Visit Natasha

En hjältes hemkomst

2011-07-22T14:46:00.017+02:00

Varje gång jag besöker min födelsestad Skopje upplever jag möten med nya människor, nya tankar och nya byggnader. Det som tidigare kunde liknas vid förfallna baracker omgärdade av grus och ogräs förvandlas som av ett trollslag till nya byggnader med modern arkitektur och vackra fasader. Transformationen, eller rentav metamorfosen, har pågått under flera år. Om planen håller kommer Skopje att förvandlas till Balkans vackraste fjäril redan år 2014.

Fram till dess kommer staden och Skopjeborna att behöva stå ut med tonvis av damm, upprivna vägar, trafikkaos och hammarslag dygnet runt. Men kanske är det precis vad som behövs för att väcka makedoniernas slumrande hjärtan och på nytt skapa stolthet över sitt land och sin historia.

Ett av de områden i staden där en stor transformation pågår är i själva stadskärnan, på torget ploshtad Makedonija. Där finns många makedoniska hjältar såsom Goce Delcev, Metodija Andonov-Chento och Dame Gruev förevigade i form av statyer. Från dag till annan tar nya hjältar plats i samlingen.

Statyerna väcker blandade känslor hos Skopjeborna. Några av de som jag talat med anser att det är viktigt att bli påmind om historiska personligheter medans andra menar att vi bör blicka framåt och bygga moderna byggnader istället för att slösa pengar på statyer.

Själv har jag ingen stark åsikt i frågan förutom att jag noterar att det i hela samlingen av statyer inte finns en enda namngiven kvinna. Min förhoppning är att fler än jag kommer att fundera över huruvida de gör Makedoniens historia rättvisa då den gestaltas med hjälp av en samling bestående av enbart män. Inte minst med hänsyn till hur mycket orättvist historian tidigare berättats av andra.

Den 21 juni 2011 är ett historiskt ögonblick som många makedonier kommer att minnas i generationer framöver. Kl 10.00 beger jag mig till torget ploshtad Makedonija tillsammans med min mor för att möta ett par nära vänner. Vi ska bevittna när Makedoniens forne hjälte återvänder efter många århundraden i exil.

Bronsdelarna svetsas samman till ett mästerverk

Framme vid torget ser jag hur folksamlingen långsamt växer i takt med förväntan. Jag tittar upp mot himlen och ser de välpolerade bronshovarna. Blandat med sorlet från folksamlingen hörs det dova klappret som dunkar i takt med hjärtat. Den skinande hästen har kommit hem bärandes på sin stolte krigare.

Under några sekunder står tiden still, krigaren och hästen svingas upp mot himlen strax innan de varsamt landar på den 15 meter höga piedestalen.

Krigare och häst svingas upp i luften

Arbetarna som står på podiet koncentrerar sig djupt för att landningen ska bli perfekt. Krigaren och hästen ska blicka mot öster vilket sker efter några småjusteringar.

En sista justering när statyn varsamt läggs på plats

Efter några sekunders förväntan landar hästen stolt och bestämt på sitt podium till allas förtjusning och högljudda applåder. Hjältens svärd höjs mot skyn i en hälsning till folket som otåligt väntat på detta ögonblick.
Några börjar spontant sjunga nationalsången och jag ser tårar av stolthet glittra i ögonparen omkring mig. Oavsett vilken åsikt makedonierna har om de statyer som ställs upp i landet är alla eniga när det gäller bronsstatyn av ”Krigaren till häst” – den symboliserar landets stolthet.

Medans arbetarna skruvar fast statyn på podiet tar vi hissen upp till sjätte våningen i byggnaden intill torget. Våra vänner väntar på oss och vi går ut på terrassen för att se det fortsatta arbetet från en bättre vinkel.

Nedanför inne på byggarbetsplatsen ser vi Valentina Karanfilova-Stevanovska när hon nervöst tittar upp, pratar med arbetarna och noggrant bevakar varje sekvens av monteringen. Flera personer kommer fram till henne för att gratulera till mästerverket. Valentina är konstnären bakom ”Krigaren till häst”.

I oktober 2010 i samband med ett kort besök i Skopje fick jag nöjet att träffa Valentina. Hon berättade om bronsstatyn som just då stöptes i Italien. Arbetet fram till fullbordan skulle ta nästan tre år. I det ögonblicket var det svårt att föreställa sig hur konstverket skulle se ut: en 13 meter hög bronskrigare till häst uppställd på en 15 meter hög piedestal med marmorreliefer omgärdad av fontäner.

Konstnären Valentina Karanfilova-Stevanovska under arbetet med statyn

Nu är krigaren och hästen på plats och arbetarna monterar i skrivande stund de vita marmorrelieferna. Den officiella invigningen av statyn kommer att ske den 8 september 2011 då makedonierna firar sin 20:e nationaldag som oberoende stat.

Den tappre krigaren och hans häst

Jag promenerar i sommarvärmen på ploshtad Makedonija tillsammans med de turister som trotsar hettan och fotograferar stadens sevärdheter. Jag tittar upp mot den skinande hästen som stegrar sig stolt över torget. Solen lyser starkt och jag är tvungen att kisa för inte bli bländad. För ett ögonblick böjer sig hästen fram och tittar på mig. Våra blickar möts och han viskar: – Jag har kommit hem tillsammans med den store hjälten på min rygg för att äntligen återse mitt folk.

Berovo – storken Siljans skorsten och dedo Iljos smultronställe

2009-08-05T19:38:00.013+02:00

Staden Berovo med sina 7000 invånare ligger ca 16o km från Skopje i östra delen av Makedonien, alldeles intill bulgariska gränsen. Berovo tillhör regionen Malesevo och ligger på 800 m höjd över havet.

Berovo

En solig dag i juli bestämmer vi oss för att ta en biltur till de berömda tallarna och sjön. Min vän Darko, vars familj på mammas sida kommer från staden, har nyligen köpt en tomt där. Han ska bygga ett sommarställe med utsikt över den vackra Berovosjön. Några dagar tidigare såg jag ritningarna och ser fram emot att följa hur byggarbetet fortskrider.

På vägen österut tittar jag nyfiket efter storkarna. De brukar alltid hälsa mig välkommen när vi passerar hälsokällan Katlanovska banja, strax utanför Skopje nära flygplatsen. Jag tänker osökt på sagan om storken Siljan, Siljan strkot, skriven av Marko Cepenkov. Mamma brukade läsa sagan för mig när jag var liten och jag förundrades över Siljans outtröttlighet när han år efter år flög tillbaks till sin skorsten. Under åren har jag mött Siljans familj otaliga gånger. De fanns i bilköerna på autobahn när jag var liten och vi väntade i julivärmen vid gränskontrollerna. När jag blev större träffade jag dem på flyget som mellanlandade i Belgrad då alla skulle checka in sitt bagage på nytt för vidare inrikes flyg till Skopje. På senare år träffar jag dem mer sällan men jag känner igen dem på den speciella glansen i ögonen och det mjuka leendet när det berättar om skorstenen där de föddes.

Plötsligt hör jag en röst som tar mig ur dagdrömmen – Titta, där är storkarna! Och där var de, flera stycken som satt i skorstenar eller flög över fältet. Siljan har kommit hem.

Vår färd mot Berovo fortsätter och vi passerar Veles, Stip, Kocani och Vinica. Framför oss förvandlas landskapet - från dalar där det odlas tobak och ris till höga berg och skog. Doften av enbär och tallbarr avslöjar att vi snart är framme.

Darko och Gavril

Framme i Berovo känns luften frisk. Vi kliver in i familjen Ralpovskis hus. Darko lämnar mig hos sina släktingar och jag får lära känna Gavril och Lenka. Gavril berättar om Berovo under tiden som Lenka gör iordning middagen. Efter ett tag kommer han tillbaks tillsammans med sonen och dottern i huset. Vi samlas kring middagsbordet. Det serveras kycklingsoppa, hemodlade tomater, hemgjord fårost, grillade paprikor, kyckling med ris och grillad lax. Vi skålar med hembränd rakija och önskar varandra lycka och glädje.
Na zdravje, male!

Utsikt från tomten

Efter maten beger vi oss på inspektion av ägorna, dvs vi ska titta på tomten och träffa en byggare. Vägen upp är framgrävd men ännu inte asfalterad. Leran har torkat och glittrar i solen. Utsikten över sjön är magisk. Ovanför flyger en örn stolt. Gavril pekar och berättar om Berovos hjälte, revolutionären dedo Iljo Malesevski som föddes 28 maj 1822. Än idag besjungs hans hjältemod i kampen mot ottomanerna.

Listen to the song about Iljo Maleshevski

Tiden flyger iväg och det är dags att bege sig hemåt. Jag tackar familjen Ralpovski för deras gästfrihet och hoppas att vi snart ska ses igen. På väg hem stannar vi till utanför ett hus och köper några burkar nykokt smultronsylt. I varje burk ligger hundratals röda smultron, samtliga varsamt plockade i dedo Iljos tallskog.

Berovosjön och dammen

Negotino – i St Trufuns vingård

2009-03-29T18:25:00.012+02:00

Tidig morgon i mitten på oktober beger jag mig tillsammans med en väninna till Negotino, vinets stad. Vi ska besöka Bovin, en av de största vinproducenterna i distriktet. Luften är krispig och det är kyligt. Fåglarna vaknar till liv och storkar flyger ovanför våra huvuden. På båda sidor av vägen ser vi vingårdar med gyllene klasar som väntar på att skördas.

Gyllene druvor från Tikves

Negotino ligger ca 100 km sydost om Skopje i det berömda Tikves-distriktet. Här har man odlat och förädlat druvor i århundraden. Den 14 februari, när övriga världen firar St Valentine, ordnar man i Negotino vinfestival i St Trifuns ära. St Trifun är vinodlingarnas skyddshelgon i den ortodoxa kyrkan.

Efter ca 1,5 timme är vi framme i Negotino. På stationen frågar vi efter Bovin. Det är bara att följa vägen upp för backen till vänster och ni är framme, säger chauffören glatt.

Bovin är ett familjeföretag som grundades 1998 av bröderna Kiro och Georgi Bogevski. När vi kommer fram möter oss Georgi tillsammans med Vanco Kamcev som säljer Bovin-viner i Sverige. Det luktar sött av druvor och vin när vi blir visade in till produktionsdelen och cisternerna.

Bovins vincisterner

På Bovin producerar man ca 1500 flaskor vin i timmen. Efter en rundtur går vi tillsammans upp till representationsdelen, där man har möten och anordnar vinprovningar. Rummet är hemtrevligt och på väggarna finns alla priser som Bovin vunnit under 10 år. Vi får träffa Georgi Trenev som är systerson till Georgi Bogevski. Han berättar om familjeföretaget och hur de alla tillsammans är involverade i hela processen. Inom familjen finns både eonologer, designers och marknadsförare. Bovin sysselsätter 250 personer från trakten, de flesta säsongsarbetare. Osökt kommer jag att tänka på Falcon Crest och familjen Channing.

Georgi Trenev och Vanco Kamcev

Georgi berättar stolt att de kommer att satsa mer på vinturism och vinprovningar. Redan till sommaren väntas de första gästerna till hotellet som de bygger intill produktionsdelen.

Vi talas vid en stund till och det börjar bli dags att ge sig av. Som hälsning får vi ett par flaskor av Bovins Cabernet Sauvignon och Vranec.

Framme vid busstationen bestämmer vi oss för att ta taxi hem till Skopje. Chauffören Zoran kommer och hämtar oss. Medans vi kryssar mellan vingårdarna berättar Zoran stolt om trakten och dess historia. Hans familj har en egen vingård där de odlar Cabernet Sauvignon och producerar sitt egna vin.

Vid ett ställe ställe lyser druvklasarna gyllengula.

St Trifuns vingård

Vi stannar vid vägkanten och går in i vingården. Jag känner doften av druvor och lyssnar till vinrankornas sus. Tiden står stilla när jag plockar en klase och smakar en druva från St Trifuns egna vingårdar.

Plostad Makedonija – idag bjuds gratis kramar

2009-03-29T16:01:00.006+02:00

Om man är i Skopje och säger ”Ploshtad”, som betyder torg, vet alla vad man menar. Det är torget i stadens hjärta som förbinder öst och väst, orienten och moderna Skopje. Ena änden av torget leder till stenbron, Kamen most, över floden Vardar. Den andra änden leder mot ulica Makedonija med sina butiker och uteserveringar och leder mot den gamla centralstationen, numera Skopjes stadsmuseum. För att komma till Gradski Trgovski Centar (GTC), Skopjes svar på Femmanhuset och Gallerian, måste man promenera över Plostad, likaså om man ska till stadsparken och Debar maalo där jag bor.

Plostad Makedonija, Skopje, 1930-talet

När jag växte upp hette torget Plostad Marshal Tito men efter att Makedonien blev självständigt 1991 bytte man namnet till Plostad Makedonija. Under åren har torget utgjort ett centrum för tal, manifestationer, firanden, sorg, utställningar, konserter och mycket mer.

Nästan varje vecka händer något nytt.

I oktober förra året gjorde jag ett kortare besök i Makedonien. Nästan varje dag promenerade jag över Plostad. En dag hade jag kommit överens med vänner att träffas ’på stan’ för en fika och promenad. Det är varmt trots att det är höst och det är ett myller av människor. Gamla, unga, familjer, alla har gett sig ut för att umgås och njuta av solen.

När vi kommer till Plostad blir vi stoppade av ett gäng ungdomar från humanitära organisationen Free hugs. De delar ut gratis kramar och vill gärna dela med sig till oss.

Natasha Jovanovska med de glada kramarna, Plostad 2000-talet

Varför inte, säger jag och ler.

Vi går vidare, över torget, till nästa café som ligger utmed GTC och floden Vardar, dvs Kej.

Kamen most, Vardar och Kej 1930-talet

Jag känner stenbeläggningen under mig som vibrerar i takt med stegen på de Skopje-bor som under generationer promenerat här. Samma stenar, samma flod, en ny tid.

Egeiska Makedonien - 60 år av hemlängtan

2008-07-25T12:25:00.009+02:00

I år är det 60 år sedan hundratusentals makedonier tvångsförflyttades från Egeiska Makedonien för att aldrig mer få återvända till sina födelsebyar. Exodusen, dvs. tvångsuttåget, skedde under det grekiska inbördeskriget 1948. Familjer tvingades lämna sina byar hals över huvud och deras hus och mark blev konfiskerade av de grekiska myndigheterna. De fåtal makedonier som blev kvar tilläts och tillåts inte än idag att tala makedoniska eller följa sina traditioner. Deras namn har ändrats flera gånger för att radera alla spår av deras ursprung. Även byarnas namn är ersatta med nya. Den konfiskerade egendomen har fortfarande inte återlämnats till sina rättmätiga ägare.

Flyktingbarn från Egeiska Makedonien 1948

Tusentals av dem som flydde var barn vars föräldrar blivit dödade och de blev ensamma kvar. Många unga kvinnor fick ansvar för upp till 40 barn som de skulle föra bort från Egeiska Makedonien till länder som Jugoslavien, Ungern, Rumänien och Tjeckien. Syskon blev separerade från varandra för att återses decennier senare. Mödrar vars män stupat i kriget behöll de minsta barnen och satte de äldre syskonen på tåg eller bussar till okänt land. Många har aldrig återförenats.

Under min resa har jag träffat flera av de barn som nu hunnit få egna barnbarn. De har berättat historier som får ögonen att tåras och hjärtat att brista. Min mamma och hennes familj är bland dem som blev utsatta för grymheter. En natt bankade beväpnade soldater på dörren och hotade att döda alla i byn om de inte for iväg från sina hem innan gryningen. Mamma var 9 år gammal. Hennes familj flydde till Vojvodina innan de flyttade till Makedonien. Morbror blev kvar i Grekland. Hans namn ändrades flera gånger av grekiska myndigheter för att utröna minsta spår av makedonisk klang.

I förra veckan anordnade föreningen Flyktingbarn från Egeiska Makedonien flera aktiviteter med andledning av 60 årsjubileet. De forna barnen, som idag är pensionärer, kom till Skopje från flera länder och kontinenter. Många av dem tog med sina barn och barnbarn. Det hölls tal för att hedra minnet av dem som offrat sina liv och det anordnades föreläsningar, fotoutställningar och filmvisningar. Allt för att minnas historien och för att fortsätta kampen för mänskliga rättigheter.

Makedonier från Egeiska Makedonien. Gjorgi längst till höger.

Tasko Namurovski till vänster

Efter flera dagar av allvarliga ämnen avslutades jubileet högtidligt i Aleksandar Palace med middag, musik och dans. När vi kommer dit känner jag igen flera av mina kamrater från tidigare resor. Vi hälsar glatt på varandra. På bara några månader har jag funnit människor som delat med sig av sina livsöden och berättat för mig om min släkt från Egeiska Makedonien. Vid bordet sitter också Gjorgi som blev lämnad i snön av sin mamma när han var 6 månader gammal.
Under kvällen blir det god mat och dryck och massor av ringdans. Sångerna berättar om Makedoniens historia och ett och annat brustet hjärta.

Ringdans i Aleksandar Palace

Jag ser mig omkring och tittar på människorna med samma rötter som jag. I deras ögon finns berättelser från deras liv. Jag ser in i dem och känner hur våra berättelser flätas samman till en gemensam historia – den om Makedonien.

Mamma och jag

På väg hem tänker jag på dem som överlevt grymhet och orättvisa. Inom mig hoppas jag att de ska få återse sina hem och återfå det som tagits ifrån dem. Jag hoppas deras hemlängtan äntligen ska få ett slut.

