flyttade till Sverige. Gatan har bytt namn och han har svårt att hitta. Vi letar och frågar runt. Tyvärr, säger han, och börjar köra mot stan. Då ber jag honom att svänga in på en gård för att det ’känns’ rätt. Det måste vara här säger jag. Han tittar på mig lite förvånat men frågar ändå några herrar som sitter på en bänk var 699:e gatan ligger. En äldre man svarar, det ligger här. Taxin hade stannat precis utanför porten! Jag lutar mig framåt i bilen och den äldre mannen får syn på mig – Är du Brankos dotter? Du är din mor upp i dagen! Otroligt nr 2! Gatan heter numera ”Naroden heroj” (nationalhjälte) och porten står det nr 21. Jag följer med honom och han berättar om vilka som bodde i vilken lägenhet: tant Sevda, tant Savka, baba Djurdja och alla andra personer som mina föräldrar någon gång nämnt. Vi går upp på terrassen, träden som står utanför har jag planterat, säger han stolt. Han ber mig komma hem till dem och vi fikar. Han heter Naum Nedanovski och hans fru Dushanka. Han visar gamla foton, se hur snygg jag var som ung! Jag håller med.

Efter mitt äventyr går jag hem till en god vän på middag. Han ska också vara med på partyt i kväll. Därefter går jag hem för att göra mig i ordning för kvällen. Fullmånen lyser upp hela staden.


Ilce, Maja, jag, Silvija och Darko
Det blir massor med skratt, musik, god mat, mojitos och vin. Till efterrätt tiramisu med ljus och inskription “Grattis på födelsedagen”. Efter några glas börjar mina vänner konspirera - de ska gifta bort mig i Skopje så att vi alltid kan fira tillsammans.

Tsar Dushan, jag och kikärtorna

Har avslutat en härlig brunch efter att ha varit på grönsakstorget och handlat jordgubbar, oliver, honung, ägg och nygrillad forell till middag. Fick också med mig en bukett syrener och två buketter gula blommor jag inte kan namnet på. På väg hem från torget sitter en tiggare utanför bageriet. Han ger mig en tandlöst leende. Jag kan inte motstå att le tillbaks, går in i bageriet och handlar åt oss båda. Räcker honom påsen med gevrek (brödkringla) och jogurt, som tack får jag ett ännu bredare leende och en blinkning.

Nu till gårdagen. Skulle besöka Museum of Macedonia. Eftersom jag skulle promenera på kullersten tog jag på mig mina turkosa Puma. Promenerar över Kamen most (stenbron) och går mot Stara Charshija (Gamla bazaren). Mellan bron och bazaren ligger kyrkan St Dimitrije där jag döptes. Går in och tänder ett ljus. Frågar efter var dopfunten ligger och får följa med till en annan byggnad bredvid. Dopfunten är i marmor och intill finns en vattenkanna och rökelse. Här är jag döpt. Ställer några frågor och blir hänvisad till prästen som kan svara bättre. Inne på sitt kontor sitter fader Timcho och löser korsord. Han är döpt efter sin farfar Eftim och är ett år äldre en jag. Jag får sitta ner och vi samtalar som att vi vore gamla bekanta. Vänta lite, säger han, låt oss titta böckerna ifall vi kan hitta dig. Han bläddrar i jättepärmen där allt är ifyllt för hand, men mitt namn finns inte. Jag kan vara registrerad senare beroende på när man skickat födelsebeviset till kyrkan. Jag ska fråga mamma närmare om detta.


St Dimitrije, kyrktornet

St Dimitrije, dopfunt
Fader Timcho berättar att kyrkan St Dimitrije är byggd 1886 på ruinerna av den gamla kyrkan som brändes ner. I den gamla kyrkan ägde en historisk händelse rum då serbiske tsar Dushan kröntes till tsar över Serbien och Grekland. Det var Påsktid den 16 april 1346. Mer än 600 år senare döps jag på samma plats. Tänk att tsar Dushan och jag har något gemensamt!

Efter knappt 50 meter förflyttas jag till en annan värld – orienten. Hela bazaren som är från Ottoman-tiden andas det förflutna, hantverksstånd, skrädderier, skomakare, smedjor, restauranger, etc. Här finns också gamla tehus, moskéer, badhus och andra historiska byggnader.


Jag frågar i en butik som bland annat säljer opinci (läderskor bönderna använde förr) om jag får fotografera. Ägaren heter Dare Mitrovski och började redan som 6 åring hjälpa sin far i butiken. Han pekar och minns de forna ägarna till grannbutikerna som brukade leka med honom ge honom godis. Dares familj har haft butiken sedan 1800-talet. Medan vi pratar kommer en till man till butiken.



