Skopje in brief

En härlig vårdag i Skopje! Jag tar en promenad till city för att besöka Skopjes stadsmuseum. Solen skiner men några moln börjar hopa sig i horisonten. Hoppas det inte börjar regna när jag nu ska ut och ’göra stan’. Några kvarter hemifrån ligger floden Vardar som är Makedoniens största flod. Det första jag möts av är en skrift med orden ”Natasha jag älskar dig! – Lillen” Hm, tänker jag - har jag en hemlig beundrare som hört att jag är i stan eller är det Skopje som talar till mig och hälsar mig välkommen. Jag tror på det sistnämnda och ser det som ett gott omen.

Ovanför skriften ligger fortet Kale majestätiskt och blickar stolt över staden. För att komma till Kale måste man promenera över stenbron, Kamen Most som förbinder stadens två delar. På Kale har man nyligen gjort utgrävningar och funnit spår från förhistorisk tid nästan 5000 år BC.

Mer om Kales historia

På väg till museet stannar jag framför Moder Teresas staty. Hon är född i Skopje och staden har förärat henne med ett eget ’rum’ i Feudalna Kula där man kan lära sig mer om hennes liv och verk. På min gata fanns tidigare Moder Teresas kloster med nunnor från hela världen, klädda i sina vita klänningar med blå rand. Byggnaden står nu tom.

Framme i stadsmuseet träffar jag Margerita som jobbar där. Hon och hennes kollega arbetar med ett projekt för att öka kunskapen om staden på grundskolorna. Hon avbryter arbetet och guidar mig bland de olika sektionerna. Jag får se föremål från utgrävningarna på Kale och historiska föremål från Skopje-trakten, keramik, smycken, pilspetsar, offerföremål, etc.

Vad är då Skopje, förutom att det makedoniens huvudstad och min födelse- och studentstad?

Den äldsta bebyggelsen i Skopje-trakten fanns redan 5000 år BC och senare under järnåldern.

Under den romerska perioden I-VI seklet är dåvarande Skupi (Colonia Flavija Skupinorum) en av antikens största städer på Balkan. Skupi är urbaniserat och civiliserat med teater, badhus, basilika, palats, etc. Under Domitianus välde år 84 får staden status som romersk koloni.

År 518 drabbas staden av jordbävning som förstör stora delar och orsakar stagnation fram till år 695 då Slaverna bosätter sig. Slaverna övergår till kristendomen under IX seklet och det byggs många kyrkor och kloster, bland annat kloster St Marko där min pappa är född.

Den 6 januari 1392 intar Ottomanerna staden och byter namn till Uskubi. Den förste härskaren Pasha Jigit Beg och hans arvtagare ”orientaliserar” staden och förstör de kristna symbolerna. De många klostren och kyrkorna ersätts av moskéer, kyrktornen ersätts av minareter. Staden blir balkans viktigaste militära och administrativa centrum för ottmanska imperiet. Förutam makedonier och turkar bebos staden också av judar, dubrovniker, venetianare, mfl. Trots jordbävningen 1555 ökar populationen fram till österikiskt-turkiska kriget 1689 då österrikarna bränner ner staden.

Efter förstörelsen fram till XIX seklet återhämtar sig staden successivt. I mitten på 1800-talet ökar den kristna befolkningen och deras förhållanden förbättras. Man bygger nya kyrkor, skolor, hus, etc. Under 1800-talets andra hälft får staden influenser från Västeuropa och staden moderniseras, industrialiseras och växer till högra sidan av floden Vardar.

Under XX seklet urbaniseras den högra delen av staden. Man värnar det gamla och traditonella i den gamla delen av staden, samtidigt som man bygger modernt och västerländskt i den nya delen. Efter jordbävningen 26 juli 1963 får japanska arkitekten Kenzo Tange i uppdrag att rita den nya stadsplanen för Skopje. Detta ger staden dess nya identitet där gammalt möter nytt och öst möter väst. Läs mer om Tange.

Jag tackar Magerita för hjälpen. På väg ut från museet tar jag bilder på den berömda klockan på gamla tågstationen. Klockan stannade kl 06.20 på morgonen den 26 juli 1963. Stationen finns inte längre kvar men klockan är en påminnelse av jordbävningen. Det är i dess ruiner som stadsmuseet ligger.

Något omtumlad av besöket och min nyvunna kunskap stämmer jag träff med en god vän fär att äta middag. Jag ser alla Skopje-bor passera förbi eller glassa i caféerna. Gamla, studenter, barn, tiggare, gatuförsäljare, kostymer, backslick, klackar, solglasögon, portföljer. Mitt bland dessa - jag – en makedon från Sverige eller en svensk från Makedonien.

Jag undrar, vet Skopje-borna sin historia och hur stolta är de över att vara resultat av alla historiska händelser som är inflätade i deras liv?