Egeiska Makedonien - 60 år av hemlängtan

I år är det 60 år sedan hundratusentals makedonier tvångsförflyttades från Egeiska Makedonien för att aldrig mer få återvända till sina födelsebyar. Exodusen, dvs. tvångsuttåget, skedde under det grekiska inbördeskriget 1948. Familjer tvingades lämna sina byar hals över huvud och deras hus och mark blev konfiskerade av de grekiska myndigheterna. De fåtal makedonier som blev kvar tilläts och tillåts inte än idag att tala makedoniska eller följa sina traditioner. Deras namn har ändrats flera gånger för att radera alla spår av deras ursprung. Även byarnas namn är ersatta med nya. Den konfiskerade egendomen har fortfarande inte återlämnats till sina rättmätiga ägare.


Flyktingbarn från Egeiska Makedonien 1948

Tusentals av dem som flydde var barn vars föräldrar blivit dödade och de blev ensamma kvar. Många unga kvinnor fick ansvar för upp till 40 barn som de skulle föra bort från Egeiska Makedonien till länder som Jugoslavien, Ungern, Rumänien och Tjeckien. Syskon blev separerade från varandra för att återses decennier senare. Mödrar vars män stupat i kriget behöll de minsta barnen och satte de äldre syskonen på tåg eller bussar till okänt land. Många har aldrig återförenats.

Under min resa har jag träffat flera av de barn som nu hunnit få egna barnbarn. De har berättat historier som får ögonen att tåras och hjärtat att brista. Min mamma och hennes familj är bland dem som blev utsatta för grymheter. En natt bankade beväpnade soldater på dörren och hotade att döda alla i byn om de inte for iväg från sina hem innan gryningen. Mamma var 9 år gammal. Hennes familj flydde till Vojvodina innan de flyttade till Makedonien. Morbror blev kvar i Grekland. Hans namn ändrades flera gånger av grekiska myndigheter för att utröna minsta spår av makedonisk klang.

I förra veckan anordnade föreningen Flyktingbarn från Egeiska Makedonien flera aktiviteter med andledning av 60 årsjubileet. De forna barnen, som idag är pensionärer, kom till Skopje från flera länder och kontinenter. Många av dem tog med sina barn och barnbarn. Det hölls tal för att hedra minnet av dem som offrat sina liv och det anordnades föreläsningar, fotoutställningar och filmvisningar. Allt för att minnas historien och för att fortsätta kampen för mänskliga rättigheter.


Makedonier från Egeiska Makedonien. Gjorgi längst till höger.


Tasko Namurovski till vänster

Efter flera dagar av allvarliga ämnen avslutades jubileet högtidligt i Aleksandar Palace med middag, musik och dans. När vi kommer dit känner jag igen flera av mina kamrater från tidigare resor. Vi hälsar glatt på varandra. På bara några månader har jag funnit människor som delat med sig av sina livsöden och berättat för mig om min släkt från Egeiska Makedonien. Vid bordet sitter också Gjorgi som blev lämnad i snön av sin mamma när han var 6 månader gammal.
Under kvällen blir det god mat och dryck och massor av ringdans. Sångerna berättar om Makedoniens historia och ett och annat brustet hjärta.


Ringdans i Aleksandar Palace

Jag ser mig omkring och tittar på människorna med samma rötter som jag. I deras ögon finns berättelser från deras liv. Jag ser in i dem och känner hur våra berättelser flätas samman till en gemensam historia – den om Makedonien.


Mamma och jag

På väg hem tänker jag på dem som överlevt grymhet och orättvisa. Inom mig hoppas jag att de ska få återse sina hem och återfå det som tagits ifrån dem. Jag hoppas deras hemlängtan äntligen ska få ett slut.