Petrovden – bröllop och Ohrid Summer Festival

2008-07-16T13:47:00.012+02:00

Den 12 juli är det Petrovden (St Petrusdagen). Helgondagen firas i många hem och byar som namnsdag eller byfest. I byn Galicnik påbörjar man det traditionella bröllopsfirandet. Bröllopsfesten varar i tre dagar och omfattar alla gamla seder från förr. Datumet är förknippat med tiden då många bybor som arbetate utomlands kom hem till sina kära strax innan Petrovden. I år gästas festen av Hunzernas prins Gazanfar Ali Khan och hans hustru prinsessan Rani Atika. De kommer från Himalaya, nuvarande Pakistan, och tros vara ättlingar till Alexander den Stores falanger. De har bibehållit anrika makedoniska traditioner i sin arkitektur och i sina dräkter, traditioner och musik.

En annan viktig händelse den 12 juli är invigningen av Ohridsko Leto (Ohrid Summer Festival) som i år organiseras för 48:e gången. Festivalen pågår i 40 dagar och har ett rikt program med musik, teater och konst från hela världen. Det är kväll när vi kommer fram till Ohrid som ligger som ligger ca 180 km från Skopje. Ohrid är, med sina 365 kyrkor, ett historiskt centrum för den makedoniska ortodoxa kyrkan. Många medeltida personer har anknytning till Ohrid: St Kiril, St Metodi, St Kliment, St Naum och Tsar Samuil.

Vi promenerar upp till Amfiteatern, Evighetens tempel. Här har man redan för 2000 år sedan framfört klassiska verk av bland andra Sofokles. Vi sätter oss på stenbänken. I publiken sitter presidenten Branko Crvenkovski och andra prominenta personer.

Varje rad i amfiteatern är fullsatt. Män och kvinnor i medeltida dräkter och facklor påminner om forna tider. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull. Framför oss lyser korsen från katedralen St Sofija. Nedanför glittrar Ohridsjön och ovanför lockar stjärnorna och en klar halvmåne. Magiskt!

Festivalens ordförande Gjorgi Jolevski håller välkomsttalet varpå presidenten förklarar festivalen öppen.

En kör inleder med klassiska verk av Gershwin och Bernstein. Därefter är det uppvisning i modern dans. Efter en stund kommer en rödhårig kvinnlig dirigent, Rachael Worby, ut på scenen. Hennes handrörelser lockar fram underbara toner från de Makedoniska filharmonikernas stråkar och slagverk. Publiken njuter. När slutligen divan och sopranen Jessye Norman träder fram iklädd lila dräkt blir publiken hänförd av hennes sång: ”There’s a place for us, there’s a time for us…” sjunger hon med mörk stämma. Hon river av några till klassiker a cappella vilket får publiken att ställa sig upp och applådera.

clic to see movie
Ohrid Summer Festival

En suck undslipper mig när jag ser mig omkring; hur kan så mycket skönhet samlas på samma plats?

Människor, musik, dans, byggnadsverk, vatten och himlakroppar i perfekt harmoni. Det hörs ett dån och jag tittar upp mot himlen. Ett hav av fyrverkerier regnar ner över oss. För en stund stannar tiden och jag blir ett med Universum.

Jag känner en rörelse vid armbågen, det är dags att bege sig ner till hamnen och fortsätta kvällen där. På väg nerför backen hör jag flera språk: makedoniska, engelska, tyska och svenska. Det är många som kommit till Ohrid för att njuta av sol, bad och massor av historia och kultur. Vi sätter oss i en bar vid vattnet. Tiden rinner iväg och himlen skiftar från mörk sammet till gyllenrosa siden. En ny dag gryr!

En solig dag med filmteam och intervjuer

2008-07-12T13:02:00.016+02:00

För några veckor sedan blev jag kontaktad av ett filmproduktionsbolag. De hade hört talas om mig, dvs att jag bor i Sverige, arbetar i försäkringsbranschen och är i Makedonien för att söka efter mina rötter.

De frågade ifall jag vill delta i deras serie om framgångsrika kvinnor och män som är från Makedonien. Serien kommer att bestå av drygt 30 avsnitt och med en huvudperson i varje.

Jösses, tänkte jag, och kände hur det pirrade till i magen av nervositet. Hur ska det gå och vad ska jag säga?

Vi bestämmer ett möte på deras kontor. Jag får träffa Lidija och Ljubisa som är ansvariga projektledare. Företaget har funnits i 12 år och är etablerat på marknaden. Vi talas vid en stund och bestämmer oss för att samarbeta.

I programmet kommer också direktören för Museum of Macedonia, Meri Anicin-Pejoska, att delta. Meri är även konstnärinna och har bland annat tillverkat kopior av Modersgudinnan. En lustig anekdot är att jag köpte en sådan gudinna till min syster bara ett par dagar innan jag visste vem Meri var och att vi skulle filma tillsammans!

Vi träffar Meri på hennes kontor i museet och det klickar direkt mellan oss. Vi bestämmer oss för att Modersgudinnan som är över 5000 år och funnen i Govrlevo ska få delta. Det blir länken mellan mitt sökande efter rötterna och alla kvinnor i släkten ända till urmodern.

Kontoret i Museum of Macedonia

På fredagen är det dags för intervju och filmning. Jag vaknar tidigt för att göra mig i ordning. Det är trots allt många som kommer att se mig på TV i Makedonien och ute i världen. I am ready for my close up!

Ljubisa, jag, Lidija och Dejan

Lidija, Ljubisa och kamerateamet kommer prick kl 8.00. Vi filmar utanför porten och jag berättar om min barndom och minnen från Skopje under mina besök. Därefter promenerar vi till stadsparken och sätter oss på en bänk för att samtala. Jag svarar på frågor om försäkringsbranschen i Sverige, hur det är för makedonier att göra karriär, hur makedonierna lever i Sverige, vilken uppfattning de har om Makedonien, etc. Jag berättar också om min blogg och vilket syfte den har.

När vi är färdiga med sekvensen i parken åker vi till museet för att träffa Meri och fortsätta inspelningen där. Meri berättar om Modersgudinnan och vad hon symboliserar. Hon berättar också om vilka regler som gäller om man hittar historiska föremål, etc. Kamerorna rullar och vi samtalar inne i museet.

Vid 12-tiden är vi klara med inspelningen och kan äntligen pusta ut! Jag känner mig ovanligt lugn vilket beror på att mina krafter tagit slut. Nervositeten och koncentrationen gjorde att jag knappt minns vad jag svarade. Ser fram emot att se resultatet när allt är redigerat och färdigklippt.

Natasha Jovanovska

Men jag får vänta ett tag tills dess. Programmet kommer att sändas på Sitel 3, söndagen den 9 november kl 18.18. Då kommer jag att vara tillbaks i Stockholm men jag har blivit lovad att få hemskickat en dvd så jag kan sitta hemma i soffan och se tillbaks på mitt äventyr.

Nyhet! Titta på sekvens ur filmen.

Jag fäster en till blomma i livets bukett!

Kruševo – första makedoniska republiken

2008-06-30T14:45:00.015+02:00

Den Ottomanska ockupationen på Balkan varade i nästan 500 år, från år 1453 fram till 1913 då Balkankrigen satte stopp för ottomanerna.

Under seklen gjorde Makedonien flera försök att befria sig från det ottomanska väldet. Ett av de viktigaste upproren i Makedoniens historia är Ilindensko vostanie den 2 augusti 1903. Upproret skedde på Ilinden, dvs St Eliadagen, i hjältarnas stad Kruševo. Här utropades den första makedoniska republiken, Kruševska Republika, som leddes av Nikola Karev. Revolutionären och VMRO-ledaren Goce Delčev, som hade en av huvudrollerna i förberedelsen av upproret, blev dödad av turkarna den 4 maj 1903. Han är begravd i kyrkan Sveti Spas i Skopje.

Republiken blev kortlivad, blott 10 dagar, innan den kvävdes av 15 000 turkiska soldater. De största striderna pågick vid Mečkin kamen (Björnklippan), under ledning av vojvoda Pitu Guli, och vid Sliva, under ledning av vojvoda Gjorgi Stojanov. Upproret spreds även till andra delar av landet. I Pirin ledde Jane Sandanski sin trupp bestående av 500 soldater.

Makedonier med ursprung från Egeiska Makedonien

Tidigt på morgonen beger jag mig, tillsammans med medlemmar i föreningen ”Makedonier med ursprung från Egeiska Makedonien”, till den historiska staden Kruševo. Staden har idag ca 3000 invånare och ligger på 1350 meters höjd. Vägen är slingrig och husen är byggda i gammal stil. Vid varje hörn finns porträtt av Kruševos son och Makedoniens ängel, Toše Proeski, som tragiskt omkom den 16 oktober 2007 blott 26 år gammal. Tusentals besökare vallfärdar till hans grav för att tända ljus, lämna blommor eller läsa en dikt tillägnad deras älskade idol. Förutom för sin musik var Toše känd för sitt humanitära arbete för vilket han fick Mother Theresa Humanitarian Award och blev utnämnd till UNICEF-ambassadör.

I bussen hörs tonerna av Denes nad Makedonija (I dag över Makedonien) som komponerades av Todor Skalovski (text Vlado Maleski) 1943 och antogs som nationalsång efter andra världskriget. Någon skämtar att det är svårt att ställa sig upp i bussen. I sången nämns många hjältar: ”Åter vajar flaggorna från Kruševska Republika; Goce Delčev, Pitu Guli, Dame Gruev, Sandanski.”

Min förväntan stiger i takt med höjden. Vid vägkanten ser jag några tält och stora ryggsäckar. Det är skärmflygare som kastar sig ut över bergskanten. De tränar inför Paragliding Nordic Open 2008 som går av stapeln den 19-26 juli.

Jag tänker på ordet Frihet – frihet att flyga över bergen och frihet att ha sitt land, språk, identitet, tro och historia.

Bussen stannar och vi promenerar till kyrkogården. Det är omöjligt att inte beröras av stämningen. Vi lägger en blomma vid graven och några i sällskapet läser dikter de tillägnat Toše. Jag tänder ett ljus.

Toše Proeskis grav

Ett par meter längre bort ligger hjälten Pitu Gulis grav. Han gav sitt liv för friheten blott 38 år gammal.

Vojvoda Pitu Guli 1865-1903

Vi går vidare till Makedonium, monumentet över Ilindensko vostanie (Ilindenupproret). Varje år på Ilinden samlas tusentals makedonier från hela världen för att fira minnesdagen av upproret.

Makedonium i Kruševo

Inne i Makedonium - Nikola Karev, 1877-1905

Utanför Makedonium ser jag några hästar beta och kan inte motstå att gå fram till en av dem. Hästen lägger sin nos intill mitt öra och viskar: ”Min farfars far var också vojvoda (ledare) i upproret. Han hette Junak (Hjälte) och bar ammunition och vatten till Pitu Gulis četa (trupp). Jag kan följa dig till Mečkin Kamen och visa var de stred.” Jag tackar för vänligheten men mitt sällskap väntar.

Junaks sonsons son och Natasha Jovanovska

Mečkin Kamen är omgiven av tallar och det doftar skog. Hundratals makedonier stred på denna plats och gav sina liv för friheten. Intill den höga statyn nedanför hjältens fötter står de berömda orden: Sloboda ili smrt (Frihet eller död)

Ilindens hjälte på Mečkin Kamen - Sloboda ili smrt

Bysans – helig konst i kyrkor och kloster

2008-06-29T18:16:00.017+02:00

Makedoniens rötter växer djupt i historien. Varje era har lämnat sina spår; allt ifrån stenåldern, via Alexander den Store, till idag. En viktig era i Makedoniens historia är den Bysantinska perioden år 330-1453. Då byggdes otaliga kyrkor och kloster genom hela Makedonien. I Ohrid, där Sveti Kliment (Klemens av Ohrid) skapade det kyrilliska alfabetet, finns 365 kyrkor. Sveti Kliment var elev till bröderna Kiril och Metodi vilka i sin tur skapade det glagolitiska alfabetet. Kyrilliska alfabetet används idag i Makedonien, Serbien, Bulgarien, Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Många av kyrkorna och klostren finns kvar och freskerna på väggarna förtäljer berättelser från Bibeln.

Mitt i Stara Charshija (Gamla bazaren) i Skopje finns kyrkan Sveti Spas. Den byggdes på 1800-talet ovanför den medeltida kyrkan från 1300-talet.

Sveti Spas ikonostas

Sveti Spas är känd för träsniderierna på den imponerande ikonostasen. Det var mästarna och bröderna Petre Filipovski-Garkata och Marko Filipovski samt Makarie Frckovski som karvade fram scener från Gamla och Nya Testamentet på den 10 m breda och 7 m höga ikonostasen.

Sveti Spas ikonostas

I Nerezi på berget Vodno, ca 15 km från Skopje, byggdes år 1164 klostret St Pantelejmon. Här finns många kända medeltida fresker om vilka det skrivits flera doktorsavhandlingar.

St Pantelejmon, Nerezi

Mest känd är Pietan som visar den gråtande jungfru Maria med Jesus i sin famn. Det är för första gången man på freskerna visar känslor, tidigare har helgonen avbildats med släta ansiktsuttryck, berättar Goce Blazevski som visar oss runt.

När jag var sex veckor gammal köpte mamma en ikon med St Pantelejmon. Hans bild har sedan dess varit närvarande i vårt hem. Oavsett var hon reser följer St Pantelejmon med för att ge skydd.

Nyfödd killing

På väg mot ingången möts vi av en flock getter. I mitten skuttar en liten nyfödd killing intill sin mamma.

Atmosfären inne i kyrkan och på klostergården är magisk. St Pantelejmon var också läkare och på gården finns källvatten som sägs läka ögonskador.

Valnöt och mullbär

På gården växer valnöt och mullbär. Vi sätter oss på terrassen för att avnjuta en traditionell makedonisk rätt med Skopje nedanför oss.

Jacqueline, mamma och jag på terassen

Prilep ligger ca 180 km söder om Skopje. Staden har ca 75 000 invånare och är bland annat känd för sin tobak och Markovi Kuli (Kung Markos fästning) på bergets topp. Tidigare var det en gropig väg från Varos (Prileps äldsta del) upp till toppen.

Markovi Kuli - Prilep

Goce Bojkoski och jag

Tack vare eldsjälen Goce Bojkoski och hans projekt finns ny en stenbelagd och belyst väg ända upp. Vi tar en promenad upp på den nylagda vägen som kantas vulkanstenblock och medeltida kyrkor. I Varos byggdes 77 kyrkor. St Nikola byggdes år 1298. Även St Dimitrije är från 1300-talet. Helgonen på freskerna har rivmärken på ögonen. Förr trodde man att ögonen hade läkande förmåga och om man rev helgonens ögon skulle man själv bli läkt.

Högst upp finns klostret och kyrkan St Arangel Mihail, tillägnad ärkeängeln Mikael.

St Arangel Mihail

Trots värmen är gården sval och behaglig. Jag föreställer mig hur de medeltida byggarbetarna burit sten och stockar ända hit upp.

Utsikt från St Arangel Mihail

I källaren finns en naturlig källa vars vatten har helande krafter. Jag fyller en skopa och tar en klunk. Vattnet smakar friskt och släcker törsten. En bit bort växer ett träd inuti stenen, rotat utan jord.

Träd rotat i sten

På kyrktrappan vilar tre små kattungar. Det är lätt att föreställa sig deras förfäder som legat lika bekymmerslöst på samma trappa och blivit klappade av de medeltida prästerna och munkarna under århundraden.

Tre kattungar på kyrktrappan

Stobi – korsning av floder och vägar

2008-06-20T13:50:00.010+02:00

Stobi ligger ca 70 km från Skopje i närheten av Negotino. Redan Titus Livius skildrar staden som ligger i korsningen mellan de två floderna Vardar och Crna. Han omnämner staden i samband med första makedoniska kriget år 197 BC då kung Filip V av Makedonien (221-179) besegrade dardanierna. Tidigare antog man att Stobi är från 300-talet BC, men arkeologerna har funnit spår av bebyggelse från stenåldern och järnåldern. Exempelvis är föremålen av grå keramik daterade från 600-talet BC då paeonerna befolkade trakten.

Stobi binder inte bara samman floder. Den binder även samman nord och syd genom den forna vägen från södra Pelagonien till Astibo (Stip), Pautalija (Kjustendil) och Serdika (Sofia).

Vi tar bussen mot Negotino och ber chauffören släppa av oss på motorvägen strax innan Negotino. På båda sidor av vägen växer persikoträd, vingårdar och solrosfält. Chauffören stannar bussen och vi möts upp av Vane Donovski, ägaren till Turistpaviljongen Stobi, som kör fram till bussen. Framme i Turistpaviljongen som byggdes 2004 visar Vane stolt upp sitt verk som består av snackbar, souvenirshop och vinbutik.

Souvenirshop

Vinbutik

Besökarna kommer bland annat från Serbien, Tyskland, Holland och Polen. Bara 10 % av besökarna är från Makedonien vilket Vane hoppas kommer att ändras med hjälp av bättre skylting och marknadsföring.

En av medarbetarna följer oss till utgrävningarna. Där träffar vi arkeologen Metodija Djurovski som arbetat i Stobi i 30 år. När vi kommer fram står han upp på trappan till amfiteatern och börjar ivrigt berätta om den forna staden. På arenan där vi står han man haft allt från gladiatorspel till teaterföreställningar.

Arkeologen Metodija Djurovski i vit keps

I gångarna intill har gladiatorerna sprungit ut och burits in. Kejsaren Konstantin I förbjöd år 325 de grymma gladiatorspelen, varefter man underhöll publiken med pjäser och musik. På en av bänkarna står namnet ”Silvano” inristat i marmorn som är hämtad från Pletvar. De fina familjerna i staden hade sina platser reserverade genom att man ristade in namn eller initialer på bänkarna.

Reserverat för familjen Silvano

Metodija berättar att Stobi varit en stor stad med nästan 50 000 invånare.

Han avslöjar alla detaljer om teatern, Theodosius I palats (uppkallat efter kejsarens besök i staden), basilikorna, synagogan, fiskdammen, fontänerna, badhuset med varm- och kallbad, kasinot, fängelset och gatorna som förbinder de olika byggnaderna.

