En hjältes hemkomst

Varje gång jag besöker min födelsestad Skopje upplever jag möten med nya människor, nya tankar och nya byggnader. Det som tidigare kunde liknas vid förfallna baracker omgärdade av grus och ogräs förvandlas som av ett trollslag till nya byggnader med modern arkitektur och vackra fasader. Transformationen, eller rentav metamorfosen, har pågått under flera år. Om planen håller kommer Skopje att förvandlas till Balkans vackraste fjäril redan år 2014.

Fram till dess kommer staden och Skopjeborna att behöva stå ut med tonvis av damm, upprivna vägar, trafikkaos och hammarslag dygnet runt. Men kanske är det precis vad som behövs för att väcka makedoniernas slumrande hjärtan och på nytt skapa stolthet över sitt land och sin historia.

Ett av de områden i staden där en stor transformation pågår är i själva stadskärnan, på torget ploshtad Makedonija. Där finns många makedoniska hjältar såsom Goce Delcev, Metodija Andonov-Chento och Dame Gruev förevigade i form av statyer. Från dag till annan tar nya hjältar plats i samlingen.

Statyerna väcker blandade känslor hos Skopjeborna. Några av de som jag talat med anser att det är viktigt att bli påmind om historiska personligheter medans andra menar att vi bör blicka framåt och bygga moderna byggnader istället för att slösa pengar på statyer.

Själv har jag ingen stark åsikt i frågan förutom att jag noterar att det i hela samlingen av statyer inte finns en enda namngiven kvinna. Min förhoppning är att fler än jag kommer att fundera över huruvida de gör Makedoniens historia rättvisa då den gestaltas med hjälp av en samling bestående av enbart män. Inte minst med hänsyn till hur mycket orättvist historian tidigare berättats av andra.

Den 21 juni 2011 är ett historiskt ögonblick som många makedonier kommer att minnas i generationer framöver. Kl 10.00 beger jag mig till torget ploshtad Makedonija tillsammans med min mor för att möta ett par nära vänner. Vi ska bevittna när Makedoniens forne hjälte återvänder efter många århundraden i exil.


Bronsdelarna svetsas samman till ett mästerverk

Framme vid torget ser jag hur folksamlingen långsamt växer i takt med förväntan. Jag tittar upp mot himlen och ser de välpolerade bronshovarna. Blandat med sorlet från folksamlingen hörs det dova klappret som dunkar i takt med hjärtat. Den skinande hästen har kommit hem bärandes på sin stolte krigare.

Under några sekunder står tiden still, krigaren och hästen svingas upp mot himlen strax innan de varsamt landar på den 15 meter höga piedestalen.


Krigare och häst svingas upp i luften

Arbetarna som står på podiet koncentrerar sig djupt för att landningen ska bli perfekt. Krigaren och hästen ska blicka mot öster vilket sker efter några småjusteringar.


En sista justering när statyn varsamt läggs på plats

Efter några sekunders förväntan landar hästen stolt och bestämt på sitt podium till allas förtjusning och högljudda applåder. Hjältens svärd höjs mot skyn i en hälsning till folket som otåligt väntat på detta ögonblick.
Några börjar spontant sjunga nationalsången och jag ser tårar av stolthet glittra i ögonparen omkring mig. Oavsett vilken åsikt makedonierna har om de statyer som ställs upp i landet är alla eniga när det gäller bronsstatyn av ”Krigaren till häst” – den symboliserar landets stolthet.

Medans arbetarna skruvar fast statyn på podiet tar vi hissen upp till sjätte våningen i byggnaden intill torget. Våra vänner väntar på oss och vi går ut på terrassen för att se det fortsatta arbetet från en bättre vinkel.





Nedanför inne på byggarbetsplatsen ser vi Valentina Karanfilova-Stevanovska när hon nervöst tittar upp, pratar med arbetarna och noggrant bevakar varje sekvens av monteringen. Flera personer kommer fram till henne för att gratulera till mästerverket. Valentina är konstnären bakom ”Krigaren till häst”.