Petrovden – bröllop och Ohrid Summer Festival

Den 12 juli är det Petrovden (St Petrusdagen). Helgondagen firas i många hem och byar som namnsdag eller byfest. I byn Galicnik påbörjar man det traditionella bröllopsfirandet. Bröllopsfesten varar i tre dagar och omfattar alla gamla seder från förr. Datumet är förknippat med tiden då många bybor som arbetate utomlands kom hem till sina kära strax innan Petrovden. I år gästas festen av Hunzernas prins Gazanfar Ali Khan och hans hustru prinsessan Rani Atika. De kommer från Himalaya, nuvarande Pakistan, och tros vara ättlingar till Alexander den Stores falanger. De har bibehållit anrika makedoniska traditioner i sin arkitektur och i sina dräkter, traditioner och musik.

En annan viktig händelse den 12 juli är invigningen av Ohridsko Leto (Ohrid Summer Festival) som i år organiseras för 48:e gången. Festivalen pågår i 40 dagar och har ett rikt program med musik, teater och konst från hela världen. Det är kväll när vi kommer fram till Ohrid som ligger som ligger ca 180 km från Skopje. Ohrid är, med sina 365 kyrkor, ett historiskt centrum för den makedoniska ortodoxa kyrkan. Många medeltida personer har anknytning till Ohrid: St Kiril, St Metodi, St Kliment, St Naum och Tsar Samuil.

Vi promenerar upp till Amfiteatern, Evighetens tempel. Här har man redan för 2000 år sedan framfört klassiska verk av bland andra Sofokles. Vi sätter oss på stenbänken. I publiken sitter presidenten Branko Crvenkovski och andra prominenta personer.

Varje rad i amfiteatern är fullsatt. Män och kvinnor i medeltida dräkter och facklor påminner om forna tider. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull. Framför oss lyser korsen från katedralen St Sofija. Nedanför glittrar Ohridsjön och ovanför lockar stjärnorna och en klar halvmåne. Magiskt!

Festivalens ordförande Gjorgi Jolevski håller välkomsttalet varpå presidenten förklarar festivalen öppen.

En kör inleder med klassiska verk av Gershwin och Bernstein. Därefter är det uppvisning i modern dans. Efter en stund kommer en rödhårig kvinnlig dirigent, Rachael Worby, ut på scenen. Hennes handrörelser lockar fram underbara toner från de Makedoniska filharmonikernas stråkar och slagverk. Publiken njuter. När slutligen divan och sopranen Jessye Norman träder fram iklädd lila dräkt blir publiken hänförd av hennes sång: ”There’s a place for us, there’s a time for us…” sjunger hon med mörk stämma. Hon river av några till klassiker a cappella vilket får publiken att ställa sig upp och applådera.


clic to see movie
Ohrid Summer Festival

En suck undslipper mig när jag ser mig omkring; hur kan så mycket skönhet samlas på samma plats?

Människor, musik, dans, byggnadsverk, vatten och himlakroppar i perfekt harmoni. Det hörs ett dån och jag tittar upp mot himlen. Ett hav av fyrverkerier regnar ner över oss. För en stund stannar tiden och jag blir ett med Universum.

Jag känner en rörelse vid armbågen, det är dags att bege sig ner till hamnen och fortsätta kvällen där. På väg nerför backen hör jag flera språk: makedoniska, engelska, tyska och svenska. Det är många som kommit till Ohrid för att njuta av sol, bad och massor av historia och kultur. Vi sätter oss i en bar vid vattnet. Tiden rinner iväg och himlen skiftar från mörk sammet till gyllenrosa siden. En ny dag gryr!

En solig dag med filmteam och intervjuer

För några veckor sedan blev jag kontaktad av ett filmproduktionsbolag. De hade hört talas om mig, dvs att jag bor i Sverige, arbetar i försäkringsbranschen och är i Makedonien för att söka efter mina rötter.

De frågade ifall jag vill delta i deras serie om framgångsrika kvinnor och män som är från Makedonien. Serien kommer att bestå av drygt 30 avsnitt och med en huvudperson i varje.

Jösses, tänkte jag, och kände hur det pirrade till i magen av nervositet. Hur ska det gå och vad ska jag säga?