Stobi stad

Det är svårt att hänga med i berättelserna och årtalen men jag förstår att Stobi varit en betydelsefull och välmående stad med en välutvecklad civilisation.

Rester av basilikan

Vi promenerar runt i den forna staden och jag försöker föreställa mig hur det varit i början på första och andra århundradet när staden byggdes och 300-400 talet när Episkopala Basilikan med sina mosaiker och vackra dopfunt byggdes.

Dopfunten och mosaikgolv

Basilikan är troligtvis den äldsta kristna kyrkan i Makedonien. Konst, väggmålningar och mosaikgolv smyckade Stobis byggnader. Gatorna var av sten och marmor.

Kristna väggdetaljer från basilikan

Det är middagstid, solen steker och jag blir lite vimmelkantig av hettan. Jag kisar på Metodija där han talar och gestikulerar. Han har plötsligt förvandlats till utropare. Skjortan och byxorna har ersatts med en toga och skorna med sandaler. I handen håller han en pappersrulle som han rullar ut och läser högt på fornmakedoniska:

Kära medborgare! I afton när månen står högt på himlen visas pjäsen Filip V i vår teater tillägnad gudinnan Nemesis. De som inte har reserverade platser ombeds ta plats på bänkarna uppställda till vänster om scenen. Vapen, kedjor och vilda djur är förbjudna.

Väl mötta systrar och bröder av Stobi till en oförglömlig afton i månens sken!

Veles, Zlatan och pizza - många bollar i luften

2008-06-17T12:20:00.011+02:00

Det är sällan jag lyckas göra bara en sak i taget. I annonser brukar det stå att man ska ha ”många bollar i luften”. Själv brukar jag jonglera med ett bollhav oavsett om det gäller jobb, fritid eller privatliv.

Makedonien saknar havskust, men det kompenseras av ett 50-tal naturliga och konstgjorda sjöar. I lördags bestämde vi med några väninnor att besöka den konstgjorda sjön Velesko ezero eller, som den också kallas, ezero Mladost (Ungdomssjön).

Ezero Mladost, Veles

Efter frukosten påbörjar vi resan mot Veles, ca 55 km söder om Skopje. I Veles bor det ca 50 000 invånare. Här föddes grundaren av den första skolan på makedoniska, Jordan Hadji-Konstantinov-Djinot (1821-1882), samt revolutionären och poeten Koco Racin (1908-1943) vars dikter om Lenka och Tutunoberacite (Tobaksplockarna) reciteras av gammal och ung.

Vi svänger av några kilometer innan Veles mot sjön. Det är svårt att förstå att sjön inte är naturlig då den ligger i naturskönt område omgärdad av skog och vass. Vi ser några fiskare som metar. På stranden finns pedalbåtar för uthyrning.

Utsikt från Hotel Romantique

I högtalarna dunkar musiken och det är livligt i restaurangen och i strandbaren. Vi sätter oss på terrassen i nyrenoverade Hotel Romantique och avnjuter en drink före maten. Till middag blir det shopska salata, grillat och blandad meze. Vi orkar inte med efterrätt och avslutar med en kopp kaffe. Efter en promenad längs stranden beger vi oss hemåt.

Emilija, jag och Magdalena

Jag hinner precis hem och byta om till min blågula I love Sweden-tröja innan jag med nytt sällskap beger mig till köpcentret Beverly Hills och café 9. Caféet ägs av före detta makedoniska fotbollstalangen Darko Panchev. Han hade nr 9 på ryggen när han spelade för fotbollsklubben Vardar och i landslaget.

Uppe på loftet skymtar blågula tröjor och svenska flaggor. Det är svenskar som samlats för att följa matchen Sverige-Spanien.

Vi är svenska fans allihopa

När vi sätter oss i fotöljerna märker vi att Panchev och hans sällskap sitter bredvid. De säger att de inte kan göra annat än heja på Sverige när det sitter fyra vackra flickor intill som håller på blågult.

Ana, Jacqueline, Silvija och jag

I 34:e minuten dånar det i lokalen MÅÅÅÅL!!! Zlatan gör det igen, snyggt och elegant! Vi älskar honom!

Zlatan är bäst

Matchen är nästan slut och resultatet är 1-1. Vi börjar prata sinsemellan och är nöjda med oavgjort. Då hörs plötsligt ett vrål till höger om oss, goooool! (mål) Vi tittar upp mot skärmen och ser 92 min, 2-1 till spanjorerna. Vår besvikelse är total, hur kunde det bara hända?

Dämpade av förlusten beger vi oss hemåt. Det är dags för nytt ombyte och nytt äventyr. På fem minuter har jag förvandlats från fotbollstjej till femme fatale. Vi ska på invigning av en ny pizzeria i stan. Pizzerian ägs av Dejan Hristovski alias Deni 4 sezoni (Four seasons). Han är Makedoniens svar på Mat-Niklas och har eget matlagningsprogram på TV där han bjuder in kända gäster.

Deni 4 sezoni bakar flitigt

När vi kommer fram till lokalen är det redan fullt av gäster och TV-kameror. Deni står bakom köksbänken och bakar pizzor med salami och rosmarin. Vi slänger traditionsenligt några mynt på golvet när vi går in och önskar lycka till. Mynten ska ge välgång och lycka.

Fyra flickor festar: Jacqueline, Ana, jag och Silvija

Efter att ha avnjutit en härlig pizza och några bruchetta beger vi oss mot nattens äventyr. Telefonen ringer och våra nya vänner från matchen undrar om vi vill göra dem sällskap över en drink.

Vi beger oss till Play (stamstället). En av killarna är historiker och skriver magisteruppsats om makedoniernas flykt från Egeiska Makedonien. Han har gamla fotografier från morfars födelseby Setina som han lovar att jag ska få.

En till boll kastas upp i luften!

Dobridol – i Villa Cimburovski

2008-06-12T16:37:00.011+02:00

På min resa har jag funnit flera hus som tillhört släkten som jag inte visste fanns. I husen finns delar av mina rötter och min historia. Häromdagen begav jag mig till byn Dobridol på Vodno tillsammans med min syssling Pavlina. Hennes mamma Natalija och min pappa var kusiner. Efter att ha talat med Natalija har jag konstaterat att prästen Gjorgi inte var farmors far. Det var hans bror Panche som var hennes far. Anledningen till förväxlingen är troligtvis att Panche dog tidigt och hans barn blev omhändertagna av sin farbror, dvs prästen Gjorgi.

Farmors far Panche och hans fru Guga hade två döttrar Naska (farmor) och Petkana. De hade också en son Blagoja som dog som 9-åring. Familjen hette tidigare Vasilevski som sedermera ändrades till Cimburovski. Enligt uppgift hette Gjorgis och Panches far Vasil.

Naska fick tillsammans med sin man Bozin barnen Trpe, Branko (pappa), Ilija och Stana. Hennes syster Petkana fick tillsammans med sin man Trpe barnen Natalija, Petar, Dobre och Pavle. Då Petkana gifte sig med en man från samma by blev större delen av hennes familj kvar i Dobridol.

I Dobridol hoppas jag få veta mer om farmor och hennes historia. Pavlina och jag besöker först hennes morbror Pavle Spasovski, pappas kusin. När han ser mig gissar han direkt att jag är Brankos dotter eftersom jag liknar mamma. När vi kommer dit bränner de rakija (druvbrännvin). Vi talas vid en stund. Innan vi går får vi med oss varsin flaska rakija. Den är av jättefin kvalitet, säger Pavle, men låt den stå lite eftersom den är alldeles färsk.

Vi beger oss till ett annat hus där Pavlinas kusin på hennes pappas sida bor. Det var honom jag träffade av en slump på festen i Pintija när vi firade St Jeremias. Han är gårdsföreståndaren som gav mig en röd tröja och berättade att stenarna på gården kom från Markova reka.

Medan vi sitter i trädgården och fikar kommer en äldre man och sätter sig bredvid mig. Han heter Tripun Nikolovski, 71 år, och är son till Cena, farmors kusin.

Tripun Nikolovski, dotterson till prästen Gjorgi

Jag tittar på honom och ser likheter med farmor på näsan, pannan och ögonen. Han tittar nyfiket på mig och är förvånad över att jag kommit ända från Sverige för att träffa dem. Jag frågar honom om han vet var farmor är född. Självklart, säger han, det gamla huset finns kvar men det är ingen som bor där.

Vi beger oss dit. Stigen är igenvuxen och det är svårt att ta sig fram. Plötsligt tittar jag in i ett par nyfikna mörka ögon. Vi står i farmors trädgård. Ögonparet tillhör den finaste vita mulan jag sett. Jag känner mig som Pippi Långstrump som träffar Lilla gubben utanför Villa Villekulla. Från ingenstans skuttar en liten hund fram. Han får namnet Herr Nilsson.

Huset där Naska Cimburovska föddes

På väg upp på terrassen hörs brädorna gnissla under mina fötter. Här föddes Naska Cimburovska den 26 oktober 1902. Jag kikar in i dörröppningen och försöker föreställa mig hur de levt.

Jag på terassen

Livet är fullt av överraskningar. När man knackar på livets dörrar vet man sällan i förväg vem som öppnar eller vad man ska få uppleva.

Jag tillsammans med Lilla Gubben och Herr Nilsson

För ett par månader sedan visste jag inte att farmor var från Dobridol och att jag har släkt där. Jag visste inte ens att Dobridol fanns och att det ligger alldeles intill Milleniumkorset. Nu står jag i farmors gamla trädgård i sällskap av en vit mula och en svart hund som envist lägger sitt huvud i mitt knä!

Tauresium - hemma hos Justinianus I

2008-06-09T23:11:00.007+02:00

Den 11 maj 483 föddes Flavius Petrus Sabbatius Iustinianus i staden Tauresium utanför Skopje. Han kallades för den siste romerska kejsaren och var mest känd för att ha sammanställt Corpus juris civilis, byggt Hagia Sofia och gift sig med Teodora - dotter till en björntämjare på Hippodromen i Konstantinopel, prostituerad och sedermera medregent. Justinianus I dog 14 november 565 och blev, tillsammans med sin hustru Teodora, helgonförklarad.

Nästan 1500 år senare hämtar chefsarkeologen Kiro Ristov upp mig kl 06.30 utanför Regeringen som ligger en bit ner på min gata. I bilen sitter också arkeologen Lucia Kirovska och arkitektstudenten Dejan Mitev. Vi åker genom ett nyvaket Skopje mot vårt resmål ca 20 km sydost om Skopje. Arkeologiska fynd visar att platsen bebotts redan under bronsåldern år 2200-1600 BC. I byn Taor finns idag ca 40 hus och 200 invånare. Alldeles nedanför Taors kulle ser vi byn Rzanicino, dit pappa flyttade som liten pojke, samt Skopjes flygplats Petrovec. Intill ligger Katlanovo som är känt för sin hälsokälla och spa. Marken är bördig och vittnar om sjön som funnits här fram till 1960-talet.

Vy över Tauresium, Rzanicino och Katlanovo

Tauresium upptäcktes första gången för drygt 100 år sedan av den engelske arkeologen sir Arthur Evans, 1851-1941 som utgick från den forne historikern Procopius (år 500 – 565) biografier om Justinianus I.

Jovan Pavlovski

Framme i Taor väntar Kiros team. Jag möter Jovan Pavlovski, 62 år, i vars åker utgrävningarna pågår. I teamet finns också hans brorson Igor och bror Spase. Jovan berättar att hans familj bott i Taor sedan 1400-talet. Han minns att hans farfar berättat för honom om mynt och keramik som plogen grävt fram. På 1960-talet hittade man också en staty som idag finns i Skopjes stadsmuseum. Många av husen från dagens Taor är byggda av stenarna från forna Tauresium. Föga anade bönderna när de plöjde åkrarna och grävde fram stenar att det strax under dem gömde sig en hel stad.

Kiro Ristov bland stenar och pelare

Kiros projekt och de systematiska utgrävningarna påbörjas år 2000. Man har konstaterat att den forna staden är byggd enligt en stadsplan. Gatorna är exakt 2,60 m breda. Runt staden finns en mur och mönstret på tegelstenarna av en vägg vittnar om en basilika. Hittills har man bland annat funnit mynt, pilspetsar, smycken, keramik och glas.

Teamwork

Jag sätter mig bredvid Lucia och betraktar hennes arbete. Jag gräver fram tiden, säger hon medan hon omsorgsfullt borstar bort jorden från en sten. Vi måste vårda tiden, om vi förstör minsta lilla föremål i de olika tidslagren har vi förstört en hel berättelse. En bit bort lägger Dejan ut flera måttband i ett rutmönster. Därefter för han noggrant över konturerna från varje pelare, sten och platta på sitt rutpapper.

Dejan Mitev och Lucia Kirovska

Inne i arbetsstugan som Kiro låtit bygga får jag se några av fynden. På ett mynt står det K och anno XII. Det betyder att myntet är från år 559 som är Justinianus 12:e regeringsår. K står för det nominella värdet. På ett annat mynt finns Justinianus och Teodora avbildade med glorior runt deras huvuden.

Mynt från 500-talet

Vi hör röster utanför stugan. Arbetspasset är slut och Jovans fru har kommit med lunchen. Den består av hembakad pita (paj) fylld med fårost och köttfärs. Till det hemlagad jogurt och gurksallad. Som aperitif serveras hembränd slivovitsa (plommonbrännvin) i kaffekoppar.

Lunch på Justinianus terass

Kiro berättar att de snart ska bygga en teater i Taor alldeles ovanför utgrävningarna. Min dröm är att den första pjäsen blir monodramat Justinianus I av författaren Jordan Plevnes, säger han stolt.

Kullen där teatern ska ligga

De är härligt att ta del av kamratandan och entusiasmen kring bordet. Vi skålar med kaffekopparna och jag tackar värden och teamet för en lärorik dag. Du måste besöka oss igen, säger de, vi hittar nya fynd hela tiden!

Flitig antecknare i lilla blocket

Kokino, Kuklici och Kratovo på samma dag

2008-06-05T23:11:00.006+02:00

För ett par dagar sedan kom vi överens med några väninnor att vi ska utforska norra Makedonien. Det är nästan overkligt vilka historiska rikedomar det finns i landet. Ockupationer, krig, federationer och annat har gjort att Makedonien hamnat i skymundan på världshistoriens karta. På senare tid är folket mer medvetna om sitt arv och stolta över sin historia och härkomst.

Fyra flickor möts upp vid konditoriet Apche i Debar Maalo. Apche är en klassiker som innehar de godaste bakverken i stan. Luften är sval och det är en perfekt dag för utflykt. Vi kör mot Kumanovo för att sedan ta oss till vårt första stopp, Kokino, ca 70 km norr om Skopje. Sommaren har infunnit sig och färgar fälten i grönt och guld. Violetta blommor kantar vägen. Vi ser får, kossor, en sköldpadda och några ödlor. Framme vid Kokino parkerar vi bilen för att ta oss upp till toppen.

Greta, Magdalena, Emilija och jag

Jordens energier strömmar genom marken och talar om för oss att vi är på en helig plats. Jag tittar upp mot stenformationerna samtidigt som en fjäril landar på min hand. Redan för 3800 år sedan har man härifrån observerat och mätt solens och månens rörelser i universum.

Urgröpningar i stenarna där strålarna passerar

Mellan de urgröpta skårorna i stenarna har man bland annat registrerat solens strålar vid vår- och höstdagjämningar, sommar- och vintersolstånd. Vissa fenomen kan bara betraktas från en speciell plats på stentronen en viss dag och en viss tid på dygnet.

Natasha Jovanovska på tronen i Kokino

Idag är Kokino klassat som ett av de främsta megalitiska observatorierna i världen tillsammans med Abu Simbel i Egypten, Stonehenge i Storbritannien och Angkor Wat i Kambodja.

Platsen är också en helgedom där man utfört ritualer och offrat till den Stora Modersgudinnans ära. Ritualernas syfte var att främja fruktbarheten och naturens förnyelse. Man har även helgat det heliga förbundet mellan den himmelska gudomligheten Solen och den Stora Modersgudinnan, personifierad i en av topparna. Vid en viss tidpunkt på den dagen (sista juli) när det heliga förbundet infaller kan man se solen gå upp exakt bakom den speciella urgröpningen och kasta sitt ljus över en av deltagarna i ceremonin.

Ett med Universum

Jag klättrar upp på en av topparna och låter kroppen och själen förenas med solen och jorden. Den heliga meridianen pulserar under fötterna och jag blir ett med svalorna som flyger omkring mig. Jag hör prästernas dova röster och slaget av trummorna i vinden. Universum talar.

Efter en fika på en bänk i sluttningen förbereder vi oss för bröllopsfest i Kuklici nära Kratovo. Kukla betyder docka på makedoniska. På engelska kallas platsen för the Valley of the dolls. Efter att vi parkerat bilen tar vi en promenad. Vi stannar till och plockar några mullbär som växer en bit bort. Mums. Överallt blommor, fjärilar och fågelkvitter. Luften doftar honung. Jag plockar röda vallmor och vita prästkragar för att ge till bruden. En gräshoppa landar på buketten och vill följa med. Jag döper honom till Blagoja (den söte).

Gräshoppan Blagoja i buketten

Vi går tillsammans genom porten och där står de – hela bröllopsföljet! Längst fram bruden och strax bakom honom brudgummen.

Bruden och brudgummen

En bit bort står gudmor och svärföräldrarna. Resten av följet har samlats i små klungor i parken och samtalar sinsemellan.

Bröllopsföljet med brudparet i mitten

Enligt sägnen förberedde en flicka i byn sig för sitt stundande bröllop. Innan bröllopen lämnar fästmannen henne för en annan flicka som han ska gifta sig med. På deras bröllopsdag kastar den försmådda flickan en förbannelse över brudparet och gästerna och hela följet förvandlas till sten.

Ett evigt hjärta format av vinden

I den geologiska världen består formationen av vulkansten blandat med sand och metaller som med vindens hjälp under årtusenden skapat sagofigurerna.

