Barovo ligger ca 20 km från staden, nästan högst upp på Vodno. Alldeles i närheten ligger Millennium-korset. Här promenerade jag alltså igår ovetande om hur nära jag var pappas rötter.
Jag ringer min trogne chaufför Jotso som kan Vodno och alla som bor där på sina fem fingrar. Vi beger oss upp på den slingriga vägen, passerar byarna Koshtan, Sonje och Chiflik. Naturen är vacker, det finns jordgubbsland, körsbär, persikor och andra odlingar. Slutligen kommer vi fram till Barovo som vilar på en sluttning. Här föddes farfar och farfars far. Vi välkomnas av en port som det står Barovo på, bredvid ligger kyrkan Sveti Nikola. Kyrkan är från 1300-talet men restaurerades och återinvigdes i november 2007. Vi ser en man och frågar efter någon äldre bybo vi kan prata med. Han hänvisar oss till ett gammalt trähus. Går upp för en knagglig trätrappa och knackar på. Inne i huset sitter familjen Lazarovski, Mihajlo och Zlata, och äter lunch. Jag berättar mitt ärende och plötsligt lyser Mihajlos ansikte upp.
Han berättar: Åh, din farfar Bozin minns jag mycket väl. De bodde alldeles bredvid, i huset som hans far Velko byggde. Jag minns Velko också. Huset finns kvar men ingen har bott där på åratal. Din släkt hade många ägor och deras hus var det finaste i byn med två våningar och stor chardak (terrass) alldeles intill kyrkan. De ägde förutom mark också kreatur och får. Din farfar var en flitig man. Även sedan de flyttade till Sushica kom han tillbaka med sina oxar för att plöja åkrarna. Han började plöja innan solen gick upp medan alla andra låg och sov. Det stämmer, tänker jag, farfar arbetade lika mycket även när han fyllt 80 år. Hans flit ärvdes av pappa som alltid sa att man ska arbeta, skapa och göra rätt för sig. Då Barovo ligger högt upp på Vodno var det ont om vatten. Därför flyttade Velko och hans familj till Sushica där de bland annat ägde en valskvarn (vattenkvarn som mal mjöl). Där maldes allt mjöl i trakten. Velko var alltid välklädd med flera utmärkelser på sin väst och snodde alltid sin yviga mustasch. Han var kmet (huvudman) i Sushica, vilket var den finaste positionen man kunde ha i byn.
Efter en stund reser vi oss från bordet och beger oss mot huset som farfars far byggde för över 100 år sedan och som farfar föddes i. Det ligger intill vägen och är det första huset efter kyrkan när man kommer in till byn. Inne på gården ser jag hönor gå med sina nykläckta kycklingar. De är också på väg in till huset och jag låter dem visa vägen. Trots att huset är gammalt och övergivet kan man se att det en gång varit vackert. Vi går upp på chardak. Utsikten över dalen tar andan av mig. Mihajlo pekar på ett valnötsträd, i hela det området låg Velkos mark. Popplarna där nere planterade jag som liten pojke. Se så höga de blivit, säger han stolt. Det finns flera trädörrar med fina järnbeslag uppe på terrassen. Dessa har Velko gjort själv. Han lade ner mycket jobb på huset, titta bara på de tjocka träbalkarna, säger Mihajlo.
Uppe på terrassen undrar jag om pappa någonsin varit i sin farfars hus i Barovo, men jag tror inte det. Bredvid mig känner jag hans närvaro och hans hand som läggs på mitt huvud. Du är en modig flicka du, säger han, som tagit dig ända hit upp. En tår rullar ner för min kind.

Ingången till Barovo

Kyrkan Sveti Nikola i Barovo

Fresk från 1300-talet

Velkos hus från vägen

Hönor och kycklingar visar vägen

Mihajlo och jag uppe på chardak

Mihajlos popplar

Valnötsträdet på Velkos ägor