Vi bestämmer ett möte på deras kontor. Jag får träffa Lidija och Ljubisa som är ansvariga projektledare. Företaget har funnits i 12 år och är etablerat på marknaden. Vi talas vid en stund och bestämmer oss för att samarbeta.

I programmet kommer också direktören för Museum of Macedonia, Meri Anicin-Pejoska, att delta. Meri är även konstnärinna och har bland annat tillverkat kopior av Modersgudinnan. En lustig anekdot är att jag köpte en sådan gudinna till min syster bara ett par dagar innan jag visste vem Meri var och att vi skulle filma tillsammans!

Vi träffar Meri på hennes kontor i museet och det klickar direkt mellan oss. Vi bestämmer oss för att Modersgudinnan som är över 5000 år och funnen i Govrlevo ska få delta. Det blir länken mellan mitt sökande efter rötterna och alla kvinnor i släkten ända till urmodern.


Kontoret i Museum of Macedonia
På fredagen är det dags för intervju och filmning. Jag vaknar tidigt för att göra mig i ordning. Det är trots allt många som kommer att se mig på TV i Makedonien och ute i världen. I am ready for my close up!


Ljubisa, jag, Lidija och Dejan
Lidija, Ljubisa och kamerateamet kommer prick kl 8.00. Vi filmar utanför porten och jag berättar om min barndom och minnen från Skopje under mina besök. Därefter promenerar vi till stadsparken och sätter oss på en bänk för att samtala. Jag svarar på frågor om försäkringsbranschen i Sverige, hur det är för makedonier att göra karriär, hur makedonierna lever i Sverige, vilken uppfattning de har om Makedonien, etc. Jag berättar också om min blogg och vilket syfte den har.

När vi är färdiga med sekvensen i parken åker vi till museet för att träffa Meri och fortsätta inspelningen där. Meri berättar om Modersgudinnan och vad hon symboliserar. Hon berättar också om vilka regler som gäller om man hittar historiska föremål, etc. Kamerorna rullar och vi samtalar inne i museet.

Vid 12-tiden är vi klara med inspelningen och kan äntligen pusta ut! Jag känner mig ovanligt lugn vilket beror på att mina krafter tagit slut. Nervositeten och koncentrationen gjorde att jag knappt minns vad jag svarade. Ser fram emot att se resultatet när allt är redigerat och färdigklippt.


Natasha Jovanovska
Men jag får vänta ett tag tills dess. Programmet kommer att sändas på Sitel 3, söndagen den 9 november kl 18.18. Då kommer jag att vara tillbaks i Stockholm men jag har blivit lovad att få hemskickat en dvd så jag kan sitta hemma i soffan och se tillbaks på mitt äventyr. Jag fäster en till blomma i livets bukett!

Nyhet! Titta på sekvens ur filmen.

Kruševo – första makedoniska republiken

Den Ottomanska ockupationen på Balkan varade i nästan 500 år, från år 1453 fram till 1913 då Balkankrigen satte stopp för ottomanerna.

Under seklen gjorde Makedonien flera försök att befria sig från det ottomanska väldet. Ett av de viktigaste upproren i Makedoniens historia är Ilindensko vostanie den 2 augusti 1903. Upproret skedde på Ilinden, dvs St Eliadagen, i hjältarnas stad Kruševo. Här utropades den första makedoniska republiken, Kruševska Republika, som leddes av Nikola Karev. Revolutionären och VMRO-ledaren Goce Delčev, som hade en av huvudrollerna i förberedelsen av upproret, blev dödad av turkarna den 4 maj 1903. Han är begravd i kyrkan Sveti Spas i Skopje.

Republiken blev kortlivad, blott 10 dagar, innan den kvävdes av 15 000 turkiska soldater. De största striderna pågick vid Mečkin kamen (Björnklippan), under ledning av vojvoda Pitu Guli, och vid Sliva, under ledning av vojvoda Gjorgi Stojanov. Upproret spreds även till andra delar av landet. I Pirin ledde Jane Sandanski sin trupp bestående av 500 soldater.


