I Makedonien firar man helgonen högtidligt, antingen som namnsdag, familjetradition eller bytradition. Igår firades Prorok Eremije (profeten Jeremia) som är beskyddare av Pintija. Enligt traditionen ska man väsnas och klappra med kedjor och svärd för att jaga bort det onda och få ormarna på flykt. Om det regnar på St Jeremias-dagen är det ett tecken på att alla ormar sköljts med och dränkts i vattnet.
Tidigare under dagen hade det regnat men nu var det bara svalt och fuktigt i luften. Väl framme möts jag av en imponerande syn. Området består av sten, trä och glas. Det är som en enorm terrass med insprängd vinkällare i berget och träbalkar det krävs tre starka män att omfamna. Utsikten över Skopje är magnifik. Vi möts av svirachi (romsk blåsorkester). De är utspridda i varje hörn i den enorma trädgården och blåser i sina mässingsinstrument. I mitten slår man på tapan, traditionell makedonisk trumma. Hjärtat slår i takt med trummorna och blodet rusar i takt med trumpeterna.
Slava Sveti Eremije
Värden hälsar alla välkomna till sin hacienda som han byggt för att ge näring åt själen. Bland gästerna finns ett antal prominenta personer, vilket märks på de kubikformade muskelberg som kretsar området med vaken blick. På borden ett överflöd av grillat och fyllt lamm, fläsk, hemgjort vin i lerkrus, hembakad zelnik och rakija (brännvin) lagrad i 30 år. Vi välkomnas till bords och skålar med rakija. Min vän lovar att han är min beskyddare i kväll med tanke på blickarna mina guldlockar och röda klänning drar till sig.
Orkestern och gästerna
Clic to see movie
Efter en stund kommer orkestern till bordet och spelar traditionella makedoniska sånger. Jag känner igen de flesta och sjunger med. Några av gästerna undrar hur det kommer sig att jag kan sångerna och jag berättar att vi i vår familj alltid värnat om traditionerna från hemlandet.
Kvällen blir till natt och de mer utomstående gästerna har lämnat festen. Kvar är de närmaste vännerna och jag. Medan orkestern klättrar upp på bordet kommer gårdsföreståndaren fram och skänker mig en röd tröja det står Komiti på. Jag tar på mig den och får en spontan applåd av de stora männen kring bordet. Hon är en av oss, säger de stolt!
Någon viskar till orkestern och de börjar spela Makedonsko devojce (den makedoniska flickan). ”Nema zvezdi po licni od tvojte oci, da se noke na nebo den ke razdeni”, sjunger de för mig. Ögonen fylls av tårar och mitt hjärta svämmar över av lycka. (Det finns inga stjärnor vackrare än dina ögon, vore de på himlen om natten skulle dagen gry)
Innan vi lämnar festen får jag en enorm bukett rosor av värden. Gårdsföreståndaren följer oss till bilen. Jag tackar för gästfriheten och berömmer de fina stenblocken som huset och gården är gjorda av. De har vi burit från Markova reka, säger han. Det är därför de är så fina, säger jag. Min pappa är född vid Markova reka och farfars far Velko hade en kvarn vid floden. Han stannar upp tvärt. Herregud, säger han och tittar på mig, vem är Bozin för dig? Det är min farfar, säger jag och ler. Vi kommer fram till att han själv kommer från farmors by Dobridol och att hans farbror är gift med pappas kusin.
Rosorna i famnen påminner mig om livets överraskningar och gåvor. På väg hem ekar hjärtat av nattens sång: ”Makedonsko devojce kitka sarena, vo gradina nabrana dar podarena.” (Du makedoniska flicka, du färgglada blomma, plockad på ängen och skänkt som gåva)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar