Berovo – storken Siljans skorsten och dedo Iljos smultronställe

Staden Berovo med sina 7000 invånare ligger ca 16o km från Skopje i östra delen av Makedonien, alldeles intill bulgariska gränsen. Berovo tillhör regionen Malesevo och ligger på 800 m höjd över havet.

Berovo

En solig dag i juli bestämmer vi oss för att ta en biltur till de berömda tallarna och sjön. Min vän Darko, vars familj på mammas sida kommer från staden, har nyligen köpt en tomt där. Han ska bygga ett sommarställe med utsikt över den vackra Berovosjön. Några dagar tidigare såg jag ritningarna och ser fram emot att följa hur byggarbetet fortskrider.

På vägen österut tittar jag nyfiket efter storkarna. De brukar alltid hälsa mig välkommen när vi passerar hälsokällan Katlanovska banja, strax utanför Skopje nära flygplatsen. Jag tänker osökt på sagan om storken Siljan, Siljan strkot, skriven av Marko Cepenkov. Mamma brukade läsa sagan för mig när jag var liten och jag förundrades över Siljans outtröttlighet när han år efter år flög tillbaks till sin skorsten. Under åren har jag mött Siljans familj otaliga gånger. De fanns i bilköerna på autobahn när jag var liten och vi väntade i julivärmen vid gränskontrollerna. När jag blev större träffade jag dem på flyget som mellanlandade i Belgrad då alla skulle checka in sitt bagage på nytt för vidare inrikes flyg till Skopje. På senare år träffar jag dem mer sällan men jag känner igen dem på den speciella glansen i ögonen och det mjuka leendet när det berättar om skorstenen där de föddes.

Plötsligt hör jag en röst som tar mig ur dagdrömmen – Titta, där är storkarna! Och där var de, flera stycken som satt i skorstenar eller flög över fältet. Siljan har kommit hem.

Vår färd mot Berovo fortsätter och vi passerar Veles, Stip, Kocani och Vinica. Framför oss förvandlas landskapet - från dalar där det odlas tobak och ris till höga berg och skog. Doften av enbär och tallbarr avslöjar att vi snart är framme.


Darko och Gavril

Framme i Berovo känns luften frisk. Vi kliver in i familjen Ralpovskis hus. Darko lämnar mig hos sina släktingar och jag får lära känna Gavril och Lenka. Gavril berättar om Berovo under tiden som Lenka gör iordning middagen. Efter ett tag kommer han tillbaks tillsammans med sonen och dottern i huset. Vi samlas kring middagsbordet. Det serveras kycklingsoppa, hemodlade tomater, hemgjord fårost, grillade paprikor, kyckling med ris och grillad lax. Vi skålar med hembränd rakija och önskar varandra lycka och glädje.
Na zdravje, male!


Utsikt från tomten

Efter maten beger vi oss på inspektion av ägorna, dvs vi ska titta på tomten och träffa en byggare. Vägen upp är framgrävd men ännu inte asfalterad. Leran har torkat och glittrar i solen. Utsikten över sjön är magisk. Ovanför flyger en örn stolt. Gavril pekar och berättar om Berovos hjälte, revolutionären dedo Iljo Malesevski som föddes 28 maj 1822. Än idag besjungs hans hjältemod i kampen mot ottomanerna.


Listen to the song about Iljo Maleshevski

Tiden flyger iväg och det är dags att bege sig hemåt. Jag tackar familjen Ralpovski för deras gästfrihet och hoppas att vi snart ska ses igen. På väg hem stannar vi till utanför ett hus och köper några burkar nykokt smultronsylt. I varje burk ligger hundratals röda smultron, samtliga varsamt plockade i dedo Iljos tallskog.


Berovosjön och dammen

Negotino – i St Trufuns vingård

Tidig morgon i mitten på oktober beger jag mig tillsammans med en väninna till Negotino, vinets stad. Vi ska besöka Bovin, en av de största vinproducenterna i distriktet. Luften är krispig och det är kyligt. Fåglarna vaknar till liv och storkar flyger ovanför våra huvuden. På båda sidor av vägen ser vi vingårdar med gyllene klasar som väntar på att skördas.


Gyllene druvor från Tikves

Negotino ligger ca 100 km sydost om Skopje i det berömda Tikves-distriktet. Här har man odlat och förädlat druvor i århundraden. Den 14 februari, när övriga världen firar St Valentine, ordnar man i Negotino vinfestival i St Trifuns ära. St Trifun är vinodlingarnas skyddshelgon i den ortodoxa kyrkan.