Vi lämnar Kuklici och tar oss en mil bort till silver- och guldstaden Kratovo med sina 7000 invånare.

Pittoreska Kratovo

Namnet kommer från kratern på vars sluttning staden är byggd. Redan på 1200-talet var Kratovo ett betydelsefullt gruvcentrum och i arkitekturen och de gamla broarna känns historiens vingslag. I en park står två pinjeträd från 1500-talet. Jag omfamnar ett av träden och lägger mitt öra mot stammen. Trädet berättar för mig hur hon som ungt år 1689 träffade hjälten Karposh när han ledde upproret mot ottomanerna. Upproret fick sitt slut med Karposh plågsamma död då han i början på december samma år tillfångatogs av Selim Giray och spetsades på en påle på stenbron Kamen most i Skopje. Hans kropp kastades i Vardar.

Pinjeträdet från 1500-talet

Efter att ha samlat intrycken över en kopp kaffe bestämmer vi oss för att avnjuta en fiskmåltid i Ginovci. Restaurang Park i Ginovci är en exklusiv oas för livsnjutare. Restaurangen omgärdas av en park och en damm. I parken finns lama, påfåglar, rådjur och miniponny. I dammen simmar fiskar, grodor och svanar. På menyn finns alla tänkbara specialiteter. Vi bestämmer oss för en selska salata (bondsallad) och rakija till förrätt. Till huvudrätt grillad fisk och klyftpotatis. Vi avslutar med söt vallmofrö-baklava och en kopp härligt makedoniskt kaffe.

Greta tar fram fyra änglar och ber oss välja varsin. Jag väljer en ängel som sitter i en snäcka och håller en fjäril i handen. Inspirerad av dagens äventyr får hon namnet Aurora. Det är hon som färdas framför solen på dess himmelsbana och öppnar varje morgon österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram.

Parlamentsval – folkets demokratiska rätt

2008-06-01T20:57:00.007+02:00

I april röstade parlamentsledamöterna i Makedonien för en upplösning av parlamentet för att man ska kunna hålla förtida val. Bakgrunden är bland annat att premiärminister Nikola Gruevskis regeringskoalition haft flera politiska bakslag de senaste månaderna.Den slutliga stöten kom under Natos toppmöte i Bukarest i början på april då Grekland sade nej till Makedoniens strävan att bli medlem i Nato på grund av tvisten om landets namn. Grekerna ogillar att makedonierna använder sitt konstitutionella namn Makedonien, då de menar att det även är namnet på en provins Grekland.

Valmöte för VMRO-DPMNE på Plostad Makedonija

De senaste veckorna har valkampanjerna rullats ut med full styrka i alla medier. Den stora matchen pågick mellan de två koalitionerna VMRO DPMNE med Nikola Gruevski i spetsen och SDSM med Radmila Šekerinska i spetsen. Retoriken dem emellan var skarp, energisk, professionell och full av löften till det makedoniska folket.

Idag var det folkets tur att avgöra vem och vilka som skulle få deras förtroende att leda landet under den kommande perioden. Hälften av makedonierna gick till valurnorna med hopp och en bättre framtid.

På morgonen skakades valet av två incidenter i ett albanskbefolkat samhälle utanför Skopje och i Tetovo. Båda incidenterna är ett resultat av de senaste veckorna oroligheter mellan de två rivaliserande albanska partierna som sinsemellan slåss om makten i parlamentet.

Prämiärminister Nikola Gruevski på valmötet

På de övriga orterna i landet flöt dock valet lugnt, rättvist och i sann demokratiskt anda. Det är tråkigt att mediernas fokus mest är på morgonens incident.

De människor jag mött under de den senaste månaden kan delas in i två grupper: en med tydlig politisk inriktning som är medlemmar eller innehåller höga poster i något av partierna, och en annan som aktivt valt att inte ta ställning och menar att politik enbart är ett spel som går ut över folket. Själv har jag hållit en låg profil i diskussionerna.

Då jag vet för lite om de olika partiernas löften till folket valde jag idag att inte ta ställning formellt. Men i tanke och hjärta utnyttjar jag givetvis min demokratiska rätt.

Jag lägger min röst på alla dem som kämpar för Makedonien och makedoniernas bästa!

Makedonien vet!

Mariovo – i Itar Pejos fotspår

2008-05-28T01:23:00.016+02:00

I söndags vaknade jag tidigt. Skulle möta mitt sällskap vid hotell Holiday Inn, tidigare Grand Hotel. Utanför entrén väntar Tashko Jovanov och ett tiotal för mig nya personer. Samtliga kommer från den Egeiska delen av Makedonien, där jag har mitt ursprung. Mormor föddes på makedoniska sidan av den nuvarande gränsen och morfar på den andra. Deras barn föddes på andra sidan gränsen.

Tashko kommer från makedoniska byn Setina som idag ligger i Grekland. I samma by är morfar född. Hans fru Vangelica är från Popadija där mamma är född. Kvällen innan var jag hemma hos dem och fick boken ”Setina och Popadija förr i tiden” som han skrivit. I boken finns allt om traditioner, sånger, namn på byborna, familjearkiv, fotoarkiv, mellankrigstiden, andra världskriget, inbördeskriget i Grekland, deltagare i striderna, stupade bybor och mycket mer. På flera ställen hittar jag morfar Filip Parchev och hans bror Gele (Vangel). Släkten kallades för Parchev vilket sedermera blev Pargovski.

Idag tar färden oss mot det bergiga området Mariovo i södra Makedonien, ca 180 km från Skopje. Mariovo gränsar mot Pelagonien och Grekland. Efter andra världskriget flyttade de flesta invånarna till städerna eller utomlands. I dag har hela trakten knappt 1000 invånare. Mariovo är känd för sin honung, ekologiska odlingar, undersköna natur och floden Crna som är en 207 km lång biflod till Vardar. Mariovcite (Mariovoborna) är kända för sitt mod och för att inte underkastas ockupanter. Redan på 1500-talet väckte de uppror mot ottomanerna. En välkänd mariovec i litteraturen är ”Itar Pejo” (Finurlige Pejo) som gäckar ottomanerna och makthavarna. Itar Pejo är en av Stale Popovs karaktärer. Författaren föddes i Mariovo 25 maj 1902 och dog i Skopje 10 mars 1965.

På bussen växlar diskussionerna mellan Eurovision song contest, Makedoniens historia och det stundande valet den 1 juni. Bakom mig sitter Gjorgi vars morbror jag talade med häromveckan. Morbrodern, dvs Pando Atanasovski, 87 år, har skrivit en bok om min mormors födelseby Sovic. Jag fick boken hemskickad och kunde till min förvåning se att även min syster och jag finns omnämnda. Det visar sig att Gjorgi kände min morfar. Världen är liten. Medan vi tar en paus och äter chorba (köttsoppa) berättar Lena om familjens flykt från Grekland under inbördeskriget och hur hon hamnade på barnhem i Tjeckien. Sina bröder återfann hon efter många år i Ungern. En storvuxen man, som också heter Gjorgi, berättar om hur hans mamma lämnade honom i snön när han var spädbarn. De skulle fly och hon hade tre andra småbarn och packning att ta hand om. Någon hade hittat honom och lett honom tillbaks till sin mor. Jag har vuxit stor och stark för att de ska hitta mig om jag hamnar i snön igen, säger han leende. Jag ser en tår glittra till i ögonvrån.

Vi fortsätter vår färd genom Mariovo mot byn Vitolishte som ligger 46 km från Prilep och befolkas av ca 200 personer.

Landskapet är som ett sagoland, vägen kantas av johannesört och stora trollika stenblock dekorerar sluttningarna. Jag förstår varför regissören Milcho Manchevski valde att spela in delar av filmen ”Dust” just här.

Från motsatt håll möter vi massor av motorcyklar. Vi får veta att man dagen innan organiserat MC Tour Mariovo med deltagare från flera länder.

Vitolishte - Mariovo

Mitt sällskap makedonier från Egeiska Makedonien

Framme i Vitolishte möts vi av solsken, glada människor, matos och musik.

Vitolishte - Tashko Jovanov i mörk kostym och solglasögon

Det är Mariovsko-Meglenski sredbi 2008 som hålls för 25:e året i rad. Syftet är att förena de som har sina rötter i trakten och långsiktigt återuppliva området. Mötet inleds med Makedoniens nationalsång varpå Prileps borgmästare hälsar alla välkomna.

Folkdans

Folkdans

Därefter följer flera folkdansuppvisningar och musikuppträdanden. Jag minns danserna från barndomen när jag själv uppträdde på många festivaler som medlem i Goce Delcevs folkdansgrupp i Göteborg.

clic to see movie
Folkdans från Egeiska Makedonien

Solen lyser stark och jag tycker mig se skuggan av Itar Pejo där han skuttar i dansen. Bredvid honom dansar vackra Maria stolt och rakryggad. Det var i henne begot (den ottomanske härskaren) blev förälskad och ville ta till sitt harem. Maria ställde dock som krav att befolkningen skulle slippa islamisering och att inga turkar skulle bosätta sig i trakten. Begot uppfyllde hennes önskan. Som tack för att hon räddat dem uppkallade befolkningen till hennes ära hela trakten för Mariovo.

Lyssna på sången Po pat odam za Mariovo (På väg till Mariovo) och andra makedoniska sånger.

Skupi – en hemlig juvel under vallmofälten

2008-05-22T01:17:00.008+02:00

För en månad sedan besökte jag utgrävningarna på Skupi, Colonia Flavija Skupinorum.

Idag ville jag se hur långt de kommit i avslöjandet av hemligheterna som döljer sig under vallmofälten.

Utgrävningarna består av tre sektioner, den ena sektioner utgör gravar med ca 1 200 gravplatser. Den andra delen är Skupis stadsmur och den tredje delen är själva stadskärnan. Det är imponerande att se hur långt de kommit med utgrävningarna på bara fyra veckor.

Stojmir Davidov, Kiro Ristov och teamet

Stadsmuren beräknas vara från slutet på 300-talet och början på 400-talet, när romarna regerande över armén och administrationen.

Arkeologen Kiro Ristov berättar att de hittills grävt ut en stor del av muren, samt ett runt vakttorn. I Skupi stad har man grävt ut huvudgatan som är flera meter bred, bestående av enorma stenblock och kantad av höga pelare.

Skupi

Huvudgatan kantad av pelare och vallmo

Utgrävningsteamet består av ca 120 personer, varav 25 experter såsom arkeologer, arkitekter, konservatorer, etc.

Samtliga föremål märks och registreras noggrant i pärmar. Keramik sköljs, rekonstrueras och konserveras.

Rengöring av keramikföremål

Jag träffar Milica Pandilova som är känd konservator och keramiker. Hon har arbetat med många föremål som bland annat finns i Skopjes stadsmuseum. Milica älskar att tålmodigt studera och rekonstruera keramikföremålen. När jag träffar henne arbetar hon med en keramikhäst som troligtvis varit en leksak. Man har funnit två hjul till vagnen och Milica kommer att rekonstruera de saknade två hjulen. Hennes ögon glittrar när hon berättar om sitt arbete.

Milica Pandilova med en häst i keramik

Jag får också träffa en ung kvinnlig arkitekt som noggrant ritar upp området allt eftersom de upptäcker och gräver ut gator, basilika, badhus, etc. Kiro och jag sätter på terrassen med varsitt glas lemonad. Vi har Skupi framför oss och ett eldrött vallmofält till höger.

Kiro berättar om sin vision att rekonstruera stora delar av Skupi för att ge besökarna en glimt av stadens forna skönhet. Utgrävningarna kommer att fortsätta en bit in på nästa år. Efter det hoppas han att Skupi ska vara ett naturligt resmål för historiker, arkeologer, turister och andra som besöker Makedonien och vill lära sig mer om landet och dess gömda skatter.

Efter att vi skiljs åt beger jag mig till fortet Kale för att se de imponerande murarna och få en glimt av moderna Skopje från ovan. Kale är renoverat som en park och det finns en restaurang intill. Några meter därifrån ligger Moderna museet. Nedanför flyter Vardar. Det är ganska varmt och få människor i området mitt på dagen.

Vy över Skopje från fortet Kale. Längs till höger bakom träden är vårt hus

Vy över Skopje från fortet Kale

Jag plockar en bukett klarröd vallmo och fäster en blomma i håret. Promenerar längs med de steniga och igenvuxna stigarna istället för i parken. Under århundradena har det på samma stig promenerat romare, barbarer, thraker, slaver, ottomaner och makedonier- långt före mig.

Varje år på våren växer klarröd vallmo ur marken och täcker varenda vrå. Det är i dess rötter, kronblad och frön hemligheten och berättelsen om Skopje och Makedonien ligger gömd.

Zdravko lindrar allt

2008-05-18T23:39:00.010+02:00

Det finns ting man söker och ting som kommer till en. Zdravko Čolić och jag både söker och finner varandra oavsett var i världen vi befinner oss. Är jag i Göteborg kommer han dit, är jag i Stockholm eller Skopje har han konsert där. Jag har skänkt honom en ros, han har tagit min hand och sjungit för mig. En puss ledde till att jag inte ville tvätta kinden på flera dagar.

I år trodde jag att vi inte skulle ses men ödet ville annorlunda. Medan jag var i Bitola och utforskade släkten på mammas sida fick jag ett sms mitt i natten: Čolić kommer den 17:e maj!

Zdravko Čolić föddes den 30 maj 1951 i Sarajevo. Han var en duktig fotbollspelare innan han, till hela Balkans glädje, bestämde sig för att ägna sitt liv åt musiken och sjunga oförglömliga sånger. Det finns ingen Balkan-bo som inte har någon association till hans sånger: första kärleken, första hjärtesorgen, skolavslutning, fest, resa, allt.

Europapubliken mötte honom första gången 1973 då han deltog i Eurovision Song Contest i Luxemburg med låten ”Gori vatra” (Elden brinner).

Igår lanserade T-Mobile, den största mobilleverantören, T-Home, dvs fast telefoni. Som en del i kampanjen anordnades gratis konsert på Plostad Makedonija med Zdravko Čolić och Sugababes.

Innan konserten

En väninna och jag träffas och tar en drink i närheten före kl 20.30 då konserten börjar. Tidigare under dagen hade jag sprungit runt på stan, fikat, handlat och varit på presentation av en ny produkt som ska detoxera kroppen. Hela tiden i mina högklackade sandaler. På kvällen börjar fötterna domna i väntan på att konserten ska börja.

Torget är överfullt av äldre, yngre, tonåringar och barnfamiljer. Många har kommit från andra städer vilket hörs på mångfalden av dialekter. Alla har kommit för att njuta av sin idol.

Publiken

Äntligen kommer Zdravko ut på scenen iklädd svart kavaj och svarta byxor. Fullmånen lyser över Skopje. Publiken jublar och sjunger med i ”Moj mjesece evo pada vece a gdje si ti”. En efter en väcker låtarna minnen hos publiken: E draga draga, Glavo luda, Ti mozes sve a jedno ne, Merak mi je, etc. Varje textrad ackompanjeras av tusentals röster.

Clic to see movie

Efter en dryg timma är det paus och Zdravko byter om till vit kavaj. Mina fötter skriker att de inte orkar stampa och dansa mer. Men så snart tonerna av Moja draga ekar i högtalarna har de glömt smärtan och rör sig i takt med musiken. Efter två timmar avslutas konserten med den lugna klassikern Ti si mi u krvi (Du finns i mitt blod). Publiken vaggar i extas.

Vi lämnar Plostad Makedonija och beger oss ut på Ulica Makedonija där caféer och klubbar lockar med skratt och klirret av glas. Efter 50 meter säger fötterna STOPP och vi sätter oss på en bänk bredvid ett äldre par. Jag tar av mig sandalerna för att återfå känseln i tårna.

Två par trötta fötter

Vi kanske ska nynna på någon låt av Zdravko så att vi kan ta oss till klubben en bit bort, säger jag.

”Za setanje visoka ti peta, za plesanje haljina ti smeta…” (För promenad – dina klackar är för höga, för dans – din klänning är i vägen) - Zdravko lindrar allt!

Makedonsko devojce – hjärtat slår i takt

2008-05-15T13:47:00.008+02:00

Igår var jag bjuden på slava (högtid) i Pintija, ca 1 mil utanför stan.

I Makedonien firar man helgonen högtidligt, antingen som namnsdag, familjetradition eller bytradition. Igår firades Prorok Eremije (profeten Jeremia) som är beskyddare av Pintija. Enligt traditionen ska man väsnas och klappra med kedjor och svärd för att jaga bort det onda och få ormarna på flykt. Om det regnar på St Jeremias-dagen är det ett tecken på att alla ormar sköljts med och dränkts i vattnet.

Tidigare under dagen hade det regnat men nu var det bara svalt och fuktigt i luften. Väl framme möts jag av en imponerande syn. Området består av sten, trä och glas. Det är som en enorm terrass med insprängd vinkällare i berget och träbalkar det krävs tre starka män att omfamna. Utsikten över Skopje är magnifik. Vi möts av svirachi (romsk blåsorkester). De är utspridda i varje hörn i den enorma trädgården och blåser i sina mässingsinstrument. I mitten slår man på tapan, traditionell makedonisk trumma. Hjärtat slår i takt med trummorna och blodet rusar i takt med trumpeterna.

Slava Sveti Eremije

Värden hälsar alla välkomna till sin hacienda som han byggt för att ge näring åt själen. Bland gästerna finns ett antal prominenta personer, vilket märks på de kubikformade muskelberg som kretsar området med vaken blick. På borden ett överflöd av grillat och fyllt lamm, fläsk, hemgjort vin i lerkrus, hembakad zelnik och rakija (brännvin) lagrad i 30 år. Vi välkomnas till bords och skålar med rakija. Min vän lovar att han är min beskyddare i kväll med tanke på blickarna mina guldlockar och röda klänning drar till sig.

