Egeiska Makedonien - 60 år av hemlängtan

I år är det 60 år sedan hundratusentals makedonier tvångsförflyttades från Egeiska Makedonien för att aldrig mer få återvända till sina födelsebyar. Exodusen, dvs. tvångsuttåget, skedde under det grekiska inbördeskriget 1948. Familjer tvingades lämna sina byar hals över huvud och deras hus och mark blev konfiskerade av de grekiska myndigheterna. De fåtal makedonier som blev kvar tilläts och tillåts inte än idag att tala makedoniska eller följa sina traditioner. Deras namn har ändrats flera gånger för att radera alla spår av deras ursprung. Även byarnas namn är ersatta med nya. Den konfiskerade egendomen har fortfarande inte återlämnats till sina rättmätiga ägare.


Flyktingbarn från Egeiska Makedonien 1948

Tusentals av dem som flydde var barn vars föräldrar blivit dödade och de blev ensamma kvar. Många unga kvinnor fick ansvar för upp till 40 barn som de skulle föra bort från Egeiska Makedonien till länder som Jugoslavien, Ungern, Rumänien och Tjeckien. Syskon blev separerade från varandra för att återses decennier senare. Mödrar vars män stupat i kriget behöll de minsta barnen och satte de äldre syskonen på tåg eller bussar till okänt land. Många har aldrig återförenats.

Under min resa har jag träffat flera av de barn som nu hunnit få egna barnbarn. De har berättat historier som får ögonen att tåras och hjärtat att brista. Min mamma och hennes familj är bland dem som blev utsatta för grymheter. En natt bankade beväpnade soldater på dörren och hotade att döda alla i byn om de inte for iväg från sina hem innan gryningen. Mamma var 9 år gammal. Hennes familj flydde till Vojvodina innan de flyttade till Makedonien. Morbror blev kvar i Grekland. Hans namn ändrades flera gånger av grekiska myndigheter för att utröna minsta spår av makedonisk klang.

I förra veckan anordnade föreningen Flyktingbarn från Egeiska Makedonien flera aktiviteter med andledning av 60 årsjubileet. De forna barnen, som idag är pensionärer, kom till Skopje från flera länder och kontinenter. Många av dem tog med sina barn och barnbarn. Det hölls tal för att hedra minnet av dem som offrat sina liv och det anordnades föreläsningar, fotoutställningar och filmvisningar. Allt för att minnas historien och för att fortsätta kampen för mänskliga rättigheter.


Makedonier från Egeiska Makedonien. Gjorgi längst till höger.


Tasko Namurovski till vänster

Efter flera dagar av allvarliga ämnen avslutades jubileet högtidligt i Aleksandar Palace med middag, musik och dans. När vi kommer dit känner jag igen flera av mina kamrater från tidigare resor. Vi hälsar glatt på varandra. På bara några månader har jag funnit människor som delat med sig av sina livsöden och berättat för mig om min släkt från Egeiska Makedonien. Vid bordet sitter också Gjorgi som blev lämnad i snön av sin mamma när han var 6 månader gammal.
Under kvällen blir det god mat och dryck och massor av ringdans. Sångerna berättar om Makedoniens historia och ett och annat brustet hjärta.


Ringdans i Aleksandar Palace

Jag ser mig omkring och tittar på människorna med samma rötter som jag. I deras ögon finns berättelser från deras liv. Jag ser in i dem och känner hur våra berättelser flätas samman till en gemensam historia – den om Makedonien.


Mamma och jag

På väg hem tänker jag på dem som överlevt grymhet och orättvisa. Inom mig hoppas jag att de ska få återse sina hem och återfå det som tagits ifrån dem. Jag hoppas deras hemlängtan äntligen ska få ett slut.

Petrovden – bröllop och Ohrid Summer Festival

Den 12 juli är det Petrovden (St Petrusdagen). Helgondagen firas i många hem och byar som namnsdag eller byfest. I byn Galicnik påbörjar man det traditionella bröllopsfirandet. Bröllopsfesten varar i tre dagar och omfattar alla gamla seder från förr. Datumet är förknippat med tiden då många bybor som arbetate utomlands kom hem till sina kära strax innan Petrovden. I år gästas festen av Hunzernas prins Gazanfar Ali Khan och hans hustru prinsessan Rani Atika. De kommer från Himalaya, nuvarande Pakistan, och tros vara ättlingar till Alexander den Stores falanger. De har bibehållit anrika makedoniska traditioner i sin arkitektur och i sina dräkter, traditioner och musik.

En annan viktig händelse den 12 juli är invigningen av Ohridsko Leto (Ohrid Summer Festival) som i år organiseras för 48:e gången. Festivalen pågår i 40 dagar och har ett rikt program med musik, teater och konst från hela världen. Det är kväll när vi kommer fram till Ohrid som ligger som ligger ca 180 km från Skopje. Ohrid är, med sina 365 kyrkor, ett historiskt centrum för den makedoniska ortodoxa kyrkan. Många medeltida personer har anknytning till Ohrid: St Kiril, St Metodi, St Kliment, St Naum och Tsar Samuil.

Vi promenerar upp till Amfiteatern, Evighetens tempel. Här har man redan för 2000 år sedan framfört klassiska verk av bland andra Sofokles. Vi sätter oss på stenbänken. I publiken sitter presidenten Branko Crvenkovski och andra prominenta personer.

