Sjungom studentens lyckliga dag!

Maj förknippas ofta med syrendoft och studenttider. Och vad vore mer lämpligt en solig majdag än att bege sig ut på en historisk tillbakablick till mina egna studentdagar.

Efter att ha bott i Sverige en längre tid tyckte mina föräldrar att vi skulle ge moderlandet en chans igen. Resultatet av den planen blev att min syster och jag flyttade till Skopje i samband med gymnasiet, medan föräldrarna pendlade fram och tillbaka.


SEPUGS Vasil Antevski-Dren, fd DSEUB Boris Kidric

Den första tiden i den nya skolan var allt nytt: land, stad, människor, språk, bokstäver och uniform. Skolan hette DSEUP Boris Kidric och var gymnasium för ekonomi och juridik. Den byggdes 1980 och ansågs vara det finaste gymnasiet i stan. Det gick ca 1 900 elever i I-IV klass i två skift. I varje klassrum fanns det ca 35 elever. Jag började 14 år gammal på ekonomisk linje i klass I 5. De andra eleverna hade hört talas om att det fanns en tjej från Sverige i skolan och alla skulle kika in i klassrummet för att se hur hon såg ut. I klassen fanns tre Natasha och jag fick snabbt tillägget Shvedska (Sverige).

Hemma talade vi alltid makedoniska, men vi brukade inte diskutera celler, äggviteämnen eller kemiska formler. Jag hade kunskapen på svenska, vilket innebar att jag fick lära mig alla begrepp på nytt.

Jag minns när magistern i biologi skulle fråga ut mig första gången. Jag reste mig upp på skakiga ben. Eleverna viskade till honom att jag var från Sverige och inte kunde makedoniska så bra. Han utbrister högt inför klassen: ”Vad spelar det för roll att hon är från Sverige, hon ska väl kunna detta lika väl som alla andra.” Min underläpp började darra och jag sjönk ner i stolen – i den stunden bestämde jag mig att aldrig mer tillåta en liknande förolämpning. Jag gick ut gymnasiet med 4,8 i snitt. De två ämnena jag hade betyg 4 i valde jag frivilligt, för att inte drabbas av för stor avund eller onda ögat.


SEPUGS Vasil Antevski-Dren, fd DSEUB Boris Kidric


Utanför klassrummet

Idag heter skolan SEPUGS Vasil Antevski-Dren. Namnet ändrades 1991. Jag anmäler mig i receptionen och ber att få träffa någon av de gamla lärarna. Min gamla klassföreståndare kommer och hämtar mig. Han minns mig väl och vi talas vid en stund. Efter en stund kommer an annan lärare fram, han heter Miodrag Petrovski och var lärare i ONO (allmänt försvar). Han kommer ihåg mig och blir väldigt glad att se mig. Han visar stolt vilka krisplaner han har gjort för skolan. Jag får träffa rektorn som ger tillåtelse till att fotografera.


Dagens elever. Jag satt alltid på andra bänkrad, bredvid killen i svart tröja

Professorerna Olgica Vukasinovic och Miodrag Petrovski

Två glada elever i bakre bänken

Miodrag och jag går till klassrummet där jag spenderade fyra år. Vi går in och jag möts av ett helt gäng glada och nyfikna elever. Uniformerna är sedan länge borta och det är ganska livligt i klassrummet. Jag berättar för klassen om mig själv och varför jag är där. För varje mening ställer de hundra motfrågor. En elev springer och hämtar kritor så att jag kan skriva upp adressen till bloggen. Tar farväl av klassen och Miodrag och beger mig till universitetet Sveti Kiril i Metodij.


Universitetet Sveti Kiril i Metodij

Här läste jag på ekonomiska fakulteten som grundades den 14 november 1950.

Jag minns första ämnet jag fick 10:a (högsta betyg) i. Det var juridik och tentamen var i Försäkringsrätt. Universum har humor!


Universitetet Sveti Kiril i Metodij

Jag går uppför trappan till dekanaten. I ett av rummen ser jag ett bekant ögonpar, det är en klasskompis till min syster som jag inte träffat på många år. Vi hälsar glatt och pratas vid om allt mellan himmel och jord. Hon berättar att det idag finns 5 000 studenter på universitetet och att de är 103 anställda professorer och stab.

Efter en stund är det dags att bege sig hemåt. På väg ner för trappan nynnar jag: ”Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår!”