Orkestern och gästerna

Clic to see movie

Efter en stund kommer orkestern till bordet och spelar traditionella makedoniska sånger. Jag känner igen de flesta och sjunger med. Några av gästerna undrar hur det kommer sig att jag kan sångerna och jag berättar att vi i vår familj alltid värnat om traditionerna från hemlandet.

Kvällen blir till natt och de mer utomstående gästerna har lämnat festen. Kvar är de närmaste vännerna och jag. Medan orkestern klättrar upp på bordet kommer gårdsföreståndaren fram och skänker mig en röd tröja det står Komiti på. Jag tar på mig den och får en spontan applåd av de stora männen kring bordet. Hon är en av oss, säger de stolt!

Någon viskar till orkestern och de börjar spela Makedonsko devojce (den makedoniska flickan). ”Nema zvezdi po licni od tvojte oci, da se noke na nebo den ke razdeni”, sjunger de för mig. Ögonen fylls av tårar och mitt hjärta svämmar över av lycka. (Det finns inga stjärnor vackrare än dina ögon, vore de på himlen om natten skulle dagen gry)

Innan vi lämnar festen får jag en enorm bukett rosor av värden. Gårdsföreståndaren följer oss till bilen. Jag tackar för gästfriheten och berömmer de fina stenblocken som huset och gården är gjorda av. De har vi burit från Markova reka, säger han. Det är därför de är så fina, säger jag. Min pappa är född vid Markova reka och farfars far Velko hade en kvarn vid floden. Han stannar upp tvärt. Herregud, säger han och tittar på mig, vem är Bozin för dig? Det är min farfar, säger jag och ler. Vi kommer fram till att han själv kommer från farmors by Dobridol och att hans farbror är gift med pappas kusin.

Rosorna i famnen påminner mig om livets överraskningar och gåvor. På väg hem ekar hjärtat av nattens sång: ”Makedonsko devojce kitka sarena, vo gradina nabrana dar podarena.” (Du makedoniska flicka, du färgglada blomma, plockad på ängen och skänkt som gåva)

Moder Teresa – en av Skopjes döttrar

2008-05-13T12:16:00.006+02:00

Igår hade jag stämt möte med journalisten Stojan Trencevski.

Han är direktör för Moder Teresas museum och en av de ansvariga för projektet Moder Teresas minnesbyggnad. Moder Teresas barndomshem är modell för den nya byggnaden. Det första spadtaget togs på Europadagen den 9 maj 2008 i närvaron av premiärministern och hans närmaste medarbetare.

En ung Gonxha tillsammans med sina föräldrar

Gonxha Bojaxhiu föddes i Skopje den 26 augusti 1910 som dotter till Nikola och Dranafile. Som 18-åring lämnade hon hemmet för att ägna sitt liv åt att tjäna Gud och hjälpa de fattiga.

För världen blev hon känd som Moder Teresa och tilldelades Nobels fredspris 1979 för sitt humanitära arbete. Hon dog i Calcutta den 5 september 1997. Hon saligförklarades av påven Johannes Paulus II den 19 oktober 2003.

När jag bodde i Skopje fanns det på vår gata ett hem för Moder Teresas nunnor från hela världen. De var lätta att känna igen på sina vita dräkter med blå bård. Inne i trädgården fanns det alltid fullt med blommor. Nu står byggnaden tom och väntar troligtvis på någon köpare som ska rusta upp eller riva den.

Jag och Stojan Trencevski

Vi går in i Feudalna kula som är tillägnad Moder Teresa. Ovanför porten har Zivko Popovski-Cvetin målat röda rosor. Rummet är fyllt med tavlor, fotografier och brev tillägnade Moder Teresa. Det är också ett meditationsrum där besökarna kan sitta ner och samla sina tankar. I mitten finns en bok där man kan skriva ner sina tankar eller skicka en hälsning. Det finns också skulpturer av Moder Teresa, Boris Trajkovski och Tose Proeski. Samtliga skulpturer är gjorda av den unge talangen Mitko Tosev.

Stojan beskriver entusiastisk alla detaljer i rummet och berättar stolt om alla delegationer som besökt platsen. Det ligger mycket arbete och engagemang bakom skapelsen.

Moder Teresas bok

Vi sitter ner en stund och samtalar, det är fridfullt i rummet till skillnad från trafiken och människorna i city. Jag skriver ner mina tankar i boken och beger mig ut i Skopjes puls. I handen har jag ett ark med Moder Teresas fotografi, ord och välsignelse:

"The good that you do will be forgotten tomorrow, it doesn’t matter – be true;

Honesty and sincerity will make you vulnerable, it doesn’t matter – create!"

Fredens blomma

2008-05-13T12:00:00.007+02:00

Innan vi lämnar Plostad Makedonija i samband med Skopje Marathon blir jag presenterad för konstnären och humanisten Zivko A. Popovski – Cvetin. Vi kommer överens om att träffas i hans ateljé senare under dagen.

Zivko A. Popovski-Cvetin på Plostad Makedonija

Zivko möter oss utanför ateljén. Han berättar att han genom Fredens blomma stödja freden i världen och öka kunskapen om Makedonien.

Han föddes 1944 i byn Brezovo. Till yrket är han agronom och arbetar inom lantbruksministeriet. Han var ordförande i Röda Korset åren 1992-1996. Konsten har dock alltid haft stor betydelse i hans liv. De första blomstermotiven målade han i samband med sin 39-årsdag då han sågade ut 39 plattor från en gren som han färglade. Dessa växte snabbt till 500 som han gav bort till släkt och vänner.

Den 10 oktober 1985 ställde han ut 160 verk i samband med FN-konferensen – ett verk för varje land. Namnet på utställningen var Fredens blomma. Budskapet löd: ”Fredens blomma tycker inte om krigets vindar. Jag uppfinner inte nya blommor, jag avbildar blommor som finns i människorna som älskar freden och friheten.”

Ateljén

Hittills har Zivko haft ca 300 utställningar runt om i världen och skänkt över 30 000 konstverk av Fredens blomma. Bland mottagarna av hans verk finns bland andra Indira Gandhi, Moder Theresa, Kofi Annan, Michail Gorbatjov, Richard Gere, BB King och andra celebriteter. Hans konst finns också avbildad på frimärken och som bokomslag.

Medan vi sitter i hans ateljé tar han fram några färgburkar. Du inspirerar mig, säger han, lägger några pappersark på golvet och börjar måla. Den första tavlan blir i havets färger som påminner om mina ögon. Han hade lagt märke till att jag fäst en röd ros i håret och målar ett ark med rosor. Det är inte många som ser skönheten omkring sig och fäster blommor i håret för att glädja sin omgivning, skrattar han.

Jag berättar för honom att jag älskar konsten och tycker om både ordet, bilden, naturen och djuren. Men mest älskar jag människorna och att utbyta kunskap och tankar med dem som vill uttrycka sig.

Ett konstverk i havets färger blir till

Innan vi skiljs år väljer Zivko ut en tavla åt mig från väggen. Denna är till dig, säger han, för att du är en person som sprider en hel äng av blommor omkring dig. Jag rodnar lätt och tackar för ett inspirerande och givande möte.

Tusen blommor blommar

På väg från ateljén tänker jag på alla möten med fantastiska människor, gamla och nya bekantskaper, släktingar och vänner. Varje möte är som en blomma som läggs till livets bukett.

Idag har jag famnen full!

Skopje Marathon – en blivande tradition

2008-05-12T10:42:00.011+02:00

Igår, 11 maj, hölls för andra året i rad Skopje Marathon 2008 eller rättare sagt Skopski Maraton 2008. Staden har tidigare anordnat maraton i även år 1997 och år 1998.

Skopski Maraton 2008 medalj

På morgonen ringde jag en god vän och bad honom möta mig utanför huset inom en kvart. Vi promenerade till torget Plostad Makedonija för att få en glimt av evenemanget. De olika loppen hade redan startat och folk var samlade vid mållinjen och kring sponsortälten. Huvudsponsor var Swedmilk som lyste upp området med sina blågula färger.

Svalka efter loppet

Hand i hand i mål

Jag träffar Sasho som är sportkommentator för Sportsko Radio 90.3. Han berättar att evenemanget består av fyra lopp: maraton 42,2 km, halvmaraton 21,1 km, 5000 m och 2000 m.

Heather Tomlins, Montana och Kathy Zaleski, Indiana USA

Antal deltagare på samtliga lopp är ca 1 500 personer. Det finns hela 21 länder representerade. Till det längsta loppet är det 70 anmälda, varav åtta kvinnor. Ca 700 skolbarn från hela landet springer loppet på 2000 m.

Jag träffar ett antal Skopje-bor i publiken också. Många av dem är eller har varit aktiva idrottare. En man i 70-årsåldern berättar om alla maratonlopp han sprungit runt om i världen. Nu joggar han mest utmed Vardar för att det är viktigt att hålla kroppen i trim.

Musiken dånar i högtalarna och publiken jublar när moldaviern Roman Prodius springer i mål på tiden 2.29.26.

Vinnaren i damklassen Lidija Miklosh, Montenegro

Bland damerna är det montenegrinskan Lidija Miklosh som tar hem segern på 3.19.34.

Katarina Dimovska, tvåa och rekordhållare för Makedonien i damklassen

Blott 18 år gamla Katarina Dimovska kommer tvåa med 3.21.29 och slår därmed det tidigare makedoniska rekordet.

Jag tackar Sasho för gott samarbete och lovar att lyssna på sportradion i fortsättningen. Han ler hjärtligt och säger att nöjet var helt på hans sida.

Mina första trevande steg som sportkommentator är förverkligade.

Pappa och kung Marko

2008-05-10T19:01:00.016+02:00

Branko Jovanovski

Igår var det pappas födelsedag. Därför begav jag mig till byn Markova Sushica, ca 18 km söder om Skopje, där han föddes den 9 maj 1936. Genom byn rinner den 29 km långa floden Markova reka. Här finns också klostret Markov manastir som grundades av kung Volkashin och färdigställdes av hans son Marko åren 1366-1371. Inne på klostergården finns bland annat kyrkan tillägnad Sveti Dimitrij byggd år 1345 av huggen sten och tegel. Den mest iögonfallande fresken är scenen med Rakel som begråter sina barn. Till höger ovanför kyrkporten är kung Marko avbildad i helfigur och till vänster hans far Volkashin.

När kung Marko föddes förutspådde, enligt sägnen, tre ödesfeer att han skulle bli kung och ersätta sin far på tronen. Då Volkashin hörde detta ville han göra sig av med sonen och kastade honom i floden. En samovila (fe) vid namn Vila räddade honom och ammade honom så att han fick övernaturliga krafter. På sin bevingade häst Sharkolia kämpade kung Marko mot turkarna.

Ingången till Markov manastir

Kyrkan Sveti Dimitrij

Det var till byn Sushica som farfars far Velko flyttade med sin familj från Barovo. Velko och hans fru Bozana hade barnen Boris, Dime, Bozin, Persa och Sanka. Farfar Bozin och farmor Naska fick barnen Trpe, Branko, Ilija och Stana. Sönerena föddes i Sushica, dottern Stana föddes i byn Rzanicino dit familjen flyttade efter några år.

Min chaufför - och numera gode vän – Jotso (Jordan) och jag beger oss mot Sushica för att besöka huset där pappa föddes och se den gamla valskvarnen. Framme i Sushica kör vi långsamt för att få syn på någon av byborna. Plötsligt dyker det upp två katter, en vit och en grå, och ställer sig mitt på vägen. Det måste vara här tänker jag och ber Jotso att stanna då katterna välkomnar oss till huset. Han tittar på mig och skakar fundersamt på huvudet. Jag plockar upp den vita katten i famnen och går in till huset där en kvinna sitter i trädgården. Hon bor inte där och hänvisar oss till ett gammalt hus längre bort där en äldre kvinna bor.

Lenka Gasparic

Vi går upp på chardak i det gamla huset där 81-åriga Lenka Gasparic bakar zelnik i köket. Hon kommer ut på altanen och framför mig ser jag den vackraste gumman jag sett. Jovisst kände hon farfar Bozin och farfars far Velko. Hon berättar om sitt liv och hur det var förr i byn. Hon önskar mig all lycka i livet. Hon säger att det bara finns ruiner kvar av huset och kvarnen. Promenera två hus bort, direkt efter mullbärsträdet låg din pappas hus, säger hon. Därefter pekar hon ner mot floden: nere vid popplarna och det gamla akacieträdet kommer du att hitta den uttorkade bäcken och kvarnen. Jag börjar känna mig som i Underlandet.

Vi promenerar bort, utanför det första huset vi gick in i finns ett stort mullbärsträd och intill ligger ruinerna. Där står vår bil parkerad. Katter är kloka djur, säger jag. Jotso gör korstecknet.

Rester av det gamla huset i Sushica

Kullen där fåren vallades

En igenvuxen stig leder ner mot floden. Jotso, vars respekt jag vunnit, skingrar grenar, taggar och nässlor. I en glänta växer höga popplar och en flera hundra år gammal akacia. Där ligger resterna av kvarnen.

Ruiner av kvarnen mellan popplarna

Det gamla akacieträdet

Intill hörs bruset från Markova reka. Jag undrar hur många gånger pappa som liten grabb följde med sin far och farfar till floden och lyssnade på samma brus.

Markova reka brusar-Natasha Jovanovska

På väg hemåt tar vi en omväg till byn Dobridol. Där föddes farmor Naska Cimburovska den 26 oktober 1902 som dotter till prästen Georgija och hans fru Guga. De hade sönerna Sande, Nikole och Atanas, samt döttrarna Naska och Fotka.

Vi stannar till vid en äng där jag plockar en vacker bukett. Pappa skulle ha blivit glad över blommorna från sin mammas födelseby.

Ängsblommor från Dobridol

På väg hemåt tänker jag på kung Marko, folkets hjälte. När jag växte upp var pappa min hjälte som gav råd och insikter om livet. Han kallade mig ofta för Herkules, trots att jag var liten och tanig, och lärde mig att respektera människor och lita på min inre styrka.

Kung Marko och pappa har mycket gemensamt och är säkert goda vänner i himlen. Undrar vems idé det var att skicka varsin katt att möta mig. Jag tror det var pappas.

Sjungom studentens lyckliga dag!

2008-05-09T00:47:00.008+02:00

Maj förknippas ofta med syrendoft och studenttider. Och vad vore mer lämpligt en solig majdag än att bege sig ut på en historisk tillbakablick till mina egna studentdagar.

Efter att ha bott i Sverige en längre tid tyckte mina föräldrar att vi skulle ge moderlandet en chans igen. Resultatet av den planen blev att min syster och jag flyttade till Skopje i samband med gymnasiet, medan föräldrarna pendlade fram och tillbaka.

SEPUGS Vasil Antevski-Dren, fd DSEUB Boris Kidric

Den första tiden i den nya skolan var allt nytt: land, stad, människor, språk, bokstäver och uniform. Skolan hette DSEUP Boris Kidric och var gymnasium för ekonomi och juridik. Den byggdes 1980 och ansågs vara det finaste gymnasiet i stan. Det gick ca 1 900 elever i I-IV klass i två skift. I varje klassrum fanns det ca 35 elever. Jag började 14 år gammal på ekonomisk linje i klass I 5. De andra eleverna hade hört talas om att det fanns en tjej från Sverige i skolan och alla skulle kika in i klassrummet för att se hur hon såg ut. I klassen fanns tre Natasha och jag fick snabbt tillägget Shvedska (Sverige).

Hemma talade vi alltid makedoniska, men vi brukade inte diskutera celler, äggviteämnen eller kemiska formler. Jag hade kunskapen på svenska, vilket innebar att jag fick lära mig alla begrepp på nytt.

Jag minns när magistern i biologi skulle fråga ut mig första gången. Jag reste mig upp på skakiga ben. Eleverna viskade till honom att jag var från Sverige och inte kunde makedoniska så bra. Han utbrister högt inför klassen: ”Vad spelar det för roll att hon är från Sverige, hon ska väl kunna detta lika väl som alla andra.” Min underläpp började darra och jag sjönk ner i stolen – i den stunden bestämde jag mig att aldrig mer tillåta en liknande förolämpning. Jag gick ut gymnasiet med 4,8 i snitt. De två ämnena jag hade betyg 4 i valde jag frivilligt, för att inte drabbas av för stor avund eller onda ögat.

SEPUGS Vasil Antevski-Dren, fd DSEUB Boris Kidric

Utanför klassrummet

Idag heter skolan SEPUGS Vasil Antevski-Dren. Namnet ändrades 1991. Jag anmäler mig i receptionen och ber att få träffa någon av de gamla lärarna. Min gamla klassföreståndare kommer och hämtar mig. Han minns mig väl och vi talas vid en stund. Efter en stund kommer an annan lärare fram, han heter Miodrag Petrovski och var lärare i ONO (allmänt försvar). Han kommer ihåg mig och blir väldigt glad att se mig. Han visar stolt vilka krisplaner han har gjort för skolan. Jag får träffa rektorn som ger tillåtelse till att fotografera.

Dagens elever. Jag satt alltid på andra bänkrad, bredvid killen i svart tröja

Professorerna Olgica Vukasinovic och Miodrag Petrovski

Två glada elever i bakre bänken

Miodrag och jag går till klassrummet där jag spenderade fyra år. Vi går in och jag möts av ett helt gäng glada och nyfikna elever. Uniformerna är sedan länge borta och det är ganska livligt i klassrummet. Jag berättar för klassen om mig själv och varför jag är där. För varje mening ställer de hundra motfrågor. En elev springer och hämtar kritor så att jag kan skriva upp adressen till bloggen. Tar farväl av klassen och Miodrag och beger mig till universitetet Sveti Kiril i Metodij.

Universitetet Sveti Kiril i Metodij

Här läste jag på ekonomiska fakulteten som grundades den 14 november 1950.

Jag minns första ämnet jag fick 10:a (högsta betyg) i. Det var juridik och tentamen var i Försäkringsrätt. Universum har humor!