I oktober 2010 i samband med ett kort besök i Skopje fick jag nöjet att träffa Valentina. Hon berättade om bronsstatyn som just då stöptes i Italien. Arbetet fram till fullbordan skulle ta nästan tre år. I det ögonblicket var det svårt att föreställa sig hur konstverket skulle se ut: en 13 meter hög bronskrigare till häst uppställd på en 15 meter hög piedestal med marmorreliefer omgärdad av fontäner.




Konstnären Valentina Karanfilova-Stevanovska under arbetet med statyn

Nu är krigaren och hästen på plats och arbetarna monterar i skrivande stund de vita marmorrelieferna. Den officiella invigningen av statyn kommer att ske den 8 september 2011 då makedonierna firar sin 20:e nationaldag som oberoende stat.


Den tappre krigaren och hans häst

Jag promenerar i sommarvärmen på ploshtad Makedonija tillsammans med de turister som trotsar hettan och fotograferar stadens sevärdheter. Jag tittar upp mot den skinande hästen som stegrar sig stolt över torget. Solen lyser starkt och jag är tvungen att kisa för inte bli bländad. För ett ögonblick böjer sig hästen fram och tittar på mig. Våra blickar möts och han viskar: – Jag har kommit hem tillsammans med den store hjälten på min rygg för att äntligen återse mitt folk.

Berovo – storken Siljans skorsten och dedo Iljos smultronställe

Staden Berovo med sina 7000 invånare ligger ca 16o km från Skopje i östra delen av Makedonien, alldeles intill bulgariska gränsen. Berovo tillhör regionen Malesevo och ligger på 800 m höjd över havet.

Berovo

En solig dag i juli bestämmer vi oss för att ta en biltur till de berömda tallarna och sjön. Min vän Darko, vars familj på mammas sida kommer från staden, har nyligen köpt en tomt där. Han ska bygga ett sommarställe med utsikt över den vackra Berovosjön. Några dagar tidigare såg jag ritningarna och ser fram emot att följa hur byggarbetet fortskrider.

På vägen österut tittar jag nyfiket efter storkarna. De brukar alltid hälsa mig välkommen när vi passerar hälsokällan Katlanovska banja, strax utanför Skopje nära flygplatsen. Jag tänker osökt på sagan om storken Siljan, Siljan strkot, skriven av Marko Cepenkov. Mamma brukade läsa sagan för mig när jag var liten och jag förundrades över Siljans outtröttlighet när han år efter år flög tillbaks till sin skorsten. Under åren har jag mött Siljans familj otaliga gånger. De fanns i bilköerna på autobahn när jag var liten och vi väntade i julivärmen vid gränskontrollerna. När jag blev större träffade jag dem på flyget som mellanlandade i Belgrad då alla skulle checka in sitt bagage på nytt för vidare inrikes flyg till Skopje. På senare år träffar jag dem mer sällan men jag känner igen dem på den speciella glansen i ögonen och det mjuka leendet när det berättar om skorstenen där de föddes.

Plötsligt hör jag en röst som tar mig ur dagdrömmen – Titta, där är storkarna! Och där var de, flera stycken som satt i skorstenar eller flög över fältet. Siljan har kommit hem.

Vår färd mot Berovo fortsätter och vi passerar Veles, Stip, Kocani och Vinica. Framför oss förvandlas landskapet - från dalar där det odlas tobak och ris till höga berg och skog. Doften av enbär och tallbarr avslöjar att vi snart är framme.


Darko och Gavril

Framme i Berovo känns luften frisk. Vi kliver in i familjen Ralpovskis hus. Darko lämnar mig hos sina släktingar och jag får lära känna Gavril och Lenka. Gavril berättar om Berovo under tiden som Lenka gör iordning middagen. Efter ett tag kommer han tillbaks tillsammans med sonen och dottern i huset. Vi samlas kring middagsbordet. Det serveras kycklingsoppa, hemodlade tomater, hemgjord fårost, grillade paprikor, kyckling med ris och grillad lax. Vi skålar med hembränd rakija och önskar varandra lycka och glädje.
Na zdravje, male!