Varje rad i amfiteatern är fullsatt. Män och kvinnor i medeltida dräkter och facklor påminner om forna tider. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull. Framför oss lyser korsen från katedralen St Sofija. Nedanför glittrar Ohridsjön och ovanför lockar stjärnorna och en klar halvmåne. Magiskt!

Festivalens ordförande Gjorgi Jolevski håller välkomsttalet varpå presidenten förklarar festivalen öppen.

En kör inleder med klassiska verk av Gershwin och Bernstein. Därefter är det uppvisning i modern dans. Efter en stund kommer en rödhårig kvinnlig dirigent, Rachael Worby, ut på scenen. Hennes handrörelser lockar fram underbara toner från de Makedoniska filharmonikernas stråkar och slagverk. Publiken njuter. När slutligen divan och sopranen Jessye Norman träder fram iklädd lila dräkt blir publiken hänförd av hennes sång: ”There’s a place for us, there’s a time for us…” sjunger hon med mörk stämma. Hon river av några till klassiker a cappella vilket får publiken att ställa sig upp och applådera.


clic to see movie
Ohrid Summer Festival

En suck undslipper mig när jag ser mig omkring; hur kan så mycket skönhet samlas på samma plats?

Människor, musik, dans, byggnadsverk, vatten och himlakroppar i perfekt harmoni. Det hörs ett dån och jag tittar upp mot himlen. Ett hav av fyrverkerier regnar ner över oss. För en stund stannar tiden och jag blir ett med Universum.

Jag känner en rörelse vid armbågen, det är dags att bege sig ner till hamnen och fortsätta kvällen där. På väg nerför backen hör jag flera språk: makedoniska, engelska, tyska och svenska. Det är många som kommit till Ohrid för att njuta av sol, bad och massor av historia och kultur. Vi sätter oss i en bar vid vattnet. Tiden rinner iväg och himlen skiftar från mörk sammet till gyllenrosa siden. En ny dag gryr!

En solig dag med filmteam och intervjuer

För några veckor sedan blev jag kontaktad av ett filmproduktionsbolag. De hade hört talas om mig, dvs att jag bor i Sverige, arbetar i försäkringsbranschen och är i Makedonien för att söka efter mina rötter.

De frågade ifall jag vill delta i deras serie om framgångsrika kvinnor och män som är från Makedonien. Serien kommer att bestå av drygt 30 avsnitt och med en huvudperson i varje.

Jösses, tänkte jag, och kände hur det pirrade till i magen av nervositet. Hur ska det gå och vad ska jag säga?

Vi bestämmer ett möte på deras kontor. Jag får träffa Lidija och Ljubisa som är ansvariga projektledare. Företaget har funnits i 12 år och är etablerat på marknaden. Vi talas vid en stund och bestämmer oss för att samarbeta.

I programmet kommer också direktören för Museum of Macedonia, Meri Anicin-Pejoska, att delta. Meri är även konstnärinna och har bland annat tillverkat kopior av Modersgudinnan. En lustig anekdot är att jag köpte en sådan gudinna till min syster bara ett par dagar innan jag visste vem Meri var och att vi skulle filma tillsammans!

Vi träffar Meri på hennes kontor i museet och det klickar direkt mellan oss. Vi bestämmer oss för att Modersgudinnan som är över 5000 år och funnen i Govrlevo ska få delta. Det blir länken mellan mitt sökande efter rötterna och alla kvinnor i släkten ända till urmodern.


Kontoret i Museum of Macedonia
På fredagen är det dags för intervju och filmning. Jag vaknar tidigt för att göra mig i ordning. Det är trots allt många som kommer att se mig på TV i Makedonien och ute i världen. I am ready for my close up!


Ljubisa, jag, Lidija och Dejan
Lidija, Ljubisa och kamerateamet kommer prick kl 8.00. Vi filmar utanför porten och jag berättar om min barndom och minnen från Skopje under mina besök. Därefter promenerar vi till stadsparken och sätter oss på en bänk för att samtala. Jag svarar på frågor om försäkringsbranschen i Sverige, hur det är för makedonier att göra karriär, hur makedonierna lever i Sverige, vilken uppfattning de har om Makedonien, etc. Jag berättar också om min blogg och vilket syfte den har.

När vi är färdiga med sekvensen i parken åker vi till museet för att träffa Meri och fortsätta inspelningen där. Meri berättar om Modersgudinnan och vad hon symboliserar. Hon berättar också om vilka regler som gäller om man hittar historiska föremål, etc. Kamerorna rullar och vi samtalar inne i museet.

Vid 12-tiden är vi klara med inspelningen och kan äntligen pusta ut! Jag känner mig ovanligt lugn vilket beror på att mina krafter tagit slut. Nervositeten och koncentrationen gjorde att jag knappt minns vad jag svarade. Ser fram emot att se resultatet när allt är redigerat och färdigklippt.


Natasha Jovanovska
Men jag får vänta ett tag tills dess. Programmet kommer att sändas på Sitel 3, söndagen den 9 november kl 18.18. Då kommer jag att vara tillbaks i Stockholm men jag har blivit lovad att få hemskickat en dvd så jag kan sitta hemma i soffan och se tillbaks på mitt äventyr. Jag fäster en till blomma i livets bukett!

Nyhet! Titta på sekvens ur filmen.