Universitetet Sveti Kiril i Metodij

Jag går uppför trappan till dekanaten. I ett av rummen ser jag ett bekant ögonpar, det är en klasskompis till min syster som jag inte träffat på många år. Vi hälsar glatt och pratas vid om allt mellan himmel och jord. Hon berättar att det idag finns 5 000 studenter på universitetet och att de är 103 anställda professorer och stab.

Efter en stund är det dags att bege sig hemåt. På väg ner för trappan nynnar jag: ”Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår!”

Bunjakovec – en fröjd för ögat och gommen

2008-05-07T20:41:00.005+02:00

De senaste veckorna har jag inte ägnat så mycket tid i hemmet. Imorse upptäckte jag att kylskåpet börjar bli tomt.

Några kvarter hemifrån ligger grönsakstorget Bunjakovec som etablerades 1974 på de nya lokaliteterna. Det gamla torget blev förstört i jordbävningen. Kommersen är som störst på tisdagar och söndagar men det är öppet varje dag. Här handlar de flesta Debar Maalo-bor och de som bor i Karposh. Jag tillhör de förstnämnda. Magen kurrar och jag bestämmer mig för att ta en rask promenad dit.

Beger mig först till fiskhandlaren. Han känner igen mig från sist och undrar om det blir forell idag också. Jag nickar och han ber mig komma tillbaks när jag handlat klart så kommer forellerna att vara färdiggrillade.

Regnbågen

Torget lyser upp i en kaskad av färger. Regnbågen representeras av röda jordgubbar, rädisor och tomater, vita lökar och fårost, grön broccoli, gurkor och squash, gul ost och citroner, brandgula morötter, ljusgröna paprikor och vårsallad.

Jorden

Jorden visar sina färger bland valnöt, hasselnöt, mandel, kikärtor, oliver och kryddor.

Metallerna

Koppar, mässing och guld finns i de uppradade burkarna med honung.

Allt är ekologiskt odlat och tillverkat i Makedonien.

På Bunjakovec finns allt man kan önska sig. Längre ner finns bland annat strumpor, pyjamas, handdukar och hygienartiklar. Allra längst ner hittar man allt från batterier och sladdar till bildelar.

Jag njuter när jag går i de trånga gångarna mellan stånden. Handlarna hälsar och erbjuder stolt sina varor. Idag kallar de mig för devojce vilket betyder flicka eller fröken. Det måste vara mina jeans, jympaskor och vita skjorta som bidrar till epiteten. De dagar då jag är lite hängig eller har högklackat och smink är det gospozha som är tilltalet, dvs frun.

Efter att ha fått med mig två stora kassar med frukt, grönt, ost och blommor går jag tillbaks till fiskhandlaren. Forellerna är färdiggrillade och han räcker mig kassen.

Bon apetit!

Porodin – mammas barndomsby

2008-05-06T00:19:00.006+02:00

Byn Porodin ligger 13 km från Bitola. Hit flyttade mammas familj när de flydde efter Andra världskriget. Mamma föddes i Popadija på andra sidan gränsen i dagens Grekland. En dag fick byborna ett ultimatum, antingen lämna byn eller bli ihjälskjutna. Området var nu enligt pennstrecket grekiskt och alla makedonier skulle bort. Mormor flydde med barnen till andra sidan gränsen och morfar blev sänd till lägret i Mauthausen. Morfar var en av de få fångarna som överlevde.

På väg till Porodin passerar vi byarna Bukovo, Krstoar, Bistrica, Oleveni, Bareshani och Kanino.

Jag minns Porodin från min tidiga barndom när vi besökte mormor och morfar. Det luktade alltid sött av kamomill och mullbär. Utanför huset rann en liten bäck. Morfar hade kaniner som min syster och jag fick leka med.

Jag ber chauffören stanna strax innan så att jag kan promenera längst med allén in till byn. Det doftar lika sött som förr. Jag plockar en smörblomma och fäster i håret. Porodin är en modern by med de första radhusen i landet. Mormor och morfar bodde i ett av dem. När de flyttade till Skopje år 1975 gav de bort huset till mormors nevö Dame Lazarevski som bor kvar i byn. Tant Olga, en äldre bybo, ledsagar mig till Dame.

Dame Lazarevski

Han tittar nyfiket på mig och jag ber honom gissa vem jag är. Han funderar en stund och säger: du måste vara Vasilkas dotter. Dame är född 1952 i byn Germijan. Hans mamma hette Fora. Hans mormor Djurdja var mormors syster.

Vid pumpen i nya huset i Porodin

Jag går in i huset men inget känns bekant. Det är först när jag går ut på bakgården som jag känner igen vattenpumpen. Här brukade mormor skölja grönsaker till salladen.

Efter en stund säger tant Olga att detta inte är mina morföräldrars första hus. De bodde tidigare intill skolan: mormor, morfar, mamma, mostrarna Stojanka och Vangelica och min kusin Risto, morbror Todors son. Mormor tog hand om min kusin då hans far blev kvar i Grekland och hans mor gick bort som ung. Mamma gick i skolan i Porodin till fjärde klass och därefter i läste hon i Velushina och i Bitola. Som 19-åring flyttade hon till Skopje där hon bodde med sin syster under ett par år innan hon träffade pappa.

Rester av väggen på det gamla huset i Porodin

I trädgården vid gamla huset i Porodin

Jag ber att få se det gamla huset och får veta att det bara finns några tegelstenar kvar. Framme vid huset får jag klättra genom snåren för att komma fram i trädgården. Jag försöker föreställa mig hur mamma bodde, var de åt och sov, var barnen lekte och var mormor bakade sitt berömda bröd.

Här lärde sig mamma att virka, sy och laga mat. Här läste hon läxorna innan hon gick till skolan intill. Här skrev hon dikter och drömde drömmar om livet. Föga anade hon att hon skulle bege sig till huvudstaden Skopje, gifta sig, få två döttrar och flytta till Sverige.

Moster Stojanka, Lazo och hans fru moster Vangelica, mormor Mitra, morfar Filip, kusin Vera, mamma och kusin Risto i Porodin

Mamma – tack för allt som du har givit mig och lärt mig i livet. Jag älskar dig och är stolt över att vara din dotter.

Pelagonien – ”belegot”avslöjar hemligheten

2008-05-06T00:00:00.011+02:00

Det knackar på dörren hemma hos Vlatko och Aleksandra. In kommer en äldre kvinna som presenterar sig som Dafina. Hon har stora blå ögon, höga kinder och ljus hy.

Som uppvuxen i Sverige med bara en handfull släktingar på pappas sida har jag under uppväxten längtat efter att träffa människor som liknar mig. Pappa var lång, mörk med bruna ögon vilket är karakteristiskt för hans familj. Mamma är rödlätt, ljushyad och grönögd. Mormor och morfar var gamla när jag föddes och det var svårt att förstå hur de såg ut som yngre.

Det visar sig att kvinnan är min syssling, hennes mamma Menka och min mamma är kusiner. Dafina är syster till Nade, vår barnflicka de första åren i Sverige. Nade var för ung för att få stanna i Sverige och skickades hem. På den tiden var au pair inget vedertaget begrepp.

Dafinas andra syster Cveta bor i byn Zivojno och kan berätta mer om min släkt på mammas och mormors sida. Vi beger oss dit, ca 30 km från Bitola. Vi passerar byarna Kravari och Bistrica. Cirka 100 m innan gränsen till Grekland svänger vi vänster mot byn Bac. Vi kör förbi Medzitlija och Kremenica.

Vattenborrar

Här produceras de berömda mineralvattnen Pelisterka, Pela Rosa, Germina och Heraklea. Man hämtar också CO2 från marken. Den här delen av Pelagoninen är Makedoniens Kuwait, fast här borrar man efter vatten istället för olja. Vi passerar floden Eleshka och kör förbi byn Germijan. Hela tiden ser vi gränsen till Grekland och de makedoniska byarna på andra sidan. Gränsen, som är ett resultat av uppgörelsen efter Andra världskriget, är onaturlig och gjord med ett slarvigt pennstreck av herrar med makt.

Vete och vallmo

Barfota i böljorna

Pelagonien är som ett gnistrande smaragdfält. Ovanför oss flyger fem storkar och visar vägen. Vetet böljar i vinden, jag vill springa ut barfota och låta vågorna bära mig hela vägen till Zivojno.

Oas av kamomill och vallmo

Framme i Zivojno besöker vi familjen Blaze och Dosta Lazarevski som har en biodling.

Familjen Lazarevski, Aleksandra och Vladko

De tar oss upp på kullen där Cveta Atanasovska bor. Vi knackar på, hon kommer ut och tittar förvånat på mig. Plötsligt brister hon ut, du måste vara Vasilkas dotter. Herregud, du är din mormor upp i dagen med dina blå ögon och ljusa hår! Min mormor Mitra och Cvetas mormor Djurdja var systrar. Cvetas mor hette Menka. Hon berättar att mormor var den snällaste människan som fanns och hon hjälpte alla med goda råd. I hennes hjärta fanns plats för hela världen. Alla tyckte om mormor. Hon var också barnmorska och kunde rätta till vrister och fingrar som gått ur led.

Cveta Atanasovska

Cveta berättar om andra släktingar men hänvisar till Jordan Naumovski i byn Kremenica som vet mer.

Innan vi beger oss vidare äter vi middag hos Blaze och Dosta i deras omgjorda stall. Det serveras hemlagad jogurt, fårost, kålsoppa, korv och stekta ägg.

Hundratals kor och får, ledsagade av herdar och vallhundar, är på väg hem över kullarna då vi beger oss mot Kremenica. Vi knackar på hos Jordan.

Jordan Naumovski

En äldre man öppnar, tittar på mig och utbrister: du måste vara Vasilkas dotter! Jag såg direkt att du är vår släkt, det ser man på ”belegot” (märket), skrattar han. Jordan är son till Naum. Hans farfar Vasil och mormor Mitra var syskon. Jordan berättar om alla släktingar vi har i byarna runt och i Bitola. Några har flyttat utomlands men de flesta bor kvar.

Släkten kommer från byn Sovic, ca 8 km från Zivojno uppe i bergen. Mormor är född i Sovic. Enligt en statlig reform skulle alla bybor uppe i bergen förflyttas till andra byar för att frigöra fälten och möjliggöra för vattnet att rinna ner i floden Crna. Mormors släkt hette tidigare Ristovski. Detta ändrade serberna till Ristic i folkbokföringen. Under kriget 1942-1945 hade bulgarerna makten. Då ändrades namnet till Naumovski. Delar av släkten fick namnet Bogdanov. Mormor hette Mitra Bogdanova, hennes far Naum och mor Naumka. Mormors mor Naumka föddes 1864 och dog änka den 20 mars 1939. Jordan berättar vidare om släkten sju generationer bakåt. Uppenbart är jag släkt med halva Pelagonien. Tar farväl av Jordan, omtumlad av all nyvunnen kunskap om mitt ursprung. I huvudet börjar ett släktträd ta form.

Gyllene solnedgång över Pelister

Solen går sakta ner bakom Pelisters snöklädda toppar. Molnen kantas av guld. På himlen avläser jag konturerna av en kvinna som vinkar till mig. Hennes guldlockar avslöjar ”belegot” – det är mormor!

Bitola moj roden kraj

2008-05-05T23:45:00.005+02:00

”Bitola min födelsestad” heter sången som sjungs med kärlek av alla från Bitola-trakten, oavsett var i världen de befinner sig; Sverige, Australien, Kanada eller Amerika.

Bitola är Makedoniens näst största stad med ca 120.000 invånare. Ovanför staden reser sig berget Baba och dess topp Pelister på 2601 m. I närheten ligger antika staden Heraklea som grundades under 400-talet f.Kr. av Filip II av Makedonien utmed Via Ignatia

Då mamma har sina rötter i trakten beger jag mig dit för att forska vidare. Vaknar tidigt på fredagsmorgon för att ta bussen från Skopjes centralstation ca 20 mil söder ut till Bitola. Resan tar ca tre timmar och kostar 430 denarer enkel biljett (ca 80 kr). Min kunskap om Bitola är begränsad och med en blandning av nervositet och förväntan stiger jag på bussen. Solen skiner och naturens skönhet reflekteras i dess strålar. Vägen kantas av Makedoniens färger - röd vallmo och klargula blommor. Första stoppet efter ca en timme är Veles, en charmig liten stad uppkallad efter den slaviska kreatursguden. Genom Veles fortsätter floden Vardar sin färd mot Egeiska havet. Bussen åker vidare mot Prilep som är nästa stopp. Efter en kort paus åker vi vidare till Bitola – konsulernas stad.

Där besöker jag Vlatko och Aleksandra Gecovski som ska ledsaga mig. Vlatko är konstnär och målar bland annat ikoner, men också mosaiker och mycket annat. Han är elev till den kände konstnären Risto Dimovski. Aleksandra är lingvist och studerar gamla språk: slaviska, grekiska, romanska, etc. På dagarna undervisar hon i grundskolan.

Vlatko, Risto, Chico, Elica och Aleksandra

Risto Dimovskis verk

Efter en pratstund och god middag beger Aleksandra och jag oss på promenad i Bitola.
Vi går förbi det berömda 30 meter höga klocktornet från 1800-talet som bevittnat många historiska händelser som ägt rum i staden. Vi går vidare till Shirok sokak (breda gatan) och Bitolas berömda korzo (promenadstråk). Här träffas alla Bitola-bor och samtalar, skvallrar, fikar och flörtar. Inget passerar obemärkt.

Klocktornet i Bitola

Klocktornet i Bitola

Shirok sokak i Bitola

Förr i tiden rådde oskrivna regler på Bitolas korzo. Olika generationer och civilstånd hade inmutat sina områden längs med stråket: ungdomar, ogifta, gifta, skilda, änklingar, äldre, etc. Ett vant ögat kunde snabb avgöra vem man hade att göra med beroende på var på stråket man mötte dem. Mörkret sänker sig över staden när vi promenerar vidare mot stadsparken. Här bygger den oskrivna regeln på tid på dygnet: barnfamiljer på eftermiddagen, pensionärer under tidig kväll och förälskade när månen tänds på himlen.

På väg hemåt från promenaden passerar vi Bitolas museum, en vit imponerande byggnad. Utanför ser vi en folksamling och blir nyfikna. Vi ser kameror, mikrofoner och festklädda människor och bestämmer oss för att gå in. Vakten frågar om vi har inbjudan. Jag talar om att jag är i stan för att se vilken skönhet Bitola bjuder på. Han ler och går åt sidan för att släppa in oss. Museet är vackert men vi hinner inte titta på samlingen. Ikväll är det modevisning och vi sätter oss världsvant i de vita sidenbeklädda stolarna som kantar catwalken. Aleksandra berättar om vilka som är där: sångare, kreatörer, direktörer och övriga som utgör Bitolas crème de la crème.

Modevisning

Aleksandra och jag på modevisning

Jag förstår att Bitola är en stor liten stad där alla känner till alla. Lägger märke till nyfikna blickar som riktas åt mitt håll men det enda jag tänker på är om jag är släkt med någon av dem. Efter att alla mannekänger passerat revy i senaste kollektionen tackar vi för oss och beger oss hemåt. Vakten frågar vad jag tyckte om showen. Jag säger att Bitola lever upp till sitt rykte, här finns de vackraste människorna!

Hos farfars far i Barovo

2008-04-30T01:23:00.009+02:00

Idag fortsatte sökandet efter förfäderna på pappas sida. Farfar var född i byn Barovo och inte i Sushica där pappa föddes. Kontaktar samma kvinna som jag träffade i förra veckan. Hon tittar i pärmen för Barovo där det står att farfar Bozin Ivanovski föddes 17 december 1905. Hans far hette Velko och hans mor Bozana. Han var gift med farmor Naska, född Cimburovska. Hon föddes 26 oktober 1902 i byn Dobridol som ligger längre ner på Vodno. Hennes far hette Gjorgija och hennes mor Guga.

Barovo ligger ca 20 km från staden, nästan högst upp på Vodno. Alldeles i närheten ligger Millennium-korset. Här promenerade jag alltså igår ovetande om hur nära jag var pappas rötter.
Jag ringer min trogne chaufför Jotso som kan Vodno och alla som bor där på sina fem fingrar. Vi beger oss upp på den slingriga vägen, passerar byarna Koshtan, Sonje och Chiflik. Naturen är vacker, det finns jordgubbsland, körsbär, persikor och andra odlingar. Slutligen kommer vi fram till Barovo som vilar på en sluttning. Här föddes farfar och farfars far. Vi välkomnas av en port som det står Barovo på, bredvid ligger kyrkan Sveti Nikola. Kyrkan är från 1300-talet men restaurerades och återinvigdes i november 2007. Vi ser en man och frågar efter någon äldre bybo vi kan prata med. Han hänvisar oss till ett gammalt trähus. Går upp för en knagglig trätrappa och knackar på. Inne i huset sitter familjen Lazarovski, Mihajlo och Zlata, och äter lunch. Jag berättar mitt ärende och plötsligt lyser Mihajlos ansikte upp.

Han berättar: Åh, din farfar Bozin minns jag mycket väl. De bodde alldeles bredvid, i huset som hans far Velko byggde. Jag minns Velko också. Huset finns kvar men ingen har bott där på åratal. Din släkt hade många ägor och deras hus var det finaste i byn med två våningar och stor chardak (terrass) alldeles intill kyrkan. De ägde förutom mark också kreatur och får. Din farfar var en flitig man. Även sedan de flyttade till Sushica kom han tillbaka med sina oxar för att plöja åkrarna. Han började plöja innan solen gick upp medan alla andra låg och sov. Det stämmer, tänker jag, farfar arbetade lika mycket även när han fyllt 80 år. Hans flit ärvdes av pappa som alltid sa att man ska arbeta, skapa och göra rätt för sig. Då Barovo ligger högt upp på Vodno var det ont om vatten. Därför flyttade Velko och hans familj till Sushica där de bland annat ägde en valskvarn (vattenkvarn som mal mjöl). Där maldes allt mjöl i trakten. Velko var alltid välklädd med flera utmärkelser på sin väst och snodde alltid sin yviga mustasch. Han var kmet (huvudman) i Sushica, vilket var den finaste positionen man kunde ha i byn.