Utsikt från tomten

Efter maten beger vi oss på inspektion av ägorna, dvs vi ska titta på tomten och träffa en byggare. Vägen upp är framgrävd men ännu inte asfalterad. Leran har torkat och glittrar i solen. Utsikten över sjön är magisk. Ovanför flyger en örn stolt. Gavril pekar och berättar om Berovos hjälte, revolutionären dedo Iljo Malesevski som föddes 28 maj 1822. Än idag besjungs hans hjältemod i kampen mot ottomanerna.


Listen to the song about Iljo Maleshevski

Tiden flyger iväg och det är dags att bege sig hemåt. Jag tackar familjen Ralpovski för deras gästfrihet och hoppas att vi snart ska ses igen. På väg hem stannar vi till utanför ett hus och köper några burkar nykokt smultronsylt. I varje burk ligger hundratals röda smultron, samtliga varsamt plockade i dedo Iljos tallskog.


Berovosjön och dammen

Negotino – i St Trufuns vingård

Tidig morgon i mitten på oktober beger jag mig tillsammans med en väninna till Negotino, vinets stad. Vi ska besöka Bovin, en av de största vinproducenterna i distriktet. Luften är krispig och det är kyligt. Fåglarna vaknar till liv och storkar flyger ovanför våra huvuden. På båda sidor av vägen ser vi vingårdar med gyllene klasar som väntar på att skördas.


Gyllene druvor från Tikves

Negotino ligger ca 100 km sydost om Skopje i det berömda Tikves-distriktet. Här har man odlat och förädlat druvor i århundraden. Den 14 februari, när övriga världen firar St Valentine, ordnar man i Negotino vinfestival i St Trifuns ära. St Trifun är vinodlingarnas skyddshelgon i den ortodoxa kyrkan.

Efter ca 1,5 timme är vi framme i Negotino. På stationen frågar vi efter Bovin. Det är bara att följa vägen upp för backen till vänster och ni är framme, säger chauffören glatt.

Bovin är ett familjeföretag som grundades 1998 av bröderna Kiro och Georgi Bogevski. När vi kommer fram möter oss Georgi tillsammans med Vanco Kamcev som säljer Bovin-viner i Sverige. Det luktar sött av druvor och vin när vi blir visade in till produktionsdelen och cisternerna.


Bovins vincisterner

På Bovin producerar man ca 1500 flaskor vin i timmen. Efter en rundtur går vi tillsammans upp till representationsdelen, där man har möten och anordnar vinprovningar. Rummet är hemtrevligt och på väggarna finns alla priser som Bovin vunnit under 10 år. Vi får träffa Georgi Trenev som är systerson till Georgi Bogevski. Han berättar om familjeföretaget och hur de alla tillsammans är involverade i hela processen. Inom familjen finns både eonologer, designers och marknadsförare. Bovin sysselsätter 250 personer från trakten, de flesta säsongsarbetare. Osökt kommer jag att tänka på Falcon Crest och familjen Channing.


Georgi Trenev och Vanco Kamcev

Georgi berättar stolt att de kommer att satsa mer på vinturism och vinprovningar. Redan till sommaren väntas de första gästerna till hotellet som de bygger intill produktionsdelen.

Vi talas vid en stund till och det börjar bli dags att ge sig av. Som hälsning får vi ett par flaskor av Bovins Cabernet Sauvignon och Vranec.

Framme vid busstationen bestämmer vi oss för att ta taxi hem till Skopje. Chauffören Zoran kommer och hämtar oss. Medans vi kryssar mellan vingårdarna berättar Zoran stolt om trakten och dess historia. Hans familj har en egen vingård där de odlar Cabernet Sauvignon och producerar sitt egna vin.

Vid ett ställe ställe lyser druvklasarna gyllengula.


St Trifuns vingård

Vi stannar vid vägkanten och går in i vingården. Jag känner doften av druvor och lyssnar till vinrankornas sus. Tiden står stilla när jag plockar en klase och smakar en druva från St Trifuns egna vingårdar.

Plostad Makedonija – idag bjuds gratis kramar

Om man är i Skopje och säger ”Ploshtad”, som betyder torg, vet alla vad man menar. Det är torget i stadens hjärta som förbinder öst och väst, orienten och moderna Skopje. Ena änden av torget leder till stenbron, Kamen most, över floden Vardar. Den andra änden leder mot ulica Makedonija med sina butiker och uteserveringar och leder mot den gamla centralstationen, numera Skopjes stadsmuseum. För att komma till Gradski Trgovski Centar (GTC), Skopjes svar på Femmanhuset och Gallerian, måste man promenera över Plostad, likaså om man ska till stadsparken och Debar maalo där jag bor.

Plostad Makedonija, Skopje, 1930-talet

När jag växte upp hette torget Plostad Marshal Tito men efter att Makedonien blev självständigt 1991 bytte man namnet till Plostad Makedonija. Under åren har torget utgjort ett centrum för tal, manifestationer, firanden, sorg, utställningar, konserter och mycket mer.

Nästan varje vecka händer något nytt.

I oktober förra året gjorde jag ett kortare besök i Makedonien. Nästan varje dag promenerade jag över Plostad. En dag hade jag kommit överens med vänner att träffas ’på stan’ för en fika och promenad. Det är varmt trots att det är höst och det är ett myller av människor. Gamla, unga, familjer, alla har gett sig ut för att umgås och njuta av solen.

När vi kommer till Plostad blir vi stoppade av ett gäng ungdomar från humanitära organisationen Free hugs. De delar ut gratis kramar och vill gärna dela med sig till oss.


Natasha Jovanovska med de glada kramarna, Plostad 2000-talet

Varför inte, säger jag och ler.

Vi går vidare, över torget, till nästa café som ligger utmed GTC och floden Vardar, dvs Kej.

Kamen most, Vardar och Kej 1930-talet

Jag känner stenbeläggningen under mig som vibrerar i takt med stegen på de Skopje-bor som under generationer promenerat här. Samma stenar, samma flod, en ny tid.

Egeiska Makedonien - 60 år av hemlängtan

I år är det 60 år sedan hundratusentals makedonier tvångsförflyttades från Egeiska Makedonien för att aldrig mer få återvända till sina födelsebyar. Exodusen, dvs. tvångsuttåget, skedde under det grekiska inbördeskriget 1948. Familjer tvingades lämna sina byar hals över huvud och deras hus och mark blev konfiskerade av de grekiska myndigheterna. De fåtal makedonier som blev kvar tilläts och tillåts inte än idag att tala makedoniska eller följa sina traditioner. Deras namn har ändrats flera gånger för att radera alla spår av deras ursprung. Även byarnas namn är ersatta med nya. Den konfiskerade egendomen har fortfarande inte återlämnats till sina rättmätiga ägare.


Flyktingbarn från Egeiska Makedonien 1948

Tusentals av dem som flydde var barn vars föräldrar blivit dödade och de blev ensamma kvar. Många unga kvinnor fick ansvar för upp till 40 barn som de skulle föra bort från Egeiska Makedonien till länder som Jugoslavien, Ungern, Rumänien och Tjeckien. Syskon blev separerade från varandra för att återses decennier senare. Mödrar vars män stupat i kriget behöll de minsta barnen och satte de äldre syskonen på tåg eller bussar till okänt land. Många har aldrig återförenats.

Under min resa har jag träffat flera av de barn som nu hunnit få egna barnbarn. De har berättat historier som får ögonen att tåras och hjärtat att brista. Min mamma och hennes familj är bland dem som blev utsatta för grymheter. En natt bankade beväpnade soldater på dörren och hotade att döda alla i byn om de inte for iväg från sina hem innan gryningen. Mamma var 9 år gammal. Hennes familj flydde till Vojvodina innan de flyttade till Makedonien. Morbror blev kvar i Grekland. Hans namn ändrades flera gånger av grekiska myndigheter för att utröna minsta spår av makedonisk klang.

I förra veckan anordnade föreningen Flyktingbarn från Egeiska Makedonien flera aktiviteter med andledning av 60 årsjubileet. De forna barnen, som idag är pensionärer, kom till Skopje från flera länder och kontinenter. Många av dem tog med sina barn och barnbarn. Det hölls tal för att hedra minnet av dem som offrat sina liv och det anordnades föreläsningar, fotoutställningar och filmvisningar. Allt för att minnas historien och för att fortsätta kampen för mänskliga rättigheter.


Makedonier från Egeiska Makedonien. Gjorgi längst till höger.


Tasko Namurovski till vänster

Efter flera dagar av allvarliga ämnen avslutades jubileet högtidligt i Aleksandar Palace med middag, musik och dans. När vi kommer dit känner jag igen flera av mina kamrater från tidigare resor. Vi hälsar glatt på varandra. På bara några månader har jag funnit människor som delat med sig av sina livsöden och berättat för mig om min släkt från Egeiska Makedonien. Vid bordet sitter också Gjorgi som blev lämnad i snön av sin mamma när han var 6 månader gammal.
Under kvällen blir det god mat och dryck och massor av ringdans. Sångerna berättar om Makedoniens historia och ett och annat brustet hjärta.


Ringdans i Aleksandar Palace

Jag ser mig omkring och tittar på människorna med samma rötter som jag. I deras ögon finns berättelser från deras liv. Jag ser in i dem och känner hur våra berättelser flätas samman till en gemensam historia – den om Makedonien.


Mamma och jag

På väg hem tänker jag på dem som överlevt grymhet och orättvisa. Inom mig hoppas jag att de ska få återse sina hem och återfå det som tagits ifrån dem. Jag hoppas deras hemlängtan äntligen ska få ett slut.

Petrovden – bröllop och Ohrid Summer Festival

Den 12 juli är det Petrovden (St Petrusdagen). Helgondagen firas i många hem och byar som namnsdag eller byfest. I byn Galicnik påbörjar man det traditionella bröllopsfirandet. Bröllopsfesten varar i tre dagar och omfattar alla gamla seder från förr. Datumet är förknippat med tiden då många bybor som arbetate utomlands kom hem till sina kära strax innan Petrovden. I år gästas festen av Hunzernas prins Gazanfar Ali Khan och hans hustru prinsessan Rani Atika. De kommer från Himalaya, nuvarande Pakistan, och tros vara ättlingar till Alexander den Stores falanger. De har bibehållit anrika makedoniska traditioner i sin arkitektur och i sina dräkter, traditioner och musik.

En annan viktig händelse den 12 juli är invigningen av Ohridsko Leto (Ohrid Summer Festival) som i år organiseras för 48:e gången. Festivalen pågår i 40 dagar och har ett rikt program med musik, teater och konst från hela världen. Det är kväll när vi kommer fram till Ohrid som ligger som ligger ca 180 km från Skopje. Ohrid är, med sina 365 kyrkor, ett historiskt centrum för den makedoniska ortodoxa kyrkan. Många medeltida personer har anknytning till Ohrid: St Kiril, St Metodi, St Kliment, St Naum och Tsar Samuil.

Vi promenerar upp till Amfiteatern, Evighetens tempel. Här har man redan för 2000 år sedan framfört klassiska verk av bland andra Sofokles. Vi sätter oss på stenbänken. I publiken sitter presidenten Branko Crvenkovski och andra prominenta personer.

Varje rad i amfiteatern är fullsatt. Män och kvinnor i medeltida dräkter och facklor påminner om forna tider. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull. Framför oss lyser korsen från katedralen St Sofija. Nedanför glittrar Ohridsjön och ovanför lockar stjärnorna och en klar halvmåne. Magiskt!

Festivalens ordförande Gjorgi Jolevski håller välkomsttalet varpå presidenten förklarar festivalen öppen.

En kör inleder med klassiska verk av Gershwin och Bernstein. Därefter är det uppvisning i modern dans. Efter en stund kommer en rödhårig kvinnlig dirigent, Rachael Worby, ut på scenen. Hennes handrörelser lockar fram underbara toner från de Makedoniska filharmonikernas stråkar och slagverk. Publiken njuter. När slutligen divan och sopranen Jessye Norman träder fram iklädd lila dräkt blir publiken hänförd av hennes sång: ”There’s a place for us, there’s a time for us…” sjunger hon med mörk stämma. Hon river av några till klassiker a cappella vilket får publiken att ställa sig upp och applådera.


clic to see movie
Ohrid Summer Festival

En suck undslipper mig när jag ser mig omkring; hur kan så mycket skönhet samlas på samma plats?