Makedonier med ursprung från Egeiska Makedonien

Tidigt på morgonen beger jag mig, tillsammans med medlemmar i föreningen ”Makedonier med ursprung från Egeiska Makedonien”, till den historiska staden Kruševo. Staden har idag ca 3000 invånare och ligger på 1350 meters höjd. Vägen är slingrig och husen är byggda i gammal stil. Vid varje hörn finns porträtt av Kruševos son och Makedoniens ängel, Toše Proeski, som tragiskt omkom den 16 oktober 2007 blott 26 år gammal. Tusentals besökare vallfärdar till hans grav för att tända ljus, lämna blommor eller läsa en dikt tillägnad deras älskade idol. Förutom för sin musik var Toše känd för sitt humanitära arbete för vilket han fick Mother Theresa Humanitarian Award och blev utnämnd till UNICEF-ambassadör.

I bussen hörs tonerna av Denes nad Makedonija (I dag över Makedonien) som komponerades av Todor Skalovski (text Vlado Maleski) 1943 och antogs som nationalsång efter andra världskriget. Någon skämtar att det är svårt att ställa sig upp i bussen. I sången nämns många hjältar: ”Åter vajar flaggorna från Kruševska Republika; Goce Delčev, Pitu Guli, Dame Gruev, Sandanski.”

Min förväntan stiger i takt med höjden. Vid vägkanten ser jag några tält och stora ryggsäckar. Det är skärmflygare som kastar sig ut över bergskanten. De tränar inför Paragliding Nordic Open 2008 som går av stapeln den 19-26 juli.

Jag tänker på ordet Frihet – frihet att flyga över bergen och frihet att ha sitt land, språk, identitet, tro och historia.

Bussen stannar och vi promenerar till kyrkogården. Det är omöjligt att inte beröras av stämningen. Vi lägger en blomma vid graven och några i sällskapet läser dikter de tillägnat Toše. Jag tänder ett ljus.


Toše Proeskis grav

Ett par meter längre bort ligger hjälten Pitu Gulis grav. Han gav sitt liv för friheten blott 38 år gammal.


Vojvoda Pitu Guli 1865-1903

Vi går vidare till Makedonium, monumentet över Ilindensko vostanie (Ilindenupproret). Varje år på Ilinden samlas tusentals makedonier från hela världen för att fira minnesdagen av upproret.


Makedonium i Kruševo

Inne i Makedonium - Nikola Karev, 1877-1905

Utanför Makedonium ser jag några hästar beta och kan inte motstå att gå fram till en av dem. Hästen lägger sin nos intill mitt öra och viskar: ”Min farfars far var också vojvoda (ledare) i upproret. Han hette Junak (Hjälte) och bar ammunition och vatten till Pitu Gulis četa (trupp). Jag kan följa dig till Mečkin Kamen och visa var de stred.” Jag tackar för vänligheten men mitt sällskap väntar.



Junaks sonsons son och Natasha Jovanovska

Mečkin Kamen är omgiven av tallar och det doftar skog. Hundratals makedonier stred på denna plats och gav sina liv för friheten. Intill den höga statyn nedanför hjältens fötter står de berömda orden: Sloboda ili smrt (Frihet eller död)


Ilindens hjälte på Mečkin Kamen - Sloboda ili smrt

Bysans – helig konst i kyrkor och kloster

Makedoniens rötter växer djupt i historien. Varje era har lämnat sina spår; allt ifrån stenåldern, via Alexander den Store, till idag. En viktig era i Makedoniens historia är den Bysantinska perioden år 330-1453. Då byggdes otaliga kyrkor och kloster genom hela Makedonien. I Ohrid, där Sveti Kliment (Klemens av Ohrid) skapade det kyrilliska alfabetet, finns 365 kyrkor. Sveti Kliment var elev till bröderna Kiril och Metodi vilka i sin tur skapade det glagolitiska alfabetet. Kyrilliska alfabetet används idag i Makedonien, Serbien, Bulgarien, Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Många av kyrkorna och klostren finns kvar och freskerna på väggarna förtäljer berättelser från Bibeln.

