Byråkrati – en utmaning för mitt tålamod

I dagarna har jag blivit varse om att myndigheter och instanser inte alltid har effektiva metoder, ifall någon trodde det. Mellan besök på museer, utställningar och utgrävningar tänkte jag påbörja själva släktforskningen, dvs. ta reda på mer om min familj. Då pappa är född i Skopje-trakten börjar jag här. I förrgår åkte jag med en vän till huvudarkivet. De är “bara” ett arkiv men letar inte bland dokumenten, berättar kvinnan i receptionen. Det görs av en statstjänsteman på skriftligt uppdrag. Blir hänvisad till MVR, inrikesministeriet, alldeles i närheten. Där är fullt med människor i de olika kassorna för medborgarskap, födelsebevis, dödsattest och alla andra dokument som medborgarna kan tänkas behöva. Konstaterar snabbt att det inte finns nummerlappar, köerna är diffusa, folk överallt och i trapporna röker man. Väl framme vid kassa nr 3 framför jag mitt ärende. En man försöker tränga sig före mig samtidigt som jag pratar med handläggaren. Jag ger honom en inövad sträng balkanblick och frågar med ljudlig stämma ifall han tror att hans tid är mer värdefull än min. Han ber om ursäkt och backar, de andra i kön har förstått budskapet. Djungelns lag!

Handläggaren måste fråga sin chef då hon aldrig hört talas om någon som är intresserad av sina förfäder. På en följdfråga går hon in till chefen igen. Tredje gången föreslår jag att få tala direkt med chefen så hon inte behöver springa fram och tillbaka. Hon går in och frågar honom om det går bra. Blir hänvisad till rum nr 7 där det sitter en trött liten man bakom ett alldeles för högt skrivbord. Jag förklarar mitt ärende, han drar alla paragrafer som finns och talar om personskydd samt att de personer jag söker uppgifter om måste ge mig fullmakt. Jag upprepar så tålmodigt och milt jag kan, att jag släktforskar och att min far, farfar och farfarsfar är döda och omöjligt kan ge mig fullmakt. Han drar paragraferna en gång till. Plockar fram en massa blanketter som jag kan fylla i men som vi båda vet inte kommer att hanteras utan fullmakt. Pust! Jag går därifrån. Den lille mannen väcker beslutsamheten i mig. Det kommer att ta längre tid och innebära omvägar, men jag ger inte upp på grund av några blanketter eller en liten man som rabblar paragrafer.


Opstina Rakotinci

Idag går jag till kärnan, till myndigheten närmast pappas födelseby Opshtina Rakotinci (Rakotinci kommun). Rakotinci ligger uppe på en höjd, ca 10 km från city. Tidigare var det en fattig by men nu har man byggt många lyxiga villor, vissa av dem med bevakning dygnet runt. Vyn är fantastisk när jag stiger av taxin, jag hör tuppar gala. Ett gott omen. Chauffören lovar att vänta på mig. Går en trappa upp, där träffar jag en kvinna i ett rökfyllt kontor. Förklarar att jag vill titta i böckerna efter min pappa och farfar. Först är hon skeptiskt men hennes hjärta mjuknar. Hon plockar fram en pärm med födda 1902-1956. Det är den äldsta pärmen de har. På sidan 82, rad nr 6 står det Branko Jovanovic, pojke, född 9 maj 1936 i byn Sushica. Far Bozin 33 år, mor Naska 35 år. Inskrivningsdatum 7 juni 1936. Efter Versaillesfreden år 1919 delades Makedonien skoningslöst upp mellan Serbien, Bulgarien och Grekland. Skopje, dvs Vardarregionen, tillföll Serbien. Därför skrevs pappa in som Jovanovic i stället för Jovanovski som är det makedoniska familjenamnet. Efter andra världskriget tog makedonierna tillbaka ski-ändelsen i sina namn. Vi letar vidare efter farfar Bozin, men han finns inte i boken. Dock hittar vi pappas bror Trpimir född 9 augusti 1930. Där står också att farfars far hette Velko. Jag blir rörd och har svårt att hålla tillbaka tårarna. Kvinnan blir också rörd och klappar mig förläget när vi skiljs åt. Väl ute upptäcker jag att chauffören åkt sin väg. Men inget kan grumla glädjen. Jag beställer en ny bil och tar mig sakta hemåt. Börjar planera nästa steg, måste ta reda på mer om farfar och farfarsfar. Det får bli i nästa vecka. I helgen firar vi den ortodoxa Påsken, idag är det Skärtorsdag.