Efter en stund reser vi oss från bordet och beger oss mot huset som farfars far byggde för över 100 år sedan och som farfar föddes i. Det ligger intill vägen och är det första huset efter kyrkan när man kommer in till byn. Inne på gården ser jag hönor gå med sina nykläckta kycklingar. De är också på väg in till huset och jag låter dem visa vägen. Trots att huset är gammalt och övergivet kan man se att det en gång varit vackert. Vi går upp på chardak. Utsikten över dalen tar andan av mig. Mihajlo pekar på ett valnötsträd, i hela det området låg Velkos mark. Popplarna där nere planterade jag som liten pojke. Se så höga de blivit, säger han stolt. Det finns flera trädörrar med fina järnbeslag uppe på terrassen. Dessa har Velko gjort själv. Han lade ner mycket jobb på huset, titta bara på de tjocka träbalkarna, säger Mihajlo.

Uppe på terrassen undrar jag om pappa någonsin varit i sin farfars hus i Barovo, men jag tror inte det. Bredvid mig känner jag hans närvaro och hans hand som läggs på mitt huvud. Du är en modig flicka du, säger han, som tagit dig ända hit upp. En tår rullar ner för min kind.

Ingången till Barovo

Kyrkan Sveti Nikola i Barovo

Fresk från 1300-talet

Velkos hus från vägen

Hönor och kycklingar visar vägen

Mihajlo och jag uppe på chardak

Mihajlos popplar

Valnötsträdet på Velkos ägor

Vodno – viloplats för hjältar

2008-04-28T22:21:00.011+02:00

Idag behövde jag samla tankarna och syresätta blodet med frisk luft. Beger mig därför till berget Vodno som reser sig 1066 meter ovanför Skopje.

Där Skopje ligger idag fanns enligt sägnen ett jättestort huvud. Folket kallade det för Huvudet. En trollkarl hade kastat en förbannelse över huvudet så att dess sju ingångar var slutna: ögonen, öronen, näsborrarna och munnen. En dag kom en hjälte utrustad med ett stort svärd. Han bekämpar Trollkarlen och öppnar Huvudets sju vägar, varpå sju vindar blåser igenom öppningarna. Därför kallas Skopje också för de sju portarnas huvudstad. Trött efter kampen lägger sig hjälten med ena armen under huvudet för att vila. Hans värme och svett ger näring till jorden och Vodno reser sig ovanför huvudstaden.

Vodno och Millennium-korset

På toppen av Vodno reser sig Millennium-korset som med sina 66 meter är ett av världens högsta kors. På natten är korset upplyst och syns tydligt på många mils avstånd. En imponerande syn!

Naturligt källvatten

På väg till Vodno skönjer jag hjältens konturer där han vilar. Vi parkerar bilen ett par hundra meter upp på berget. Här finns en naturlig källa där vi fyller på våra flaskor innan vi beger oss vidare till fots. Naturen är magisk, Vodno är iklädd sin vackraste vårskrud, fjärilar dansar och fåglar lockar med sin sång. Vi möter Skopje-bor på vägen: några på kortare promenad före middagen, vissa med picknick-korgar och andra på väg till toppen. Efter ett tag känner jag mjölksyran i benen och stannar till vid en glänta.

Vy över Skopje

Nere i dalen ser jag staden breda ut sig. Vi dricker lite vatten och fortsätter på den slingriga vägen. Skam den som ger sig!

Uppe på toppen

Äntligen kommer vi fram till toppen och korset. Kan inte motstå att göra en Rocky och lyfta upp armarna i segertecken. Eller kanske liknar jag mest en ”rookie”…

Darko, jag, Annie och Vasilka

Vi tar en snabb fika tillsammans med några bekanta och beger oss ner en annan väg än den vi kom från. Här finns naturliga stigar som är skonsammare mot knäna än asfalten tidigare.

Hjärtat på kullen

På en kulle ser vi ett stort hjärta med initialer gjorda av stenar. Kärleken talar. I bakgrunden hörs bjällror plinga, bara några meter bort går kor och betar mellan träden.

Sagoträdet

Det är som i ett sagoland. I vinden hörs hjältens tunga andetag. Löven vinkar och blommorna niger när vi går förbi. I en glänta reser sig ett jättelikt gammalt träd upp mot himlen. Jag får en ingivelse att klättra upp. Om jag når till toppen kanske jag får se en skymt av hjälten där han vilar efter att ha öppnat de sju portarna till huvudstaden.

Христос воскресе! Навистина воскресе!

2008-04-27T02:07:00.012+02:00

Hristos voskrese! Navistina voskrese! Dessa ord uttalades vid midnatt av alla makedonier som samlats utanför landets kyrkor. Samma ord, som betyder ”Jesus har återuppstått! Sannerligen han har återuppstått!”, ekar i natt och under Påskdagen i den kristna ortodoxa världen.

Jag mötte upp släkt och vänner i ett café vid boulevard Partizanska för att vid 23-tiden tillsammans promenera till kyrkan Sveti Kliment Ohridski, stadens juvel, ett par kvarter hemifrån. Det är enda gången boulevard Partizanska, som motsvarar Sveavägen i Stockholm, är avstängd för trafik och människor promenerar mitt på gatan.

Sveti Kliment Ohridski

Tidigare idag hade jag målat ägg som jag nu tog med till kyrkan. På vägen köper vi ljus som vi ska tända utanför. Ljusstumpen som blir kvar kommer alla ogifta att lägga under kudden inatt för att drömma om sin prins eller prinsessa.

Folkhav utanför kyrkan

När vi närmar oss målet liknar folkmassan en flod som sveper runt kyrkan. Det är som att Vardar svämmat över sina bräddar och förvandlats till ett folkhav. Folk tänder ljus av varandra, några ungdomar dricker öl och man står och pratar. Dock är de flesta mer lågmälda än vanligt.

Hoppets ljus

I bakgrunden hörs prästernas ord och sånger. Enligt traditionen ska man vid midnatt, efter att prästen har sagt ”Hristos voskrese!” tre gånger, lyckönska varann och knäcka ägg sinsemellan. Det är nästan overkligt att höra ljudet av äggskal som krossas i varje kvinnas, mans och barns hand i den stora folkmassan.

Mina Påskägg

Jag berörs av stundens allvar och skönhet. Ser hopp och glädje i ögonen på folk omkring mig. Det är som att vardagsproblem och bekymmer lyfts från våra axlar och alla skämtar och är glada.

För ett ögonblick står tiden stilla och Universum viskar:
Hristos voskrese!
Makedonien svarar högtidligt: Navistina voskrese!

Skopje förtrollar och förför

2008-04-26T21:19:00.004+02:00

Vaknade imorse av kyrkklockornas dån som trängde in i huvudet. Vad har hänt, varför låter de så högt. Efter en stund kommer jag osökt att tänka på vinet, mojiton, tequilan och de små dekorerade shotsen från kvällen innan. Ett party i Skopje är något som man inte behöver söka efter, man blir funnen och dras in.

Då det var Långfredag var det ganska lugnt. Stämde träff med en väninna för shopping och en sallad på en restaurang intill Vardar. Vi satt och pratade om dåtid och nutid och avslutade måltiden med min favoritdessert – pannkakor med honung och valnötter. Lycka som smälter i munnen! Vi kommer överens om att gå ut senare på kvällen.

Väl hemma knackar det på dörren – ett oväntat besök. På Balkan frågar man inte om gästerna vill ha kaffe, man korkar upp en flaska vin och ställer fram pistagenötter. Det blir ett torrt, vitt Traminec-vin från Kavadarci. Vinet väcker minnen och tiden flyger iväg. Bara en kvart kvar tills jag ska vara vid köpcentret för att möta vännerna. Byter snabbt om till fest och litar på mina röda lackskor som förvandlar varje kvinna till en femme fatale. Min gäst skjutsar mig till stan, till nya äventyr och nytt sällskap. Han sneglar på mina skor och skakar på huvudet.

Silvija, Djurdjica, jag, Maja, Dule och Robert
Kvällen fortsätter med latinorytmer i högtalarna. Träffar några irländare som pratar fotboll och ska vidare till Irish pub. Därefter ser jag flera andra bekanta ansikten från förr, en granne, en skolkamrat som satt i bänken framför mig på gymnasiet och flera andra som kommer fram och hälsar. Hade glömt att jag känner så många i stan.

Glada mojitos-virtuouser i baren
Temperaturen i lokalen stiger i takt med musiken och klirret från glasen. Kyparna slänger servetter som konfetti i luften. En av dem tittar på mig och säger ”samo za tebe” (bara för dig) innan han slänger upp 100-tals servetter som regnar ner som fjärilar. Flera färgglada glas ställs fram.

Vi bestämmer oss för att gå vidare till Hard Rock Cafe. Vakterna vinkar fram oss. Natten fortsätter - vi har ett val, antingen gå hem eller låta oss förtrollas och förföras av stämningen, glittret, skratten och musiken. I tankarna formulerar jag den sanna axiomen: man lever bara en gång!

Ett besök på mammas och pappas jobb

2008-04-24T19:01:00.005+02:00

På väg hem från Rakotinci är det mycket trafik. Skopje-borna börjar fira helg och många reser bort över Påsk. Taxin rullar långsamt fram, efter ett tag blir det tvärstopp. Av en händelse tittar jag upp och läser på en röd skylt på kyrilliska: ”Mirka Ginova”.

Skylt: Mirka Ginova

Mirka Ginova 1918-1946

Otroligt, det var där mamma arbetade innan vi flyttade till Sverige. Jag ber chauffören parkera så jag får titta närmare. Mycket riktigt, säger mannen i receptionen, här låg tidigare textilfabriken men idag är det flera andra företag som har sin verksamhet här. Tänk, jag har kommit till mammas jobb som jag hört så mycket om under min uppväxt! Skylten och statyn av Mirka Ginova måste mamma ha gått förbi tusentals gånger.

När vi åker vidare berättar chauffören om vilka andra fabriker som är nerlagda eller sålda. Han berättar och Staklara, Progres, Crvena Zvezda, etc. Den enda fabriken som har kvar sin forna glans och är riktigt lönsam är Cementara, cementfabriken, säger han. Vänta lite, Cementara känner jag igen, det var där pappa jobbade. Vi åker dit, chaufför Jotso och jag.

Cementara
Utanför huvudingången trängs lastbilar med cement, på p-platsen flera fina bilar. Uppenbart går det bra för firman, även idag. Jag berättar för mannen vid ingången att min pappa jobbade här på 60-talet och att jag gärna vill veta mer. Han är hjälpsam och säger att jag är välkommen när som helst. Får numret till HR-avdelningen och ska besöka dem om ett par veckor då hon som är ansvarig är tillbaks från semestern.

Det fanns trots allt en orsak till att jag blev lämnad av min förre chaufför ”in the middle of nowhere”. Om han väntat på mig hade jag varken sett den röda skylten eller cementlastbilarna på mammas och pappas jobb. Tackar honom inombords och ångrar tankarna jag tänkte om honom tidigare.

Byråkrati – en utmaning för mitt tålamod

2008-04-24T17:43:00.003+02:00

I dagarna har jag blivit varse om att myndigheter och instanser inte alltid har effektiva metoder, ifall någon trodde det. Mellan besök på museer, utställningar och utgrävningar tänkte jag påbörja själva släktforskningen, dvs. ta reda på mer om min familj. Då pappa är född i Skopje-trakten börjar jag här. I förrgår åkte jag med en vän till huvudarkivet. De är “bara” ett arkiv men letar inte bland dokumenten, berättar kvinnan i receptionen. Det görs av en statstjänsteman på skriftligt uppdrag. Blir hänvisad till MVR, inrikesministeriet, alldeles i närheten. Där är fullt med människor i de olika kassorna för medborgarskap, födelsebevis, dödsattest och alla andra dokument som medborgarna kan tänkas behöva. Konstaterar snabbt att det inte finns nummerlappar, köerna är diffusa, folk överallt och i trapporna röker man. Väl framme vid kassa nr 3 framför jag mitt ärende. En man försöker tränga sig före mig samtidigt som jag pratar med handläggaren. Jag ger honom en inövad sträng balkanblick och frågar med ljudlig stämma ifall han tror att hans tid är mer värdefull än min. Han ber om ursäkt och backar, de andra i kön har förstått budskapet. Djungelns lag!

Handläggaren måste fråga sin chef då hon aldrig hört talas om någon som är intresserad av sina förfäder. På en följdfråga går hon in till chefen igen. Tredje gången föreslår jag att få tala direkt med chefen så hon inte behöver springa fram och tillbaka. Hon går in och frågar honom om det går bra. Blir hänvisad till rum nr 7 där det sitter en trött liten man bakom ett alldeles för högt skrivbord. Jag förklarar mitt ärende, han drar alla paragrafer som finns och talar om personskydd samt att de personer jag söker uppgifter om måste ge mig fullmakt. Jag upprepar så tålmodigt och milt jag kan, att jag släktforskar och att min far, farfar och farfarsfar är döda och omöjligt kan ge mig fullmakt. Han drar paragraferna en gång till. Plockar fram en massa blanketter som jag kan fylla i men som vi båda vet inte kommer att hanteras utan fullmakt. Pust! Jag går därifrån. Den lille mannen väcker beslutsamheten i mig. Det kommer att ta längre tid och innebära omvägar, men jag ger inte upp på grund av några blanketter eller en liten man som rabblar paragrafer.

Opstina Rakotinci

Idag går jag till kärnan, till myndigheten närmast pappas födelseby Opshtina Rakotinci (Rakotinci kommun). Rakotinci ligger uppe på en höjd, ca 10 km från city. Tidigare var det en fattig by men nu har man byggt många lyxiga villor, vissa av dem med bevakning dygnet runt. Vyn är fantastisk när jag stiger av taxin, jag hör tuppar gala. Ett gott omen. Chauffören lovar att vänta på mig. Går en trappa upp, där träffar jag en kvinna i ett rökfyllt kontor. Förklarar att jag vill titta i böckerna efter min pappa och farfar. Först är hon skeptiskt men hennes hjärta mjuknar. Hon plockar fram en pärm med födda 1902-1956. Det är den äldsta pärmen de har. På sidan 82, rad nr 6 står det Branko Jovanovic, pojke, född 9 maj 1936 i byn Sushica. Far Bozin 33 år, mor Naska 35 år. Inskrivningsdatum 7 juni 1936. Efter Versaillesfreden år 1919 delades Makedonien skoningslöst upp mellan Serbien, Bulgarien och Grekland. Skopje, dvs Vardarregionen, tillföll Serbien. Därför skrevs pappa in som Jovanovic i stället för Jovanovski som är det makedoniska familjenamnet. Efter andra världskriget tog makedonierna tillbaka ski-ändelsen i sina namn. Vi letar vidare efter farfar Bozin, men han finns inte i boken. Dock hittar vi pappas bror Trpimir född 9 augusti 1930. Där står också att farfars far hette Velko. Jag blir rörd och har svårt att hålla tillbaka tårarna. Kvinnan blir också rörd och klappar mig förläget när vi skiljs åt. Väl ute upptäcker jag att chauffören åkt sin väg. Men inget kan grumla glädjen. Jag beställer en ny bil och tar mig sakta hemåt. Börjar planera nästa steg, måste ta reda på mer om farfar och farfarsfar. Det får bli i nästa vecka. I helgen firar vi den ortodoxa Påsken, idag är det Skärtorsdag.

Skupi - en oslipad diamant, ett stenkast hemifrån

2008-04-21T16:50:00.006+02:00

Idag besöker jag utgrävningarna av antika Skupi som ligger ett par kilometer bort. Där har jag stämt träff med Stojmir, min kusin Veras man. Han är för dagen iklädd i en röd Nike-tröja. Tidigare arbetade han med utgrävningar på Kale, men började i mars i år i Skupi. Utgrävningsplatsen består av två sektorer.

Teamet med Stojmir i röd tröja och Kiro med röd keps

Kiro Ristov

Blir presenterad för Kiro Ristov, ansvarig arkeolog för projektet. Utgrävningarna är en del av hans doktorsavhandling om senantiken i Skopje-regionen. Han har även varit ansvarig för utgrävningarna på Kale och i Tauresium (Taor) och arbetar idag även med ett amerikanskt team från St Louis, Missouri, med utgrävningar på berget Vodno. Vi sätter oss i skuggan på en träbänk och samtalar - mitt i antikens Skupi. Hans intresse för arkeologi började redan då han som barn samlade olika “skatter” i en påse. Hans mamma tyckte det mesta var skräp men lille Kiro fortsatte. Jag frågar honom om hans bästa minne hittills i karriären. Som arkeolog blir jag lycklig varje gång vi hittar spår från det förflutna, säger han. Men ett av mina finare minnen är när jag hittade 365 mynt i Stobi tillsammans med två silverkors från 500-talet. Nu förvaras min upptäckt i Stobis museum, berättar han stolt.

Skupi

Ställer några frågor om Skupi (Colonia Flavija Skupinorum), en av antikens största städer på Balkan. Hittills har utgrävningarna visat att staden var på 43 hektar, omringad av en stenmur som var 4 km lång, 8 m hög och 3,6 m bred. Det är Kiros team som upptäckte muren och hittills har de bara grävt fram en liten del. Man har funnit mynt, vapen, smycken, skellett, etc. från 300-400 talet. Skupi var en välmående stad med amfiteater, basilikor, badhus och torg. Man ägnade sig år många yrken: läderi, sadelmakare, keramik, smedjor och mycket annat. Kvinnorna vävde, färgade tyger och sydde med nålar gjorda av ben. Jordbävningen år 518 ödelade staden, men den byggdes senare upp av bysantiske kejsaren Justinianus I (Flavius Petrus Sabbatius Iustinianus, 11 maj 483- 14 november 565), även kallad den siste romerska kejsaren. Han föddes i Tauresium i närheten av Skopje och är mest känd för att ha sammanställt Corpus juris civilis, byggt Hagia Sofia och gift sig med Teodora - dotter till en björntämjare på Hippodromen i Konstantinopel, prostituerad och sedermera medregent.