Mitt i Stara Charshija (Gamla bazaren) i Skopje finns kyrkan Sveti Spas. Den byggdes på 1800-talet ovanför den medeltida kyrkan från 1300-talet.


Sveti Spas ikonostas

Sveti Spas är känd för träsniderierna på den imponerande ikonostasen. Det var mästarna och bröderna Petre Filipovski-Garkata och Marko Filipovski samt Makarie Frckovski som karvade fram scener från Gamla och Nya Testamentet på den 10 m breda och 7 m höga ikonostasen.


Sveti Spas ikonostas

I Nerezi på berget Vodno, ca 15 km från Skopje, byggdes år 1164 klostret St Pantelejmon. Här finns många kända medeltida fresker om vilka det skrivits flera doktorsavhandlingar.


St Pantelejmon, Nerezi

Mest känd är Pietan som visar den gråtande jungfru Maria med Jesus i sin famn. Det är för första gången man på freskerna visar känslor, tidigare har helgonen avbildats med släta ansiktsuttryck, berättar Goce Blazevski som visar oss runt.

När jag var sex veckor gammal köpte mamma en ikon med St Pantelejmon. Hans bild har sedan dess varit närvarande i vårt hem. Oavsett var hon reser följer St Pantelejmon med för att ge skydd.


Nyfödd killing

På väg mot ingången möts vi av en flock getter. I mitten skuttar en liten nyfödd killing intill sin mamma.

Atmosfären inne i kyrkan och på klostergården är magisk. St Pantelejmon var också läkare och på gården finns källvatten som sägs läka ögonskador.


Valnöt och mullbär

På gården växer valnöt och mullbär. Vi sätter oss på terrassen för att avnjuta en traditionell makedonisk rätt med Skopje nedanför oss.


Jacqueline, mamma och jag på terassen

Prilep ligger ca 180 km söder om Skopje. Staden har ca 75 000 invånare och är bland annat känd för sin tobak och Markovi Kuli (Kung Markos fästning) på bergets topp. Tidigare var det en gropig väg från Varos (Prileps äldsta del) upp till toppen.


Markovi Kuli - Prilep


Goce Bojkoski och jag

Tack vare eldsjälen Goce Bojkoski och hans projekt finns ny en stenbelagd och belyst väg ända upp. Vi tar en promenad upp på den nylagda vägen som kantas vulkanstenblock och medeltida kyrkor. I Varos byggdes 77 kyrkor. St Nikola byggdes år 1298. Även St Dimitrije är från 1300-talet. Helgonen på freskerna har rivmärken på ögonen. Förr trodde man att ögonen hade läkande förmåga och om man rev helgonens ögon skulle man själv bli läkt.

Högst upp finns klostret och kyrkan St Arangel Mihail, tillägnad ärkeängeln Mikael.


St Arangel Mihail

Trots värmen är gården sval och behaglig. Jag föreställer mig hur de medeltida byggarbetarna burit sten och stockar ända hit upp.


Utsikt från St Arangel Mihail

I källaren finns en naturlig källa vars vatten har helande krafter. Jag fyller en skopa och tar en klunk. Vattnet smakar friskt och släcker törsten. En bit bort växer ett träd inuti stenen, rotat utan jord.


Träd rotat i sten

På kyrktrappan vilar tre små kattungar. Det är lätt att föreställa sig deras förfäder som legat lika bekymmerslöst på samma trappa och blivit klappade av de medeltida prästerna och munkarna under århundraden.


Tre kattungar på kyrktrappan

Stobi – korsning av floder och vägar

Stobi ligger ca 70 km från Skopje i närheten av Negotino. Redan Titus Livius skildrar staden som ligger i korsningen mellan de två floderna Vardar och Crna. Han omnämner staden i samband med första makedoniska kriget år 197 BC då kung Filip V av Makedonien (221-179) besegrade dardanierna. Tidigare antog man att Stobi är från 300-talet BC, men arkeologerna har funnit spår av bebyggelse från stenåldern och järnåldern. Exempelvis är föremålen av grå keramik daterade från 600-talet BC då paeonerna befolkade trakten.