Efter ca 1,5 timme är vi framme i Negotino. På stationen frågar vi efter Bovin. Det är bara att följa vägen upp för backen till vänster och ni är framme, säger chauffören glatt.

Bovin är ett familjeföretag som grundades 1998 av bröderna Kiro och Georgi Bogevski. När vi kommer fram möter oss Georgi tillsammans med Vanco Kamcev som säljer Bovin-viner i Sverige. Det luktar sött av druvor och vin när vi blir visade in till produktionsdelen och cisternerna.


Bovins vincisterner

På Bovin producerar man ca 1500 flaskor vin i timmen. Efter en rundtur går vi tillsammans upp till representationsdelen, där man har möten och anordnar vinprovningar. Rummet är hemtrevligt och på väggarna finns alla priser som Bovin vunnit under 10 år. Vi får träffa Georgi Trenev som är systerson till Georgi Bogevski. Han berättar om familjeföretaget och hur de alla tillsammans är involverade i hela processen. Inom familjen finns både eonologer, designers och marknadsförare. Bovin sysselsätter 250 personer från trakten, de flesta säsongsarbetare. Osökt kommer jag att tänka på Falcon Crest och familjen Channing.


Georgi Trenev och Vanco Kamcev

Georgi berättar stolt att de kommer att satsa mer på vinturism och vinprovningar. Redan till sommaren väntas de första gästerna till hotellet som de bygger intill produktionsdelen.

Vi talas vid en stund till och det börjar bli dags att ge sig av. Som hälsning får vi ett par flaskor av Bovins Cabernet Sauvignon och Vranec.

Framme vid busstationen bestämmer vi oss för att ta taxi hem till Skopje. Chauffören Zoran kommer och hämtar oss. Medans vi kryssar mellan vingårdarna berättar Zoran stolt om trakten och dess historia. Hans familj har en egen vingård där de odlar Cabernet Sauvignon och producerar sitt egna vin.

Vid ett ställe ställe lyser druvklasarna gyllengula.


St Trifuns vingård

Vi stannar vid vägkanten och går in i vingården. Jag känner doften av druvor och lyssnar till vinrankornas sus. Tiden står stilla när jag plockar en klase och smakar en druva från St Trifuns egna vingårdar.

Plostad Makedonija – idag bjuds gratis kramar

Om man är i Skopje och säger ”Ploshtad”, som betyder torg, vet alla vad man menar. Det är torget i stadens hjärta som förbinder öst och väst, orienten och moderna Skopje. Ena änden av torget leder till stenbron, Kamen most, över floden Vardar. Den andra änden leder mot ulica Makedonija med sina butiker och uteserveringar och leder mot den gamla centralstationen, numera Skopjes stadsmuseum. För att komma till Gradski Trgovski Centar (GTC), Skopjes svar på Femmanhuset och Gallerian, måste man promenera över Plostad, likaså om man ska till stadsparken och Debar maalo där jag bor.

Plostad Makedonija, Skopje, 1930-talet

När jag växte upp hette torget Plostad Marshal Tito men efter att Makedonien blev självständigt 1991 bytte man namnet till Plostad Makedonija. Under åren har torget utgjort ett centrum för tal, manifestationer, firanden, sorg, utställningar, konserter och mycket mer.

Nästan varje vecka händer något nytt.

I oktober förra året gjorde jag ett kortare besök i Makedonien. Nästan varje dag promenerade jag över Plostad. En dag hade jag kommit överens med vänner att träffas ’på stan’ för en fika och promenad. Det är varmt trots att det är höst och det är ett myller av människor. Gamla, unga, familjer, alla har gett sig ut för att umgås och njuta av solen.

När vi kommer till Plostad blir vi stoppade av ett gäng ungdomar från humanitära organisationen Free hugs. De delar ut gratis kramar och vill gärna dela med sig till oss.


Natasha Jovanovska med de glada kramarna, Plostad 2000-talet

Varför inte, säger jag och ler.

Vi går vidare, över torget, till nästa café som ligger utmed GTC och floden Vardar, dvs Kej.

Kamen most, Vardar och Kej 1930-talet

Jag känner stenbeläggningen under mig som vibrerar i takt med stegen på de Skopje-bor som under generationer promenerat här. Samma stenar, samma flod, en ny tid.