Stojmir kommer fram till Kiro och mig där vi sitter på träbänken fördjupade i vårt samtal. Arbetsdagen är slut och det är dags att bege sig hemåt. Jag tackar dem båda för hjälpen och min nyvunna kunskap om Skupi.

Justinianus I, tsar Dushan, moder Teresa och jag - börjar ana en röd tråd…

En annorlunda födelsedag

2008-04-21T03:59:00.012+02:00

Imorse ringde telefonen tidigt, det var mamma och syrran som väckte mig med ”Ja, må hon leva” och skålade i luren, därefter följde släkt och vänner. Tack alla, ni är bäst!

Funderar över hur jag ska tillbringa dagen. Börjar med en stadig frukost och promenerar till stan utmed Vardar. Solen skiner och det är varmt. På torget är det liv och rörelse, man har Day of environment and recycling. Letar rätt på min väninna som står vid Swedmilks stånd och delar ut mjölk till barnen. Vi tar en snabb fika. Kommer överens om att ses senare ikväll i en kubansk restaurang där vi ska fira min födelsedag.

Plostad
Tar en taxi till födelseplatsen, dvs Drzavna Bolnica (Statliga sjukhuset). Är nyfiken på om det finns något arkiv jag kan titta i. Mannen i receptionen ber mig återkomma på måndag då de ansvariga är på plats.

Drzavna bolnica
Här föddes jag alltså den 20 april för några decennier sedan. Pappa kom och hämtade oss i ny, vit Fiat 1300, dåtidens lyx. Han ägde, köpte och sålde otaliga bilar till sig själv och sina kunder, men Fiaten 1300 hade en speciell plats i hans hjärta. Vi bodde på 699:e gatan, hus nr 4. När jag var sex månader kom kostymklädda farbröder från Sverige och värvade kvalificerade resurser. Pappa åkte iväg. På Torslanda flygplats väntade en delegation med blomster. På torsdagen landade han, på måndagen började han på nya jobbet. När jag var 15 månader följde resten av familjen med. Mamma skriver i sin dikt Makedonien sjunger: ”Det var den 4:e juli när solen sken och vetet mognade; tåget stannar med en viskning på stationen…”

Ul 699, zgrada br 4 / Naroden heroj 21

Jacqueline, jag och mamma
Utanför sjukhuset ber jag chauffören ta mig till 699:e gatan. Där har jag inte bott sedan vi flyttade till Sverige. Gatan har bytt namn och han har svårt att hitta. Vi letar och frågar runt. Tyvärr, säger han, och börjar köra mot stan. Då ber jag honom att svänga in på en gård för att det ’känns’ rätt. Det måste vara här säger jag. Han tittar på mig lite förvånat men frågar ändå några herrar som sitter på en bänk var 699:e gatan ligger. En äldre man svarar, det ligger här. Taxin hade stannat precis utanför porten! Jag lutar mig framåt i bilen och den äldre mannen får syn på mig – Är du Brankos dotter? Du är din mor upp i dagen! Otroligt nr 2! Gatan heter numera ”Naroden heroj” (nationalhjälte) och porten står det nr 21. Jag följer med honom och han berättar om vilka som bodde i vilken lägenhet: tant Sevda, tant Savka, baba Djurdja och alla andra personer som mina föräldrar någon gång nämnt. Vi går upp på terrassen, träden som står utanför har jag planterat, säger han stolt. Han ber mig komma hem till dem och vi fikar. Han heter Naum Nedanovski och hans fru Dushanka. Han visar gamla foton, se hur snygg jag var som ung! Jag håller med.

Efter mitt äventyr går jag hem till en god vän på middag. Han ska också vara med på partyt i kväll. Därefter går jag hem för att göra mig i ordning för kvällen. Fullmånen lyser upp hela staden.

Ilce, Maja, jag, Silvija och Darko
Det blir massor med skratt, musik, god mat, mojitos och vin. Till efterrätt tiramisu med ljus och inskription “Grattis på födelsedagen”. Efter några glas börjar mina vänner konspirera - de ska gifta bort mig i Skopje så att vi alltid kan fira tillsammans.

Tsar Dushan, jag och kikärtorna

2008-04-19T15:09:00.008+02:00

Har avslutat en härlig brunch efter att ha varit på grönsakstorget och handlat jordgubbar, oliver, honung, ägg och nygrillad forell till middag. Fick också med mig en bukett syrener och två buketter gula blommor jag inte kan namnet på. På väg hem från torget sitter en tiggare utanför bageriet. Han ger mig en tandlöst leende. Jag kan inte motstå att le tillbaks, går in i bageriet och handlar åt oss båda. Räcker honom påsen med gevrek (brödkringla) och jogurt, som tack får jag ett ännu bredare leende och en blinkning.

Nu till gårdagen. Skulle besöka Museum of Macedonia. Eftersom jag skulle promenera på kullersten tog jag på mig mina turkosa Puma. Promenerar över Kamen most (stenbron) och går mot Stara Charshija (Gamla bazaren). Mellan bron och bazaren ligger kyrkan St Dimitrije där jag döptes. Går in och tänder ett ljus. Frågar efter var dopfunten ligger och får följa med till en annan byggnad bredvid. Dopfunten är i marmor och intill finns en vattenkanna och rökelse. Här är jag döpt. Ställer några frågor och blir hänvisad till prästen som kan svara bättre. Inne på sitt kontor sitter fader Timcho och löser korsord. Han är döpt efter sin farfar Eftim och är ett år äldre en jag. Jag får sitta ner och vi samtalar som att vi vore gamla bekanta. Vänta lite, säger han, låt oss titta böckerna ifall vi kan hitta dig. Han bläddrar i jättepärmen där allt är ifyllt för hand, men mitt namn finns inte. Jag kan vara registrerad senare beroende på när man skickat födelsebeviset till kyrkan. Jag ska fråga mamma närmare om detta.

St Dimitrije, kyrktornet

St Dimitrije, dopfunt
Fader Timcho berättar att kyrkan St Dimitrije är byggd 1886 på ruinerna av den gamla kyrkan som brändes ner. I den gamla kyrkan ägde en historisk händelse rum då serbiske tsar Dushan kröntes till tsar över Serbien och Grekland. Det var Påsktid den 16 april 1346. Mer än 600 år senare döps jag på samma plats. Tänk att tsar Dushan och jag har något gemensamt!

Efter knappt 50 meter förflyttas jag till en annan värld – orienten. Hela bazaren som är från Ottoman-tiden andas det förflutna, hantverksstånd, skrädderier, skomakare, smedjor, restauranger, etc. Här finns också gamla tehus, moskéer, badhus och andra historiska byggnader.

Jag frågar i en butik som bland annat säljer opinci (läderskor bönderna använde förr) om jag får fotografera. Ägaren heter Dare Mitrovski och började redan som 6 åring hjälpa sin far i butiken. Han pekar och minns de forna ägarna till grannbutikerna som brukade leka med honom ge honom godis. Dares familj har haft butiken sedan 1800-talet. Medan vi pratar kommer en till man till butiken.

Nedjib Fejzilovski
Han heter Nedjib Fejzilovski och säljer leblebija (rostade kikärtor, äts som jordnötter) på hörnet. Intervjua mig istället för honom, säger han. Jag följer med till butiken. Han började som 10-åring i butiken och har sålt kikärtor i 50 år. Butiken har varit familjens i 300 år. Nedjib är makedonier vars familj blivit ottomaniserad av turkarna. Enda gången butiken varit stäng var 1947-49 under Stalins influens, då allt privat företagande förbjöds. Men Tito hade andra planer för landet. Vänta, säger han, du måste se hur vi rostar kikärtorna, det tar ca 1 månad att producera då de ska torkas, rostas, etc. Jag följer med till en angränsande byggnad, huset är pyttelitet och en trätrappa leder upp till vinden. Han visar rosteriet, grytorna och berättar stolt om hela processen. Jag är välkommen tillbaka för att se hur allt går till om jag vill. Han avslutar: när du skriver om mig säg då att Makedonien är ett bra land med många goda människor! Jag sneglar på hans klocka, hinner inte med museet innan de stänger.

Beger mig mot stan. När jag passerar kyrkan drar en kraft mig tillbaka i tiden. Det är Påsk 1346 och vårsolen skiner. Jag ser en skymt av tsar Dushan som passerar förbi med sitt följe. I handen håller han en fishek (strut) med kikärtor. Han vinkar till mig och säger: Det här är de godaste kikärtorna jag smakat!

Kumanovo - ingen storstad direkt

2008-04-18T01:49:00.004+02:00

Imorse hade jag bestämt med en väninna att jag ska besöka henne i Kumanovo. Valde att åka kommunalt för att uppleva verkligheten. Tog taxi till cityterminalen i Skopje och köpte biljett till Kumanovo. Pris 80 denarer, motsvarande ca 13 kr. (100 kr = 630 denarer) Väl i minibussen insåg jag att man får vad man betalar för…

Kumanovo ligger ca 35 km nordost om Skopje, det är motorväg hela vägen. Den är Makedoniens tredje största stad med ca 120 000 invånare. Passagerarna i minibussen består av en salig blandning: äldre par, studenter och några bönder. Chauffören är Kumanovos svar på Brad Pitt. När jag ber honom tala om för mig var jag ska kliva av lägger sig det äldre paret i och säger att de kan följa mig till stället så jag inte går vilse. Därefter frågar de om jag händelsevis ska till Oriflame. Tänk att det finns i Kumanovo! Efter att bussen hämtat upp alla är den proppfull, några får t o m stå upp - inget lätt jobb i en minibuss. Det sprider sig massor av lukter i bussen – diesel, parfym, bondgård, etc. På radion sjunger Zdravko Colic ”Hotel Balkan rano ujutru” (Hotell Balkan tidig morgon), jag känner doften av Hotell Balkan och nynnar inom mig. Tackar Zdravko för att han alltid dyker upp i rätt ögonblick. Några minuter senare upptäcker jag en doftspray i taket som sprejar var 10 minut, räknar antalet wunderbaum i backspegeln till 6 stycken. Inget tycks hjälpa…

Framme i staden hör jag människor prata Kumanovski, en unik dialekt som bara talas av Kumanovo-bor. Jag får svårt att hålla mig för skratt. Förlåt alla Kumanovci men jag kan inte låta bli att tänka på alla vitsar om Stojan och Stojanka som är Kumanovos version av Kålle o Ada.

Jag träffar min väninna, först på hennes kontor och därefter hemma hos henne. Hon och hennes man bor uppe på höjden med en magisk utsikt över hela staden. Kumanovos Beverly Hills. Enda skillnaden är att kommunen vägrat asfaltera från huvudvägen upp till deras hus så färden är milt sagt gropig. Vi pratar länge, äter kåldolmar och hemrökt prosciutto, vi dricker rent källvatten som de hämtar själva från källan. Kranvattnet använder man till tvätt o disk. Hennes man visar sig vara journalist och författare. Han har varit i 40 länder. Under sina resor har bland annat besökt Stockholm och Helsingfors, firat midsommar och badat bastu. Världen är liten, uppe på en höjd i Kumanovo sitter jag och samtalar med en person som firat svensk midsommar! Innan jag går får jag en present: två signerade böcker med poesi som han skrivit.

Bävar inför hemresan med tanke på erfarenheten på morgonen. Minibussen är dock ersatt av en riktig buss, luftkonditionering och allt. Lucky me!

Blir full i skratt på bussen när jag kommer att tänka på en vits:

Stojan och Stojanka dejtar och Stojanka spelar lite oskuldsfull. Dock får Stojan reda på att hon varit med de flesta karlarna i Kumanovo. En dag samlar han mod och konfronterar henne:
– Stojanka, jag har hört att du varit med varenda karl i stan!
Stojanka svarar förnärmat:
– Var inte löjlig Stojan, Kumanovo är ingen storstad direkt.

Skopje in brief

2008-04-16T21:29:00.015+02:00

En härlig vårdag i Skopje! Jag tar en promenad till city för att besöka Skopjes stadsmuseum. Solen skiner men några moln börjar hopa sig i horisonten. Hoppas det inte börjar regna när jag nu ska ut och ’göra stan’. Några kvarter hemifrån ligger floden Vardar som är Makedoniens största flod. Det första jag möts av är en skrift med orden ”Natasha jag älskar dig! – Lillen” Hm, tänker jag - har jag en hemlig beundrare som hört att jag är i stan eller är det Skopje som talar till mig och hälsar mig välkommen. Jag tror på det sistnämnda och ser det som ett gott omen.

Ovanför skriften ligger fortet Kale majestätiskt och blickar stolt över staden. För att komma till Kale måste man promenera över stenbron, Kamen Most som förbinder stadens två delar. På Kale har man nyligen gjort utgrävningar och funnit spår från förhistorisk tid nästan 5000 år BC.

Mer om Kales historia

På väg till museet stannar jag framför Moder Teresas staty. Hon är född i Skopje och staden har förärat henne med ett eget ’rum’ i Feudalna Kula där man kan lära sig mer om hennes liv och verk. På min gata fanns tidigare Moder Teresas kloster med nunnor från hela världen, klädda i sina vita klänningar med blå rand. Byggnaden står nu tom.

Framme i stadsmuseet träffar jag Margerita som jobbar där. Hon och hennes kollega arbetar med ett projekt för att öka kunskapen om staden på grundskolorna. Hon avbryter arbetet och guidar mig bland de olika sektionerna. Jag får se föremål från utgrävningarna på Kale och historiska föremål från Skopje-trakten, keramik, smycken, pilspetsar, offerföremål, etc.

Vad är då Skopje, förutom att det makedoniens huvudstad och min födelse- och studentstad?

Den äldsta bebyggelsen i Skopje-trakten fanns redan 5000 år BC och senare under järnåldern.

Under den romerska perioden I-VI seklet är dåvarande Skupi (Colonia Flavija Skupinorum) en av antikens största städer på Balkan. Skupi är urbaniserat och civiliserat med teater, badhus, basilika, palats, etc. Under Domitianus välde år 84 får staden status som romersk koloni.

År 518 drabbas staden av jordbävning som förstör stora delar och orsakar stagnation fram till år 695 då Slaverna bosätter sig. Slaverna övergår till kristendomen under IX seklet och det byggs många kyrkor och kloster, bland annat kloster St Marko där min pappa är född.

Den 6 januari 1392 intar Ottomanerna staden och byter namn till Uskubi. Den förste härskaren Pasha Jigit Beg och hans arvtagare ”orientaliserar” staden och förstör de kristna symbolerna. De många klostren och kyrkorna ersätts av moskéer, kyrktornen ersätts av minareter. Staden blir balkans viktigaste militära och administrativa centrum för ottmanska imperiet. Förutam makedonier och turkar bebos staden också av judar, dubrovniker, venetianare, mfl. Trots jordbävningen 1555 ökar populationen fram till österikiskt-turkiska kriget 1689 då österrikarna bränner ner staden.

Efter förstörelsen fram till XIX seklet återhämtar sig staden successivt. I mitten på 1800-talet ökar den kristna befolkningen och deras förhållanden förbättras. Man bygger nya kyrkor, skolor, hus, etc. Under 1800-talets andra hälft får staden influenser från Västeuropa och staden moderniseras, industrialiseras och växer till högra sidan av floden Vardar.

Under XX seklet urbaniseras den högra delen av staden. Man värnar det gamla och traditonella i den gamla delen av staden, samtidigt som man bygger modernt och västerländskt i den nya delen. Efter jordbävningen 26 juli 1963 får japanska arkitekten Kenzo Tange i uppdrag att rita den nya stadsplanen för Skopje. Detta ger staden dess nya identitet där gammalt möter nytt och öst möter väst. Läs mer om Tange.

Jag tackar Magerita för hjälpen. På väg ut från museet tar jag bilder på den berömda klockan på gamla tågstationen. Klockan stannade kl 06.20 på morgonen den 26 juli 1963. Stationen finns inte längre kvar men klockan är en påminnelse av jordbävningen. Det är i dess ruiner som stadsmuseet ligger.

Något omtumlad av besöket och min nyvunna kunskap stämmer jag träff med en god vän fär att äta middag. Jag ser alla Skopje-bor passera förbi eller glassa i caféerna. Gamla, studenter, barn, tiggare, gatuförsäljare, kostymer, backslick, klackar, solglasögon, portföljer. Mitt bland dessa - jag – en makedon från Sverige eller en svensk från Makedonien.

Jag undrar, vet Skopje-borna sin historia och hur stolta är de över att vara resultat av alla historiska händelser som är inflätade i deras liv?

Wow, en egen blogg!

2008-04-11T13:12:00.003+02:00

När det bara är ett par dagar kvar till min resa börjar nervositeten att göra sig påmind. De senaste veckorna på jobbet har varit turbulenta med många projekt och uppdrag som ska slutföras, uppgifter som ska överlåtas, kollegor som ska informeras, etc. Fritiden har också varit fulltecknad med umgänge med vänner, after work, dans, vårstädning och massa anra måsten.
I min entusiasm började jag läsa 'Snabba cash' som legat i bokhyllan i ett halvår. Förra helgen hade jag läst nästan en tredjedel men senaste veckan hinner jag inte bläddra mer än två blad i boken innan jag somnar. Åh, kom precis på att jag måste deklarera innan jag åker! Det får bli en sms-deklaration i helgen.

Hursomhelst, men god vilja och lite hjälp har jag fått ihop min egna blogg. Här tänkte jag skriva ner tankar som kommer upp under resans gång. Vet inte riktigt vad allt kommer att mynna ut i men jag hoppas att jag ska blicka tillbaks med ett leende och minnas ett fantastiskt äventyr.

Mina nära och kära är välkomna att följa med på resan med kommentarer och tillrop på bloggen.