Stobi binder inte bara samman floder. Den binder även samman nord och syd genom den forna vägen från södra Pelagonien till Astibo (Stip), Pautalija (Kjustendil) och Serdika (Sofia).

Vi tar bussen mot Negotino och ber chauffören släppa av oss på motorvägen strax innan Negotino. På båda sidor av vägen växer persikoträd, vingårdar och solrosfält. Chauffören stannar bussen och vi möts upp av Vane Donovski, ägaren till Turistpaviljongen Stobi, som kör fram till bussen. Framme i Turistpaviljongen som byggdes 2004 visar Vane stolt upp sitt verk som består av snackbar, souvenirshop och vinbutik.


Souvenirshop


Vinbutik

Besökarna kommer bland annat från Serbien, Tyskland, Holland och Polen. Bara 10 % av besökarna är från Makedonien vilket Vane hoppas kommer att ändras med hjälp av bättre skylting och marknadsföring.

En av medarbetarna följer oss till utgrävningarna. Där träffar vi arkeologen Metodija Djurovski som arbetat i Stobi i 30 år. När vi kommer fram står han upp på trappan till amfiteatern och börjar ivrigt berätta om den forna staden. På arenan där vi står han man haft allt från gladiatorspel till teaterföreställningar.


Arkeologen Metodija Djurovski i vit keps

I gångarna intill har gladiatorerna sprungit ut och burits in. Kejsaren Konstantin I förbjöd år 325 de grymma gladiatorspelen, varefter man underhöll publiken med pjäser och musik. På en av bänkarna står namnet ”Silvano” inristat i marmorn som är hämtad från Pletvar. De fina familjerna i staden hade sina platser reserverade genom att man ristade in namn eller initialer på bänkarna.


Reserverat för familjen Silvano

Metodija berättar att Stobi varit en stor stad med nästan 50 000 invånare.

Han avslöjar alla detaljer om teatern, Theodosius I palats (uppkallat efter kejsarens besök i staden), basilikorna, synagogan, fiskdammen, fontänerna, badhuset med varm- och kallbad, kasinot, fängelset och gatorna som förbinder de olika byggnaderna.


Stobi stad

Det är svårt att hänga med i berättelserna och årtalen men jag förstår att Stobi varit en betydelsefull och välmående stad med en välutvecklad civilisation.


Rester av basilikan

Vi promenerar runt i den forna staden och jag försöker föreställa mig hur det varit i början på första och andra århundradet när staden byggdes och 300-400 talet när Episkopala Basilikan med sina mosaiker och vackra dopfunt byggdes.


Dopfunten och mosaikgolv

Basilikan är troligtvis den äldsta kristna kyrkan i Makedonien. Konst, väggmålningar och mosaikgolv smyckade Stobis byggnader. Gatorna var av sten och marmor.


Kristna väggdetaljer från basilikan

Det är middagstid, solen steker och jag blir lite vimmelkantig av hettan. Jag kisar på Metodija där han talar och gestikulerar. Han har plötsligt förvandlats till utropare. Skjortan och byxorna har ersatts med en toga och skorna med sandaler. I handen håller han en pappersrulle som han rullar ut och läser högt på fornmakedoniska:

Kära medborgare! I afton när månen står högt på himlen visas pjäsen Filip V i vår teater tillägnad gudinnan Nemesis. De som inte har reserverade platser ombeds ta plats på bänkarna uppställda till vänster om scenen. Vapen, kedjor och vilda djur är förbjudna.

Väl mötta systrar och bröder av Stobi till en oförglömlig afton i månens sken!

Veles, Zlatan och pizza - många bollar i luften

Det är sällan jag lyckas göra bara en sak i taget. I annonser brukar det stå att man ska ha ”många bollar i luften”. Själv brukar jag jonglera med ett bollhav oavsett om det gäller jobb, fritid eller privatliv.

