Tsar Dushan, jag och kikärtorna

Har avslutat en härlig brunch efter att ha varit på grönsakstorget och handlat jordgubbar, oliver, honung, ägg och nygrillad forell till middag. Fick också med mig en bukett syrener och två buketter gula blommor jag inte kan namnet på. På väg hem från torget sitter en tiggare utanför bageriet. Han ger mig en tandlöst leende. Jag kan inte motstå att le tillbaks, går in i bageriet och handlar åt oss båda. Räcker honom påsen med gevrek (brödkringla) och jogurt, som tack får jag ett ännu bredare leende och en blinkning.

Nu till gårdagen. Skulle besöka Museum of Macedonia. Eftersom jag skulle promenera på kullersten tog jag på mig mina turkosa Puma. Promenerar över Kamen most (stenbron) och går mot Stara Charshija (Gamla bazaren). Mellan bron och bazaren ligger kyrkan St Dimitrije där jag döptes. Går in och tänder ett ljus. Frågar efter var dopfunten ligger och får följa med till en annan byggnad bredvid. Dopfunten är i marmor och intill finns en vattenkanna och rökelse. Här är jag döpt. Ställer några frågor och blir hänvisad till prästen som kan svara bättre. Inne på sitt kontor sitter fader Timcho och löser korsord. Han är döpt efter sin farfar Eftim och är ett år äldre en jag. Jag får sitta ner och vi samtalar som att vi vore gamla bekanta. Vänta lite, säger han, låt oss titta böckerna ifall vi kan hitta dig. Han bläddrar i jättepärmen där allt är ifyllt för hand, men mitt namn finns inte. Jag kan vara registrerad senare beroende på när man skickat födelsebeviset till kyrkan. Jag ska fråga mamma närmare om detta.


St Dimitrije, kyrktornet

St Dimitrije, dopfunt
Fader Timcho berättar att kyrkan St Dimitrije är byggd 1886 på ruinerna av den gamla kyrkan som brändes ner. I den gamla kyrkan ägde en historisk händelse rum då serbiske tsar Dushan kröntes till tsar över Serbien och Grekland. Det var Påsktid den 16 april 1346. Mer än 600 år senare döps jag på samma plats. Tänk att tsar Dushan och jag har något gemensamt!

Efter knappt 50 meter förflyttas jag till en annan värld – orienten. Hela bazaren som är från Ottoman-tiden andas det förflutna, hantverksstånd, skrädderier, skomakare, smedjor, restauranger, etc. Här finns också gamla tehus, moskéer, badhus och andra historiska byggnader.


Jag frågar i en butik som bland annat säljer opinci (läderskor bönderna använde förr) om jag får fotografera. Ägaren heter Dare Mitrovski och började redan som 6 åring hjälpa sin far i butiken. Han pekar och minns de forna ägarna till grannbutikerna som brukade leka med honom ge honom godis. Dares familj har haft butiken sedan 1800-talet. Medan vi pratar kommer en till man till butiken.



Nedjib Fejzilovski
Han heter Nedjib Fejzilovski och säljer leblebija (rostade kikärtor, äts som jordnötter) på hörnet. Intervjua mig istället för honom, säger han. Jag följer med till butiken. Han började som 10-åring i butiken och har sålt kikärtor i 50 år. Butiken har varit familjens i 300 år. Nedjib är makedonier vars familj blivit ottomaniserad av turkarna. Enda gången butiken varit stäng var 1947-49 under Stalins influens, då allt privat företagande förbjöds. Men Tito hade andra planer för landet. Vänta, säger han, du måste se hur vi rostar kikärtorna, det tar ca 1 månad att producera då de ska torkas, rostas, etc. Jag följer med till en angränsande byggnad, huset är pyttelitet och en trätrappa leder upp till vinden. Han visar rosteriet, grytorna och berättar stolt om hela processen. Jag är välkommen tillbaka för att se hur allt går till om jag vill. Han avslutar: när du skriver om mig säg då att Makedonien är ett bra land med många goda människor! Jag sneglar på hans klocka, hinner inte med museet innan de stänger.

Beger mig mot stan. När jag passerar kyrkan drar en kraft mig tillbaka i tiden. Det är Påsk 1346 och vårsolen skiner. Jag ser en skymt av tsar Dushan som passerar förbi med sitt följe. I handen håller han en fishek (strut) med kikärtor. Han vinkar till mig och säger: Det här är de godaste kikärtorna jag smakat!