Nedjib Fejzilovski
Han heter Nedjib Fejzilovski och säljer leblebija (rostade kikärtor, äts som jordnötter) på hörnet. Intervjua mig istället för honom, säger han. Jag följer med till butiken. Han började som 10-åring i butiken och har sålt kikärtor i 50 år. Butiken har varit familjens i 300 år. Nedjib är makedonier vars familj blivit ottomaniserad av turkarna. Enda gången butiken varit stäng var 1947-49 under Stalins influens, då allt privat företagande förbjöds. Men Tito hade andra planer för landet. Vänta, säger han, du måste se hur vi rostar kikärtorna, det tar ca 1 månad att producera då de ska torkas, rostas, etc. Jag följer med till en angränsande byggnad, huset är pyttelitet och en trätrappa leder upp till vinden. Han visar rosteriet, grytorna och berättar stolt om hela processen. Jag är välkommen tillbaka för att se hur allt går till om jag vill. Han avslutar: när du skriver om mig säg då att Makedonien är ett bra land med många goda människor! Jag sneglar på hans klocka, hinner inte med museet innan de stänger.

Beger mig mot stan. När jag passerar kyrkan drar en kraft mig tillbaka i tiden. Det är Påsk 1346 och vårsolen skiner. Jag ser en skymt av tsar Dushan som passerar förbi med sitt följe. I handen håller han en fishek (strut) med kikärtor. Han vinkar till mig och säger: Det här är de godaste kikärtorna jag smakat!

Kumanovo - ingen storstad direkt

Imorse hade jag bestämt med en väninna att jag ska besöka henne i Kumanovo. Valde att åka kommunalt för att uppleva verkligheten. Tog taxi till cityterminalen i Skopje och köpte biljett till Kumanovo. Pris 80 denarer, motsvarande ca 13 kr. (100 kr = 630 denarer) Väl i minibussen insåg jag att man får vad man betalar för…

Kumanovo ligger ca 35 km nordost om Skopje, det är motorväg hela vägen. Den är Makedoniens tredje största stad med ca 120 000 invånare. Passagerarna i minibussen består av en salig blandning: äldre par, studenter och några bönder. Chauffören är Kumanovos svar på Brad Pitt. När jag ber honom tala om för mig var jag ska kliva av lägger sig det äldre paret i och säger att de kan följa mig till stället så jag inte går vilse. Därefter frågar de om jag händelsevis ska till Oriflame. Tänk att det finns i Kumanovo! Efter att bussen hämtat upp alla är den proppfull, några får t o m stå upp - inget lätt jobb i en minibuss. Det sprider sig massor av lukter i bussen – diesel, parfym, bondgård, etc. På radion sjunger Zdravko Colic ”Hotel Balkan rano ujutru” (Hotell Balkan tidig morgon), jag känner doften av Hotell Balkan och nynnar inom mig. Tackar Zdravko för att han alltid dyker upp i rätt ögonblick. Några minuter senare upptäcker jag en doftspray i taket som sprejar var 10 minut, räknar antalet wunderbaum i backspegeln till 6 stycken. Inget tycks hjälpa…



Framme i staden hör jag människor prata Kumanovski, en unik dialekt som bara talas av Kumanovo-bor. Jag får svårt att hålla mig för skratt. Förlåt alla Kumanovci men jag kan inte låta bli att tänka på alla vitsar om Stojan och Stojanka som är Kumanovos version av Kålle o Ada.



Jag träffar min väninna, först på hennes kontor och därefter hemma hos henne. Hon och hennes man bor uppe på höjden med en magisk utsikt över hela staden. Kumanovos Beverly Hills. Enda skillnaden är att kommunen vägrat asfaltera från huvudvägen upp till deras hus så färden är milt sagt gropig. Vi pratar länge, äter kåldolmar och hemrökt prosciutto, vi dricker rent källvatten som de hämtar själva från källan. Kranvattnet använder man till tvätt o disk. Hennes man visar sig vara journalist och författare. Han har varit i 40 länder. Under sina resor har bland annat besökt Stockholm och Helsingfors, firat midsommar och badat bastu. Världen är liten, uppe på en höjd i Kumanovo sitter jag och samtalar med en person som firat svensk midsommar! Innan jag går får jag en present: två signerade böcker med poesi som han skrivit.

Bävar inför hemresan med tanke på erfarenheten på morgonen. Minibussen är dock ersatt av en riktig buss, luftkonditionering och allt. Lucky me!

Blir full i skratt på bussen när jag kommer att tänka på en vits:

Stojan och Stojanka dejtar och Stojanka spelar lite oskuldsfull. Dock får Stojan reda på att hon varit med de flesta karlarna i Kumanovo. En dag samlar han mod och konfronterar henne:
– Stojanka, jag har hört att du varit med varenda karl i stan!
Stojanka svarar förnärmat:
– Var inte löjlig Stojan, Kumanovo är ingen storstad direkt.