Makedonien saknar havskust, men det kompenseras av ett 50-tal naturliga och konstgjorda sjöar. I lördags bestämde vi med några väninnor att besöka den konstgjorda sjön Velesko ezero eller, som den också kallas, ezero Mladost (Ungdomssjön).


Ezero Mladost, Veles

Efter frukosten påbörjar vi resan mot Veles, ca 55 km söder om Skopje. I Veles bor det ca 50 000 invånare. Här föddes grundaren av den första skolan på makedoniska, Jordan Hadji-Konstantinov-Djinot (1821-1882), samt revolutionären och poeten Koco Racin (1908-1943) vars dikter om Lenka och Tutunoberacite (Tobaksplockarna) reciteras av gammal och ung.

Vi svänger av några kilometer innan Veles mot sjön. Det är svårt att förstå att sjön inte är naturlig då den ligger i naturskönt område omgärdad av skog och vass. Vi ser några fiskare som metar. På stranden finns pedalbåtar för uthyrning.


Utsikt från Hotel Romantique

I högtalarna dunkar musiken och det är livligt i restaurangen och i strandbaren. Vi sätter oss på terrassen i nyrenoverade Hotel Romantique och avnjuter en drink före maten. Till middag blir det shopska salata, grillat och blandad meze. Vi orkar inte med efterrätt och avslutar med en kopp kaffe. Efter en promenad längs stranden beger vi oss hemåt.


Emilija, jag och Magdalena

Jag hinner precis hem och byta om till min blågula I love Sweden-tröja innan jag med nytt sällskap beger mig till köpcentret Beverly Hills och café 9. Caféet ägs av före detta makedoniska fotbollstalangen Darko Panchev. Han hade nr 9 på ryggen när han spelade för fotbollsklubben Vardar och i landslaget.

Uppe på loftet skymtar blågula tröjor och svenska flaggor. Det är svenskar som samlats för att följa matchen Sverige-Spanien.


Vi är svenska fans allihopa

När vi sätter oss i fotöljerna märker vi att Panchev och hans sällskap sitter bredvid. De säger att de inte kan göra annat än heja på Sverige när det sitter fyra vackra flickor intill som håller på blågult.


Ana, Jacqueline, Silvija och jag

I 34:e minuten dånar det i lokalen MÅÅÅÅL!!! Zlatan gör det igen, snyggt och elegant! Vi älskar honom!


Zlatan är bäst

Matchen är nästan slut och resultatet är 1-1. Vi börjar prata sinsemellan och är nöjda med oavgjort. Då hörs plötsligt ett vrål till höger om oss, goooool! (mål) Vi tittar upp mot skärmen och ser 92 min, 2-1 till spanjorerna. Vår besvikelse är total, hur kunde det bara hända?

Dämpade av förlusten beger vi oss hemåt. Det är dags för nytt ombyte och nytt äventyr. På fem minuter har jag förvandlats från fotbollstjej till femme fatale. Vi ska på invigning av en ny pizzeria i stan. Pizzerian ägs av Dejan Hristovski alias Deni 4 sezoni (Four seasons). Han är Makedoniens svar på Mat-Niklas och har eget matlagningsprogram på TV där han bjuder in kända gäster.


Deni 4 sezoni bakar flitigt

När vi kommer fram till lokalen är det redan fullt av gäster och TV-kameror. Deni står bakom köksbänken och bakar pizzor med salami och rosmarin. Vi slänger traditionsenligt några mynt på golvet när vi går in och önskar lycka till. Mynten ska ge välgång och lycka.


Fyra flickor festar: Jacqueline, Ana, jag och Silvija

Efter att ha avnjutit en härlig pizza och några bruchetta beger vi oss mot nattens äventyr. Telefonen ringer och våra nya vänner från matchen undrar om vi vill göra dem sällskap över en drink.

Vi beger oss till Play (stamstället). En av killarna är historiker och skriver magisteruppsats om makedoniernas flykt från Egeiska Makedonien. Han har gamla fotografier från morfars födelseby Setina som han lovar att jag ska få.