Människor, musik, dans, byggnadsverk, vatten och himlakroppar i perfekt harmoni. Det hörs ett dån och jag tittar upp mot himlen. Ett hav av fyrverkerier regnar ner över oss. För en stund stannar tiden och jag blir ett med Universum.

Jag känner en rörelse vid armbågen, det är dags att bege sig ner till hamnen och fortsätta kvällen där. På väg nerför backen hör jag flera språk: makedoniska, engelska, tyska och svenska. Det är många som kommit till Ohrid för att njuta av sol, bad och massor av historia och kultur. Vi sätter oss i en bar vid vattnet. Tiden rinner iväg och himlen skiftar från mörk sammet till gyllenrosa siden. En ny dag gryr!

En solig dag med filmteam och intervjuer

För några veckor sedan blev jag kontaktad av ett filmproduktionsbolag. De hade hört talas om mig, dvs att jag bor i Sverige, arbetar i försäkringsbranschen och är i Makedonien för att söka efter mina rötter.

De frågade ifall jag vill delta i deras serie om framgångsrika kvinnor och män som är från Makedonien. Serien kommer att bestå av drygt 30 avsnitt och med en huvudperson i varje.

Jösses, tänkte jag, och kände hur det pirrade till i magen av nervositet. Hur ska det gå och vad ska jag säga?

Vi bestämmer ett möte på deras kontor. Jag får träffa Lidija och Ljubisa som är ansvariga projektledare. Företaget har funnits i 12 år och är etablerat på marknaden. Vi talas vid en stund och bestämmer oss för att samarbeta.

I programmet kommer också direktören för Museum of Macedonia, Meri Anicin-Pejoska, att delta. Meri är även konstnärinna och har bland annat tillverkat kopior av Modersgudinnan. En lustig anekdot är att jag köpte en sådan gudinna till min syster bara ett par dagar innan jag visste vem Meri var och att vi skulle filma tillsammans!

Vi träffar Meri på hennes kontor i museet och det klickar direkt mellan oss. Vi bestämmer oss för att Modersgudinnan som är över 5000 år och funnen i Govrlevo ska få delta. Det blir länken mellan mitt sökande efter rötterna och alla kvinnor i släkten ända till urmodern.


Kontoret i Museum of Macedonia
På fredagen är det dags för intervju och filmning. Jag vaknar tidigt för att göra mig i ordning. Det är trots allt många som kommer att se mig på TV i Makedonien och ute i världen. I am ready for my close up!


Ljubisa, jag, Lidija och Dejan
Lidija, Ljubisa och kamerateamet kommer prick kl 8.00. Vi filmar utanför porten och jag berättar om min barndom och minnen från Skopje under mina besök. Därefter promenerar vi till stadsparken och sätter oss på en bänk för att samtala. Jag svarar på frågor om försäkringsbranschen i Sverige, hur det är för makedonier att göra karriär, hur makedonierna lever i Sverige, vilken uppfattning de har om Makedonien, etc. Jag berättar också om min blogg och vilket syfte den har.

När vi är färdiga med sekvensen i parken åker vi till museet för att träffa Meri och fortsätta inspelningen där. Meri berättar om Modersgudinnan och vad hon symboliserar. Hon berättar också om vilka regler som gäller om man hittar historiska föremål, etc. Kamerorna rullar och vi samtalar inne i museet.

Vid 12-tiden är vi klara med inspelningen och kan äntligen pusta ut! Jag känner mig ovanligt lugn vilket beror på att mina krafter tagit slut. Nervositeten och koncentrationen gjorde att jag knappt minns vad jag svarade. Ser fram emot att se resultatet när allt är redigerat och färdigklippt.


Natasha Jovanovska
Men jag får vänta ett tag tills dess. Programmet kommer att sändas på Sitel 3, söndagen den 9 november kl 18.18. Då kommer jag att vara tillbaks i Stockholm men jag har blivit lovad att få hemskickat en dvd så jag kan sitta hemma i soffan och se tillbaks på mitt äventyr. Jag fäster en till blomma i livets bukett!

Nyhet! Titta på sekvens ur filmen.