Skopje in brief

En härlig vårdag i Skopje! Jag tar en promenad till city för att besöka Skopjes stadsmuseum. Solen skiner men några moln börjar hopa sig i horisonten. Hoppas det inte börjar regna när jag nu ska ut och ’göra stan’. Några kvarter hemifrån ligger floden Vardar som är Makedoniens största flod. Det första jag möts av är en skrift med orden ”Natasha jag älskar dig! – Lillen” Hm, tänker jag - har jag en hemlig beundrare som hört att jag är i stan eller är det Skopje som talar till mig och hälsar mig välkommen. Jag tror på det sistnämnda och ser det som ett gott omen.

Ovanför skriften ligger fortet Kale majestätiskt och blickar stolt över staden. För att komma till Kale måste man promenera över stenbron, Kamen Most som förbinder stadens två delar. På Kale har man nyligen gjort utgrävningar och funnit spår från förhistorisk tid nästan 5000 år BC.

Mer om Kales historia

På väg till museet stannar jag framför Moder Teresas staty. Hon är född i Skopje och staden har förärat henne med ett eget ’rum’ i Feudalna Kula där man kan lära sig mer om hennes liv och verk. På min gata fanns tidigare Moder Teresas kloster med nunnor från hela världen, klädda i sina vita klänningar med blå rand. Byggnaden står nu tom.

Framme i stadsmuseet träffar jag Margerita som jobbar där. Hon och hennes kollega arbetar med ett projekt för att öka kunskapen om staden på grundskolorna. Hon avbryter arbetet och guidar mig bland de olika sektionerna. Jag får se föremål från utgrävningarna på Kale och historiska föremål från Skopje-trakten, keramik, smycken, pilspetsar, offerföremål, etc.

Vad är då Skopje, förutom att det makedoniens huvudstad och min födelse- och studentstad?

Den äldsta bebyggelsen i Skopje-trakten fanns redan 5000 år BC och senare under järnåldern.

Under den romerska perioden I-VI seklet är dåvarande Skupi (Colonia Flavija Skupinorum) en av antikens största städer på Balkan. Skupi är urbaniserat och civiliserat med teater, badhus, basilika, palats, etc. Under Domitianus välde år 84 får staden status som romersk koloni.

År 518 drabbas staden av jordbävning som förstör stora delar och orsakar stagnation fram till år 695 då Slaverna bosätter sig. Slaverna övergår till kristendomen under IX seklet och det byggs många kyrkor och kloster, bland annat kloster St Marko där min pappa är född.

Den 6 januari 1392 intar Ottomanerna staden och byter namn till Uskubi. Den förste härskaren Pasha Jigit Beg och hans arvtagare ”orientaliserar” staden och förstör de kristna symbolerna. De många klostren och kyrkorna ersätts av moskéer, kyrktornen ersätts av minareter. Staden blir balkans viktigaste militära och administrativa centrum för ottmanska imperiet. Förutam makedonier och turkar bebos staden också av judar, dubrovniker, venetianare, mfl. Trots jordbävningen 1555 ökar populationen fram till österikiskt-turkiska kriget 1689 då österrikarna bränner ner staden.

Efter förstörelsen fram till XIX seklet återhämtar sig staden successivt. I mitten på 1800-talet ökar den kristna befolkningen och deras förhållanden förbättras. Man bygger nya kyrkor, skolor, hus, etc. Under 1800-talets andra hälft får staden influenser från Västeuropa och staden moderniseras, industrialiseras och växer till högra sidan av floden Vardar.

Under XX seklet urbaniseras den högra delen av staden. Man värnar det gamla och traditonella i den gamla delen av staden, samtidigt som man bygger modernt och västerländskt i den nya delen. Efter jordbävningen 26 juli 1963 får japanska arkitekten Kenzo Tange i uppdrag att rita den nya stadsplanen för Skopje. Detta ger staden dess nya identitet där gammalt möter nytt och öst möter väst. Läs mer om Tange.

Jag tackar Magerita för hjälpen. På väg ut från museet tar jag bilder på den berömda klockan på gamla tågstationen. Klockan stannade kl 06.20 på morgonen den 26 juli 1963. Stationen finns inte längre kvar men klockan är en påminnelse av jordbävningen. Det är i dess ruiner som stadsmuseet ligger.

Något omtumlad av besöket och min nyvunna kunskap stämmer jag träff med en god vän fär att äta middag. Jag ser alla Skopje-bor passera förbi eller glassa i caféerna. Gamla, studenter, barn, tiggare, gatuförsäljare, kostymer, backslick, klackar, solglasögon, portföljer. Mitt bland dessa - jag – en makedon från Sverige eller en svensk från Makedonien.

Jag undrar, vet Skopje-borna sin historia och hur stolta är de över att vara resultat av alla historiska händelser som är inflätade i deras liv?