En till boll kastas upp i luften!

Dobridol – i Villa Cimburovski

På min resa har jag funnit flera hus som tillhört släkten som jag inte visste fanns. I husen finns delar av mina rötter och min historia. Häromdagen begav jag mig till byn Dobridol på Vodno tillsammans med min syssling Pavlina. Hennes mamma Natalija och min pappa var kusiner. Efter att ha talat med Natalija har jag konstaterat att prästen Gjorgi inte var farmors far. Det var hans bror Panche som var hennes far. Anledningen till förväxlingen är troligtvis att Panche dog tidigt och hans barn blev omhändertagna av sin farbror, dvs prästen Gjorgi.

Farmors far Panche och hans fru Guga hade två döttrar Naska (farmor) och Petkana. De hade också en son Blagoja som dog som 9-åring. Familjen hette tidigare Vasilevski som sedermera ändrades till Cimburovski. Enligt uppgift hette Gjorgis och Panches far Vasil.

Naska fick tillsammans med sin man Bozin barnen Trpe, Branko (pappa), Ilija och Stana. Hennes syster Petkana fick tillsammans med sin man Trpe barnen Natalija, Petar, Dobre och Pavle. Då Petkana gifte sig med en man från samma by blev större delen av hennes familj kvar i Dobridol.



I Dobridol hoppas jag få veta mer om farmor och hennes historia. Pavlina och jag besöker först hennes morbror Pavle Spasovski, pappas kusin. När han ser mig gissar han direkt att jag är Brankos dotter eftersom jag liknar mamma. När vi kommer dit bränner de rakija (druvbrännvin). Vi talas vid en stund. Innan vi går får vi med oss varsin flaska rakija. Den är av jättefin kvalitet, säger Pavle, men låt den stå lite eftersom den är alldeles färsk.

Vi beger oss till ett annat hus där Pavlinas kusin på hennes pappas sida bor. Det var honom jag träffade av en slump på festen i Pintija när vi firade St Jeremias. Han är gårdsföreståndaren som gav mig en röd tröja och berättade att stenarna på gården kom från Markova reka.

Medan vi sitter i trädgården och fikar kommer en äldre man och sätter sig bredvid mig. Han heter Tripun Nikolovski, 71 år, och är son till Cena, farmors kusin.


Tripun Nikolovski, dotterson till prästen Gjorgi

Jag tittar på honom och ser likheter med farmor på näsan, pannan och ögonen. Han tittar nyfiket på mig och är förvånad över att jag kommit ända från Sverige för att träffa dem. Jag frågar honom om han vet var farmor är född. Självklart, säger han, det gamla huset finns kvar men det är ingen som bor där.

Vi beger oss dit. Stigen är igenvuxen och det är svårt att ta sig fram. Plötsligt tittar jag in i ett par nyfikna mörka ögon. Vi står i farmors trädgård. Ögonparet tillhör den finaste vita mulan jag sett. Jag känner mig som Pippi Långstrump som träffar Lilla gubben utanför Villa Villekulla. Från ingenstans skuttar en liten hund fram. Han får namnet Herr Nilsson.


Huset där Naska Cimburovska föddes

På väg upp på terrassen hörs brädorna gnissla under mina fötter. Här föddes Naska Cimburovska den 26 oktober 1902. Jag kikar in i dörröppningen och försöker föreställa mig hur de levt.


Jag på terassen

Livet är fullt av överraskningar. När man knackar på livets dörrar vet man sällan i förväg vem som öppnar eller vad man ska få uppleva.


Jag tillsammans med Lilla Gubben och Herr Nilsson

För ett par månader sedan visste jag inte att farmor var från Dobridol och att jag har släkt där. Jag visste inte ens att Dobridol fanns och att det ligger alldeles intill Milleniumkorset. Nu står jag i farmors gamla trädgård i sällskap av en vit mula och en svart hund som envist lägger sitt huvud i mitt knä!