Pappa och kung Marko

Branko Jovanovski

Igår var det pappas födelsedag. Därför begav jag mig till byn Markova Sushica, ca 18 km söder om Skopje, där han föddes den 9 maj 1936. Genom byn rinner den 29 km långa floden Markova reka. Här finns också klostret Markov manastir som grundades av kung Volkashin och färdigställdes av hans son Marko åren 1366-1371. Inne på klostergården finns bland annat kyrkan tillägnad Sveti Dimitrij byggd år 1345 av huggen sten och tegel. Den mest iögonfallande fresken är scenen med Rakel som begråter sina barn. Till höger ovanför kyrkporten är kung Marko avbildad i helfigur och till vänster hans far Volkashin.

När kung Marko föddes förutspådde, enligt sägnen, tre ödesfeer att han skulle bli kung och ersätta sin far på tronen. Då Volkashin hörde detta ville han göra sig av med sonen och kastade honom i floden. En samovila (fe) vid namn Vila räddade honom och ammade honom så att han fick övernaturliga krafter. På sin bevingade häst Sharkolia kämpade kung Marko mot turkarna.


Ingången till Markov manastir

Kyrkan Sveti Dimitrij

Det var till byn Sushica som farfars far Velko flyttade med sin familj från Barovo. Velko och hans fru Bozana hade barnen Boris, Dime, Bozin, Persa och Sanka. Farfar Bozin och farmor Naska fick barnen Trpe, Branko, Ilija och Stana. Sönerena föddes i Sushica, dottern Stana föddes i byn Rzanicino dit familjen flyttade efter några år.

Min chaufför - och numera gode vän – Jotso (Jordan) och jag beger oss mot Sushica för att besöka huset där pappa föddes och se den gamla valskvarnen. Framme i Sushica kör vi långsamt för att få syn på någon av byborna. Plötsligt dyker det upp två katter, en vit och en grå, och ställer sig mitt på vägen. Det måste vara här tänker jag och ber Jotso att stanna då katterna välkomnar oss till huset. Han tittar på mig och skakar fundersamt på huvudet. Jag plockar upp den vita katten i famnen och går in till huset där en kvinna sitter i trädgården. Hon bor inte där och hänvisar oss till ett gammalt hus längre bort där en äldre kvinna bor.


Lenka Gasparic

Vi går upp på chardak i det gamla huset där 81-åriga Lenka Gasparic bakar zelnik i köket. Hon kommer ut på altanen och framför mig ser jag den vackraste gumman jag sett. Jovisst kände hon farfar Bozin och farfars far Velko. Hon berättar om sitt liv och hur det var förr i byn. Hon önskar mig all lycka i livet. Hon säger att det bara finns ruiner kvar av huset och kvarnen. Promenera två hus bort, direkt efter mullbärsträdet låg din pappas hus, säger hon. Därefter pekar hon ner mot floden: nere vid popplarna och det gamla akacieträdet kommer du att hitta den uttorkade bäcken och kvarnen. Jag börjar känna mig som i Underlandet.

Vi promenerar bort, utanför det första huset vi gick in i finns ett stort mullbärsträd och intill ligger ruinerna. Där står vår bil parkerad. Katter är kloka djur, säger jag. Jotso gör korstecknet.


Rester av det gamla huset i Sushica

Kullen där fåren vallades

En igenvuxen stig leder ner mot floden. Jotso, vars respekt jag vunnit, skingrar grenar, taggar och nässlor. I en glänta växer höga popplar och en flera hundra år gammal akacia. Där ligger resterna av kvarnen.


Ruiner av kvarnen mellan popplarna

Det gamla akacieträdet

Intill hörs bruset från Markova reka. Jag undrar hur många gånger pappa som liten grabb följde med sin far och farfar till floden och lyssnade på samma brus.


Markova reka brusar-Natasha Jovanovska

På väg hemåt tar vi en omväg till byn Dobridol. Där föddes farmor Naska Cimburovska den 26 oktober 1902 som dotter till prästen Georgija och hans fru Guga. De hade sönerna Sande, Nikole och Atanas, samt döttrarna Naska och Fotka.

Vi stannar till vid en äng där jag plockar en vacker bukett. Pappa skulle ha blivit glad över blommorna från sin mammas födelseby.


Ängsblommor från Dobridol

På väg hemåt tänker jag på kung Marko, folkets hjälte. När jag växte upp var pappa min hjälte som gav råd och insikter om livet. Han kallade mig ofta för Herkules, trots att jag var liten och tanig, och lärde mig att respektera människor och lita på min inre styrka.

Kung Marko och pappa har mycket gemensamt och är säkert goda vänner i himlen. Undrar vems idé det var att skicka varsin katt att möta mig. Jag tror det var pappas.